Einsteins fru

Liv Strömquist öppnade upp mina ögon för feministisk, politisk och aktuell serieteckning genom Hundra procent fett. Glimten hade Strömquist i ögat samtidigt som statements gjordes. Nästa tur jag tog till biblioteket bjöds endast Prins Charles känsla i hennes namn. Detta seriealbum försökte jag läsa från sida ett och framåt, men kunde bara inte relatera till, känna igen mig i i någon nivå eller knappt skratta åt, vilket ledde till en besvikelse. Och då kikade jag ändå på de flesta serieteckningarna för att inte gå miste om något.

image

Nu är jag där igen! Jag är tillbaka på ruta ett med efterdyningarna av Einsteins fru. Andan från Hundra procent fett är tillbaka. Statements och tankar ventileras på ett befriande ironiskt och någonstans självdistansierande sätt. Det är fler historiska kopplingar än min första förälskelse à la Strömquist, längre seriebitar, till viss del fler oskyldiga men klart starkare åsikter och med det lite mindre vardagsbekymmer. Kärnfamiljen verkar dock vara ett ”bekymmer” av detta vardagligare slag.

Fastän linjerna är rakare och Liv Strömquists teckningar är mer perfekta än föregående förälskelse, så gillar jag att ord som är felstavade/felpåbörjade/tillbakatagna… Eller hur det nu må vara – markeras över med den svarta penna Strömquist tecknar med. Nemas problemas om läsaren ser att perfektionen inte är ett faktum. Mycket befriande för mig som läsare (särskilt eftersom jag själv lider av felstavningskomplex) …

Att läsa just nu …

Jag ska ta med mig katten idag och åka hem till mina föräldrar några få dagar och kände igår när jag svängde förbi biblioteket att jag var tvungen att ta en tripp förbi seriehörnan innan det var dags att dra hemåt.

image

Med mig fick jag tre serieböcker – Liv Strömquists Einsteins fru, Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej och Simon Tofields Simons katt eller Simon’s Cat som jag upptäckt just genom youtube-klippen. På andra sidan häcken är undertiteln och jag fascineras över vilka likheter denna katt och min katt Tuva faktiskt har …

Jag ser fram emot alla bilder och läsningen av dessa serier och kommer endast bjudas bilder i Tofields verk. Det ska bli spännande att se om jag känner igen Tuva.

Jag har även hört ryktas att vi inte har något internet hemma vilket innebär att det i så fall kan dyka upp ett och annat inlägg fram emot helgen.

Aprilläsningen

Läsningen i april månad har bestått av följande böcker:

Amanda Hellberg – Döden på en blek häst
Loka Kanarp & C/M Edenborg – Hungerhuset
Silke Scheuermann – Timmen mellan hund och varg
Lewis Carroll – Alice i underlandet
Camilla Wallqvister – På andra sidan vägen
Liv Strömquist – Hundra procent fett
Liselott Willén – Islekar

De bästa den här månaden var helt klart Amanda Hellberg och Siv Strömquist. Ingen av böckerna har varit dåliga, eller bara okej, men inte mer. Men jag hade väntat mig mer av Hungerhuset, och har ändå lite blandade känslor både för Carrolls Alice i underlandet och Willéns Islekar.

1226 sidors läsning uppkom aprilläsningen till på ett ungefär.

Det jag förväntar mig i maj, är att jag läser en nordisk utmaningsbok, samt läser Suzanne Collins triologi som kom igår med posten. Lagom tills jag gick av mitt andra bredvidgångspass inför sommarjobbet meddelade mobilen mig att min efterlängtade engelska trio låg och väntade på mig hos mitt postombud …

 

Alice in Wonderland

Nu har jag äntligen sett Disneys  version från 2010 med Johnny Depp som hattmakaren och Mia Wasikowska som Alice. Jag tackar biblioteket i Jönköping högaktningsfullt för att de hyr ut filmer på sju dagar för bara 10 kr styck. Det var nämligen den här filmen jag lånade i samband med Hundra procent fett på bibblan här om dagen.

Jag kan ju börja med att jämföra den tecknade filmen med boken. Den tecknade Disney-filmen från 50-talet har jag sett på en hel del som barn, och jag kan ju såhär i efterhand se att den bygger i princip till punkt och pricka på Carrolls bok. Dock tycker jag att den är ganska otäck på ett obehagligt sätt, även om den filmen alltså bygger mer på boken än vad den otecknade versionen gör …

Alice in Wonderland valde jag att se på engelska, med engelsk text och jag måste säga att det mesta med filmen har gjort mig positivt överraskad även om den är mycket annorlunda från boken, som jag i och för sig inte kan bestämma mig för om jag gillar eller inte … Jag gillar att Alice inte bara är omedvetet näsvis, utan klok i det där näsvisa eller unika. Hon är verkligen sig själv. I boken framstås hon som framfusig på ett mer negativt sätt, men här gör det henne bara mer älskvärd.

Det finns många ingredienser som är nya, men ändå köper jag det och tar det till mig. Det otäcka i den tecknade versionen finns inte med i den här versionen, även om den här versionen är mer vuxen och rå i och med att drottningen verkligen hugger av allas huvuden i filmen och dessutom har dödat sin make. Så brutal är kanske inte boken. Draken är också en extra ingrediens tillsammans med lite annat smått och gott, och jag får en liten känsla av Snövit med drottningens högra hand och Alice bleka hy, samtidigt som Alice verkar vara en prins i rustning som ska rädda världen – en idé jag gillar skarpt. Inte minst för att Alice verkar tro ganska lite om sig själv och inte tror på sin egen styrka i den hon är.

Slutet är mer kontroversiellt, även om jag inte kan bestämma mig för om det är fantastiskt.

En sevärd film och en film som faktiskt bräcker boken, trots att den rymmer mycket fria tolkningar och tillägg.

 

Hundra procent fett

Liv Strömquist Hundra procent fett lästes ut denna morgon och vad den är tänkvärd, roande och aktuell, trots att den först publicerades som album 2005. Ja, man kanske måste ha lite preferenser för att förstå serierna, men jag tror att de flesta budskap går fram, om jag som är född cirka tio år efter Strömquist förstår, ler, skrattar och skakar på huvudet. Ironi och självdistans är en fantastisk ingrediens i hennes serier.

Serierna passar kvinnor som män. De kräver en viss distans och en närhet till ens inre ironiska sida, oavsett kön. Och serierna är befriande då de inte är fantastisk detaljerade och korrekta, utan i all sin charm är tecknade i sin enkelhet och med sina skavanker:

”Alla serierna är gjorda på golvet i min lägenhet på Simrishamnsgatan där jag bodde tillsammans med min kompis Ingrid. Vi hade inget bord. Ibland frågar nån varför linjerna är så vingliga, och då säger jag att de är ritade med en persisk matta som underlag. […] Jag tänkte aldrig att mina serier skulle spridas mer än två kvarter, men på något sätt spred sig fanzinet av sig självt, och plötsligt hörde tidningar av sig och frågade om jag ville sälja teckningar till dem.” (Liv Strömquists förord, sid. 5).

Serierna innehåller precis som baksidan utlovar feminism, klassmedvetenhet och viktig fakta i samhällsviktiga frågor.

Testing, testing

Detta är ett litet testinlägg från min nya mobil som är en pekmobil med appar. Jag har nästan smält detta själv …

För övrigt var jag på bibblan igår och lånade med mig en film och en Liv Strömquist. Jag ser fram emot dem båda.