2019 är numer i backspegeln: året då jag verkligen bloggat mer på allvar utan krav, vilket har varit fantastiskt skönt (sedan märker jag att konsekvensen med färre krav har blivit att de regelrätta recensionerna lyst med sin frånvaro de senaste åren).
2019 fick jag annars veta vem som vuxit i min mage i nio månader när jag blev mamma i april, och det är verkligen det största som hänt hittills i mitt liv. Jag skrev även på anställningsavtal för ungdomsbibliotekarietjänsten jag hade innan mammaledigheten (då som vikariat) och jag känner att det bådar gott inför jobbstarten nu i mars.
Sammanlagt bjöd 2019 på 85 stycken utlästa verk. Och många av dessa läs är pek- och bilderböcker som jag läst antingen med dottern eller förebyggande för framtiden. Jag ser det som positivt och viktigt att värdera alla verk lika mycket, precis som en novell och en roman fått räknas som ett verk av lika mycket värde, när jag började räkna verk på bloggen (det jag dock inte räknar med fortfarande är kurslitteratur, receptböcker, och nu senast de föräldraböcker jag läst, eftersom dessa ofta läses delvis mer och inte nödvändigtvis från just pärm till pärm).
Med det sagt bjöd 2019 på följande toppitopp:
♥ PAX-serien av Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson
Jag kanske inte fastnade i den absolut första boken i serien under 2018, men sedan hade jag fler delar hemma och fortsatte att läsa och då fastnade jag verkligen för serien på allvar (jag kände det starka behovet av att köpa på mig resterande sista delar av serien till följd av detta). Det är något med att serien lockar in en som läsare, att kapitellängden är väldigt perfekt längd (läs: lagom kort) och det känns som om kapitellängden passar sig väl som högläsning därtill. Det känns som om relationen till bröderna Alrik och Viggo växer längs med läsningen av böckerna och en bryr sig lika mycket om dem och deras familjesituation, som för Mariefred som de genom böckerna beskyddar från mörka krafter och mörk magi.
♥ Comedy Queen av Jenny Jägerfeld
Jägerfeld skriver om svåra ämnen så oerhört bra och med en stor uns av välvald humor för att skapa någon slags balans i det allvarligt tunga. Och att Comedy Queen behandlar ett ämne många tycker är för svårt och tungt för att tala om – när någon avslutat sitt liv – kan jag tänka mig att den här boken behövs och att den kan vara viktig både för de som känner någon som haft en nära anhörig, eller som haft en nära anhörig, som valt att avsluta sitt liv, men likväl för de som känner att ämnet i sig är svårt. Och som läsare känner jag så mycket för Sasha.
♥ Jag kan nästan känna solen av Ebba Hyltmark
En av de böckerna jag i år mest lånat på lite känsla, utan att veta vad den handlar om, eller utan att ha sett så mycket av eller hört så mycket om var Jag kan nästan känna solen. Och det är väl det verk jag läst på under dygnet (och som inte varit pek- eller bilderbok) i år. Det finns nämligen någon ton och någon egenhet i den här ungdomsromanen, i karaktärerna och i berättelsen som fångar, bländar och känns. Det finns något högst igenkänbart i Siri som huvudperson – hon tycker själv att hon är normal, hon sticker inte ut utan försöker att bara smälta in i mängden – och så träffar hon Vega som är extra, extra allt och som verkligen inte nöjer sig med att bara smälta in. Te och trädkojor är bland annat två saker som jag fick lust att brygga och bygga efter att ha läst.
♥ Allt jag fått lära mig av Tara Westover
Det här läset blev den bok jag var tvungen att läsa lååångsamt och utpotionerat under flera månader. Jag läste den inte långsamt för att den var dålig eller ointressant, nej. Men Westovers historia (bokstavligt talat i och med att det är en biografi) var tung och jobbig bitvis att ta del av. Det var många detaljer som skar i mig då jag läste dem, men samtidigt var jag så oerhört fängslad och fascinerad på samma gång. Vilken styrka Westover besitter och vilken historia hon bär på!
♥ Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg & Sofia Falkenhem
Mats Strandberg gör det igen – han tar sig till min toppitopp, för året med julsagan han skrivit. Att få återse en av karaktärerna från Monstret Frank-böckerna och få följa med Ken Taur på hans väg hem till sin familj har varit en sann fröjd. Det är en så fin ekvation mellan spänningen, det lite mysiga och klokskap (som att inte lyssna på sagor/rykten exempelvis) som gör att boken känns ytterst perfekt komponerad. Inte minst med de vackra illustrationerna av Falkenhem. Wow!
Två bonusar för 2019 blir två lättlästa pärlor:
♥ Flickan i den rosa skogen av Helena Dahlgren
Flickan i den rosa skogen är poetisk vacker, vemodig och välskriven. Den har samma viktiga, men tunga, tema som Jägerfelds Comedy Queen. Och det finns även något jag känner är vackert i att det skrivna ordet blir betydelsefull för berättelsen i den här novellen då vissa finner styrka i att skriva…
♥ Det som lever under oss av Kerstin Lundberg Hahn
Välskriven skräck behöver inte vara lång bevisar Lundberg Hahn med Det som lever under oss. Det finns något briljant i att få något vardagligt nära att te sig ruva på något fruktansvärt. Och den här novellen läses kanske med störst skräckeffekt på sommaren…
Ingen mindre än Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem:
Vända världen rätt av Jennifer Niven
Först tyckte jag att den var lite svårt att komma in i, och snart var jag helt fast. Det finns något jag fastnar för både hos huvudkaraktären Faith, som inte är som ”kvinnor av sin tid”, samt i historien som sådan, och att den kantas av skuggor, lögner och något övernaturligt… Miljön är även något jag inte kan värja mig för – den är rätt genomgående grå, dimmig, ruskig och helt enkelt skräckfilmsaktig och vacker på samma gång.
I huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo
lutet av Mats Strandberg
♥ Ædnan av Linnea Axelsson
♥ Dumma teckning av Johanna Thydell
Pojken och huset av Maja Kastelic
1. Bästa bok du läst såhär långt under 2018: En roman som fullkomligt golvade mig, gjorde mig helt mållös, är junis läsning av Vända världen rätt av Jennifer Niven. Jag säger bara W-O-O-O-W!
12. Vackraste bok du köpt/fått: Den vackraste? Jag är ju sucker för mörkare färger och lite avskalat, oftast och överlag. I år tycker jag nog därför att Vända världen rätt är väldigt vacker och stilfull. I övrigt vill jag egentligen svara Mina smala axlars längtan av Maria Frensborg (men jag tror att den införskaffades i höstas, men lästes i år).![169059_29688528_o_3@5x[1]](https://ielinashylla.files.wordpress.com/2018/01/169059_29688528_o_35x1.jpg?w=96&h=150)
När jag började läsa den kände jag direkt att jag, trots känslan av att berättelsen börjar med slutet och dess tjocklek, kommer behöva sansa mig så att jag inte läser ut allt i ett svep. Det är en sådan där bok jag kallar lång-karamell – en bok en vill ska räcka, och som en vill njuta av, länge! Jag älskar så mycket med boken att det är svårt att egentligen lyfta bara några specifika saker, men om jag ändå ska försöka så vill jag lyfta: 1. Personbeskrivningen av huvudkaraktärerna, Tamar och Clea, och hur de både känns olika och lite lika (och jag gillar de ärliga första intrycken de får av varandra), 2. Kontrasten mellan verkligheten och magin/det övernaturliga (och hur det sistnämnda kommer lite smygande), och 3. Känslorna som är så närvarande i berättelsen (och hur de påverkar och påverkas)!
Jag började året bra genom att i januari, bland annat, läsa ut den här favoriten! Jag menar, bara början är ju fångande: ”Jag har alltid tänkt att man kommer att få någon förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. (…) Fast, det är klart, jag borde ha anat. Tisdagar är alltid jävliga dagar.” (sid. 5). Och sedan är det, trots att mycket är tungt, grått och vemodigt av sorgen över att ha förlorat någon en älskar och saknar, just språket som är så poetiskt, målande och vackert som hela tiden håller en kvar, för en vidare och som fick mig att bli så förälskad i hela boken!
Ytterligare en bok med ett fångande, poetiskt och vackert språk som fick mig tokförälskad i hela boken! Den börjar så nyförälskat och oskyldigt på något sätt och jag trodde på något vis att det var en ”sådan bok”. Och sedan fick jag en välbehövlig käftsmäll eftersom att det här är ytterligare en bok som behandlar ett tungt, grått och vemodigt ämne, och som ändå känns ärligt, viktigt och behövligt någonstans. Livet är ju inte enkelt och det vet vi ju (egentligen)!
Årets skräckis jag hade sett fram så mycket emot visade sig hålla måttet! Ni vet ju kanske hur läskigt det är att ha för höga förväntningar, men detta till trots rodde Strandberg hem det. Han lyckades skapa skräck i miljön ålderdomshem och närmare bestämt demensboende där allt känns så klockrent och noga genomtänkt att jag ryser av både skräck och välbehag. Någonstans mitt i allt är jag glad över att jag inte läste den här när jag jobbade inom äldreomsorgen (utifall de där hjärnspökena hade börjat viska saker i min hjärna). En läsvärd skräckis helt klart!
Tredje och sista delen i trilogin om monstret Frank var så läsvärd, och i brist på ett bättre ord även värdig. Det var en fröjd att läsa den även om den såklart är lite otäck och alternativa framtider ter sig möjliga under läsningens gång, men den knyter verkligen ihop historien på ett så fint sätt. Falkenhems bilder är ju så passande dessutom och tillför verkligen känslor och ger liv åt olika skeenden! Jag är ganska tvärsäker på att det här skulle vara en passande högläsningsbok om en har barn i passande åldrar och jag kommer vilja testa denna tes i framtiden!
i elinas hylla 