2016 ”Årets…”

Sist på bollen må hända, men jag hade tänkt att lista året som gått enligt den lista som Kulturkollo skapade för lite sedan. Say no more, hör jag läsarna mässa.

Årets mest oväntade: Harry Potter och det Fördömda Barnet av J. K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne, just för att jag inte allas visste vad jag skulle tycka om den utifrån att det är ett manus och utifrån att det utspelar sig ”nitton år senare”.
Årets klassiker: Ingen slår Edgar Allan Poes Den svarta katten, en klassiker värd sitt namn.
Årets knock out: Kanske faktiskt underbara Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld just för att den är så bra, så viktig och jag känner bara att den behövts!
Årets kvinnokamp: Kanske skulle Louise Doughtys Kvinna inför rätta kunna platsa på ett sätt? Det är i alla fall mitt starkaste läs i år som fått mig väldigt medveten och förbannad på detta med kvinnligt i förhållande till relationer och sex och hur man gör kvinnan skambelagd bara för att samhället på något sätt gör det möjligt med i-väggarna-värderingar.
Årets gråtfest: Jag träffade inte på någon klockren gråtfest kanske, men däremot berördes jag djupt av flera verk som handlar mycket om sorg, hjärta och smärta, till exempel.
Årets gapflabb: Jag läser ju kanske inte avsiktligt sådär oerhört roliga böcker, men Sara Ohlssons Ingen normal står i regnet och sjunger fick mig att dra en del på smilbanden.
Årets historiska: Är det närmsta jag kommit kanske Astrid Lindgren-boken Modernista gav ut 2016?
Årets obehagligaste: Den var lätt – Mikael Strömbergs Vad gör dina barn när du sover?. Den tyckte jag riktigt kröp under skinnet på mig 2016, så obehaglig läsning, men ändå så fascinerande att någon kunnat komponera den historian…
Årets dystopi: Jag tror att det enda i dystopisk väg jag läst faktiskt är Odinsbarn samt Röta. Och av dessa tycker jag nog att Röta ställer allt på ytterligare spets vilket jag faktiskt gillade.
Årets grafiska: Kan jag lyfta fram en illustratör här? Jag bestämmer ja, alltså  Lisa Aisatos illustrationer till Agnes-Margarethe Bjorvands Astrid Lindgren. De är så, så vackra att det nästan (men bara nästan) gör ont i ögonen att titta på!
Årets utmaning: 2016 lärde mig att jag ska strunta i utmaningar framöver.
Årets tegelsten: Den jag fortfarande inte läst ut antar jag (alltså Stephen Kings The Shining). Jag har fortfarande ambitionen att läsa ut den (kanske) någon gång, men den är tung känner jag…
Årets ögonöppnare: Eventuellt kan man kanske säga att Kvinna inför rätta har varit en ögonöppnare på så sätt att jag fick en extra påminnelse om hur kvinnor kan framställas och hur de kan skambeläggas i rättsliga sammanhang.
Årets återseende: Det gjordes med Sara Stridsberg med novellen American Hotel.
Årets aldrig mer: Jag känner mig mätt på måsten i samband med bokbloggen. Så det blir väl lite ”aldrig mer” på det mesta som kan ge en överhängande måste-känsla och som påkallar stressen med att bokblogga som jag inte vill känna.
Årets huvudperson: Jag kan inte bestämma vem som skulle få titeln utifrån att året bjudit på särskilt älskvärda personligheter i barn- och ungdomslitteraturen jag läst framför allt.
Årets bifigur: Copy paste på svaret på ”Årets huvudperson”.
Årets filmupplevelse: Inget kom att slå Deadpool.
Årets kulturella höjdpunkt: Teater med en av mina bästa vänner i Göteborg.
Årets möte: Jag träffade äntligen Nelly från Nellons bokblogg i verkliga livet!
Årets magplask: Ett exempel på en paus jag kanske aldrig kommer kunna återuppta är Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Så det magplaskade mellan mig och Att föda ett barn åtminstone.
Årets kan-inte-släppa-den: Skulle det kanske kunna vara Du, bara? Kanske, kanske… Den är lite som en bra poplåt som går på repeat i huvudet för att den är så bra, så vacker…
Årets skämskudde: Ingen eller inget?
Årets lyckopiller: Något av de där fina kärleksögonblicken, speciellt i ungdomsböckerna.
Årets läskigaste: Där svarar jag nog samma som på ”Årets obehagligaste”.
Årets debut: Jag älskade Nattsagor för sömnlösa av Johanna Wester.
Årets kyss: Den återfinns möjligtvis i Du, bara eller potentiellt i Ingen normal står i regnet och sjunger.
Årets citat: Jag vet inte, hela böcker?
Årets skandal: Det är nog inget jag reflekterat direkt över i alla fall…
Årets förlag: Det är så många förlag som är lite bättre än andra i min värld, men det behöver jag väl inte raljera över!
Årets pristagare: Inga kommentarer.
Årets överskattade: Jag får ju en känsla av att av de böckerna jag tagit mig an, så kanske The Shining är en sådan?
Årets underskattade: Här skulle jag vilja lyfta fram Nattsagor för sömnlösa som ett fint exempel! Så lite som jag stött på den där jag sniffat omkring på boktips, och hur mycket jag älskar den!
Årets serie: Den jag slukat del ett och två på kanske allra snabbast är nog ändå Emelie Schepps serie. Och trean står så fint här hemma och inväntar att läsas 2017.
Årets scen: Jag älskar scenerna på Göteborgs stadsteater.
Årets konstupplevelse: Jag älskar sättet Johanna Wester målat med ord.
Årets TV-serie: Det blir nog Elementary som jag och sambon slukat och älskat.
Årets titel: Det måste bli finaste och mest poetiska titeln jag stött på i år: Den här boken var en gång ett träd jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig.
Årets låt: Möjligtvis ”Bara få va mig själv” med Laleh.

Vad gör dina barn när du sover?

barnen-coverVad gör dina barn när du sover? kändes på sätt ganska tung när jag laddat ner den på plattan. Inte fysiskt tung såklart eftersom plattan väger densamma med eller utan en ny e-bok, men jag tyckte att det kändes som så många sidor att ta sig igenom – över 400 sidor…

Men det kom att visa sig snart att sidantalet inte skulle bli minsta problem. För från och med att jag började läsa Mikael Strömbergs Vad gör dina barn när du sover? har sidorna faktiskt avverkats riktigt fort. För att jag har velat läsa vidare och för att jag velat veta mer.

Utgångspunkten är följande:

”När pojkarna Jonathan och Adrian börjar tredje klass får de en ny klasskamrat: den märklige Tim. Ganska snart upptäcker de att Tim inte är som andra. Han verkar veta saker. Att de är på väg mot en ny tid. Människans vårdslösa behandling av jorden leder till undergången. Bara de starkaste kommer att överleva.

Pojkarnas lek får ett nytt fokus – de ska förbereda sig för att bli de som överlever.” (www.swedishzombie.se)

Jag skräms av Tims dragningskraft och hans intelligens. Han ser direkt att Jonathan och Adrian kan bli bra bundsförvanter då han snabbt läser av dem som personer och läser av deras relation till varandra, även fast han är så ung. Tim är så manipulativ och han är så analytisk att han lyckas både få med sig sina nyvunna vänner in i hans tankevärld och hans världsuppfattning, att han lyckas få dem att göra saker de aldrig hade kommit på tanken att ens försöka göra utan honom i sitt liv… Det börjar oskyldigt, för att sedan triggas igång och bli allt större och allt värre… Tim vet vilka knappar han ska trycka på, vad han ska säga och hur han ska bete sig för att fortsätta att ha Jonathan och Adrian i sitt liv och gör han något snedsteg analyserar han kvickt hur han behöver göra för att reparera snedsteget…

Titeln Vad gör dina barn när du sover? tycker jag sätter föräldraskapet i ett helt nytt ljus. Föräldrarna är så ont anande. De tror att deras barn leker oskyldigt, att de glömmer bort tid och rum när de leker och de tolkar sedan barnens eskalerande distans till dem som ett tecken på tonåren…

Det här kan hända är en av de romaner som på ett vis väckt så mycket äckel i mig och som jag ändå läst ut. Strömberg har i relation till mig som läsare hittat den ultimata balansen, på samma sätt som Ajvide Lindqvist bland annat gjort, där jag känner ett oerhört obehag, men där jag samtidigt ändå lockats att fortsätta att läsa. Det är inte alla författare som lyckats med detta. Det är inte heller alla författare som bjudit mig på en stor kopp äckel och obehag som jag förärat med att faktiskt dricka upp hela koppen. Jag har inte kastat ut denna kopp när jag sippat på den, när jag kommit halvvägs… Nej, jag har druckit upp hela koppen. Varje droppe.

Efter att ha läst romanen känner jag bland annat följande: Det är länge sedan jag var så rädd för barn. Det är också länge sedan jag varit så rädd för tonårskonceptet. Jag finner utgångspunkten till pojkarnas världsuppfattning som skrämmande logisk (att människan håller på att inte minst överbefolka jorden). Det var länge sedan jag skrämdes så mycket av en karaktärs makt och manipulationsförmåga. Jag sörjer alla djur som i fiktionen fått sätta livet till. Jag fascineras över hur lätt magin (eller är det magi?) ändå passade in. Jag är helt mållös i slutet (det är ganska mycket jag inte kunnat räkna ut innan det skett i den här romanen).

Ja, jag vill avsluta med att det här nog trots allt är en roman som inte är för den ovane skräckläsaren. Man behöver ha en åtminstone härdad äckelmage för att ta sig igenom vissa av detaljerna. Svårast är det kanske att vara djurvän och läsa den här romanen (ja, jag har plågat mig själv en hel del när jag läst varje sida och varje ord)!

Jag tycker detta är en genialisk roman från Mikael Strömbergs sida!

Med denna roman prickar jag även av punkt 13 i Kaosutmaning 2016: ”Läs en bok som berättas ur minst två karaktärers synvinklar.”


Vad gör dina barn när du sover? [Elektronisk resurs]
Författare: Mikael Strömberg
Förlag: Swedish Zombie (2016)
ISBN: 9789188185143
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Vårläsningen – en enkät

  • Vad läser du för bok/böcker just nu?

Just nu läser jag då och då (när det passar) de senaste novellixerna (och jag har redan läst två av fyra). Jag läser annars i Kvinna inför rätta av Louice Doughty när andan faller på, och igår påbörjade jag också Odinsbarn av Siri Pettersen för att slippa känna mig stressad tidsmässigt över att läsa den till Nellys Read-a-long.

  • 100_hemskasteVilka nya böcker som släpps i vår ser du mest fram emot att läsa?

Jag bestämmer att Helena Dahlgrens 100 hemskaste går in under denna kategori av vårsläpp: det är nämligen den enda boken jag med säkerhet vet (!) att jag längtar efter och som jag med det vet att jag med stor sannolikhet kommer vilja äga.

  • Vilket är ditt bästa vårtecken, som du längtar mest efter och som du känner att när du har sett det då är det verkligen vår?

Jag ser diverse av vårblommorna som tecken på att våren i alla fall är på väg. Frågan är dock vilken blomma som eventuellt är den där sista avgörande blomman som jag förlitar vårens i princip hundraprocentiga ankomst på? Kanske är det ändå vit- och blåsipporna?

  • Vilken är den bästa boken du läst hittills i år?

Det är faktiskt den hittills orecenserade Vad gör dina barn när du sover? av Mikael Strömberg. Recension kommer upp på bloggen så småningom och för mig är detta klockren och ganska så skär skräck…

  • Om några veckor är det påsk, och många läser ”påskkrim” då. Har du några sådana planer?

Jag brukar inte läsa ”påskkrim” kring påsk, men blir det sedan något åt det hållet så får det bli det, även om det alltså inte är något jag planerar.

  • Finns det någon debutant eller för dig ny författare som du ser extra mycket fram emot att läsa i vår?

odinsbarn_55354baa2a6b223420971a21En ny författare (för mig!) blir Siri Pettersen som jag är mycket nyfiken på och numer vet att jag påbörjat samt kommer att läsa garanterat.

  • Slutligen: finns det någon bok som ger dig extra mycket vårkänsla? (Kan vara genom omslag, innehåll… Berätta varför du väljer just den!)

Jag vet faktiskt inte om jag på rak arm kan komma på någon vårkänsle-bok. Det jag kan svara är väl dock att jag ibland omedvetet relaterar lite mer kärlekssprudlande och glada ungdomsromaner till att på något sätt matcha våren som kommer med sprudlande sol, förnyad energi och som jag på så vis känner så mycket kärlek och värme inför…


Jag vill tacka Johannas deckarhörna för den trevliga vårenkäten!

Februariläsningen:

Ja, vad ska man säga om mig och min relation till läsningen i februari. Det känns som om det nästan alltid blir något i stil med just detta:

  • Johannes Pinters 1007
  • Mikael Strömbergs Vad gör dina barn när du sover?

Två verk och cirka 547 sidors läsning bestod februari av. Dock får jag vara lite rättvis mot mig själv och tänka att det oftast är i februari jag är som allra tröttast på året och i år har jag dessutom påbörjat min tjänstledighet och testar nytt jobb samt läser jag en del facklitteratur…

Bäst den här månaden är utan tvekan: Vad gör dina barn när du sover? Men jag tänker inte avslöja för mycket innan recension dyker upp på bloggen…

I övrigt och med fokus på mars hoppas jag på lite mer soltimmar, lite mer läst och lite mer känsla av att verkligen landa på jobbet. Och redan nu känns det som att alla de tre delarna har visat lite av sin ljusa sida…

Fem frågor: Mikael Strömberg

5 frågorI Fem frågor denna festliga fredag figurerar Mikael Strömbergs svar. Mikael Strömberg är författaren till ”Flockdjur” i 13 svarta sagor. ”Flockdjur” är en novell som innehåller en hel del djup… Och inte bara ett djup, utan flera. Jag tilltalas verkligen av dessa djup som berättar något både för sig och som helhet och jag gillar att allt startar lite mystiskt och att allt mer faller på plats, utan att jag för den delens skull hinner räkna ut så mycket för egen kraft. Och jag vill till förmån för djupet inte ens avslöja så mycket mer… (Läs!) Mikael har som bekant också författat Vätten, bland annat. Nedan följer Mikael Strömbergs svar på mina fem frågor:


Attachment-1

Fem frågor till Mikael Strömberg:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Ur författarperspektivet: Ambitiös, disciplinerad, opretentiös.
Ur läsarperspektivet (förhoppningsvis): Spännande, rolig, opretentiös.

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
Svår fråga. Om du med skrivprocess menar från idé till färdig bok, så kan resan bli både lång och full av hinder. Men jag fokuserar på själva skrivandet. Förutom en bekväm stol, en välfylld kaffemugg och ett huvud fullt av idéer, måste allt som skrivs sitta. Storyn måste ha en engagerande handling, en god struktur, bra intriger, och en dramaturgikurva som gärna får svänga ordentligt mellan tungt och lättsamt. Ett tema är också välkommet. Gestaltningen av karaktärer och miljöbeskrivningar är också beståndsdelar som man måste vara noga med. Framförallt gestaltning. Sedan är såklart språket extremt viktigt. Men förutom alla dessa självklarheter, och eftersom jag oftast skriver läskiga berättelser, tycker jag naturligtvis att innehållet ska vara spännande för att väcka en nyfikenhet att läsa mer.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Jag har ju inte skrivit så mycket ännu. Och det jag skrivit har producerats under de senaste fem åren. Så än så länge ligger det mesta färskt i minnet. Vad jag nog aldrig kommer att glömma är i nuläget svårt att sia om. 

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
Ronja Rövardotter.  En bok som varit en favorit sedan barnsben, med en historia som känns tämligen komplett och som passar såväl barn som vuxna. Där lyckades tanten verkligen nail it. 

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Ingen direkt. Åtminstone inte från något skönlitterärt verk. Anekdoter och kommentarer som däremot används mer frekvent, kommer från ”rockbiografier” så som The Dirt, White Line Fever och Slash.


Foto: Mikael Strömberg.


13 svarta sagor

13-svarta-sagor13 svarta sagor är en samling noveller, en novellantologi, med just skräck eller rysare som utgångspunkt. När jag kikade på innehållet kände jag igen Lova Lovéns, Mikael Strömbergs samt Elisabeth Östnäs namn (dock känner jag inte igen den sistnämnda i den mening att jag läst något av henne innan). Nya namn blev för mig därför Katarina Emgård, Mattias Lönnebo, Love Kölle, Eva Holmqvist, Fred Andersson, Christina Nordlander, Alexandra Nero, Ida Tellestedt och Johan Grindsäter. För den som kan räkna kan man fråga sig om jag glömt att nämna en författare då jag endast räknat upp sammanlagt tolv namn, men Love Kölle står bakom två av novellerna i verket.

Jag har kommit fram till, efter noga eftertanke, att jag tycks gilla i alla fall något i alla noveller och att jag således finner något intressant i alla noveller och fascineras av något i samtliga noveller:

Jag märker att jag ofta faller för de berättelser som har mest förankring i vardagen på olika sätt (i alla fall i detta verk). Mattias Lönnebos Köttkvarnen och Ida Tellestedts Boeuf Bourguingnon kan särskilt lyftas fram i detta sammanhang…

Sedan finns det så mycket vackert i det vardagligt mörka, såsom i Lova Lovéns Gastkramad och Love Kölles Den sjunde, exempelvis… Eller något högst kreativt och fantasifullt som i, till exempel, Katarina Emgårds Dödspatrullen eller Eva Holmqvists Kidnappad

Kanske finns det inte något för alla, även om jag känner mig väldigt nöjd med variationen (och observera att jag ändå har favoriter!), men jag tror att det finns en garanterad del för den som gillar genren skräck/rysare (även om man kanske inte uppskattar exakt allt).

I ett sådant här verk med så många noveller, varierande i innehållet och av olika författare, slås jag väldigt mycket mer av vilken konst det måste vara att faktiskt författa skräcknoveller. Det kan inte vara lätt! Det är mycket som ska hända, mycket som ska stämma och mycket som ska ordsättas på rätt sätt för att det ska bli ett verk värt att läsa! Jag måste säga att alla tolv författare imponerar på mig som läsare ur detta perspektiv.

Det svåra är att sätta ord på ett samlingsverk. Jag vill säga en del, men vill inte gå in för mycket på alla delar – delvis eftersom jag vill att läsningen ska bli en lika fin överraskning för en ny framtida läsare av verket! Oftast leder det till att jag säger ganska lite (vilket jag på ett sätt upplever att jag gör precis just nu). Men: det hindrar mig ju inte från att gå in på de enskilda delarna längre fram här på bloggen, vilket jag också får komma ihåg!


13 svarta sagor [Elektronisk resurs]
Författare: Lova Lovén m. fl.
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789198159844
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Aprilläsningen

Ja, vad ska man säga? Det har varit en hyfsat tuff månad där jag ett tag faktiskt inte trodde att det skulle läsas ut mer än ett verk först. Nu ser listan som tur ut ut såhär:

Sammanfattningsvis har jag alltså läst fyra verk: ett seriealbum, två noveller och en roman. Jag har även påbörjat och kommit en tredjedel i Nattens cirkus av Erin Morgenstern. Detta leder till cirka ynka 593 sidors läsning. Detta är nog sammantaget det sämsta sidantalet sedan jag startade bloggen, alltså på ett och ett halvt år. Samtidigt kan jag ju glädja mig åt att det facklitterära sidantalet till D-uppsatsen är skyhögt fler och jag skulle nog inte vilja veta knappt vad månadens sidantal där skulle ha blivit. Det uppgår helt säkert i flertalet tusen…

Vätten

stromberg-mikael-vatten[1]Äntligen har jag läst ut Mikael Strömbergs Vätten. Missförstå mig rätt, den är bra. Det är bara det att jag har läst den här boken vid en tidpunkt jag ibland bara inte har orkat ta mig igenom kapitlen som jag tycker är så långa. Jag vet att det finns små fina asterixar som talar om för mig att det är någon form av paus mellan textstyckena inom kapitlet. Men. Det är något med de här asterixarna och den fortsatta texten sidan ut som gör att jag känner att det blir onaturligare att göra en paus, lägga i ett bokmärke och göra något annat… Detta har i sin tur helt enkelt resulterat i att jag valt bort läsningen av Vätten vissa kvällar (bara för att jag vetat att jag haft ett långt kapitel framför mig).

Nu när jag fått klaga lite, så kan jag gå tillbaka till det faktum att boken är bra. Jag tycker att jag lever mig in i boken och känslan från den läcker liksom ut i min verklighet… Jag fick senast igårkväll för mig att det fanns något i ögonvrån både en och två gånger… Och när jag släckte lampan var jag mörkrädd i min egen lägenhet för första gången på mycket länge. Så påståendet att det är en skräckroman kan jag säga stämmer. Det är precis vad den här romanen är. Den blir helt enkelt det då det vardagliga får mer och mer obehagliga inslag.

Peter misslyckas parera bilen på vägen hem från sina föräldrar med fru och två barn. Han går ut i natten för att kolla bilen när han inser att han inte verkar vara ensam:

”Han böjde knäna, utan att ta blicken från det som rörde sig, och kände på marken efter något att försvara sig med. En kantig sten, stor som en grapefrukt, var det han hittade. Han reste sig och gick försiktigt fram med tefatsstora ögon.” (sid. 32).

Peter möter vid detta tillfälle en varelse som är svår beskriva med ”vattniga, svarta ögon” och ”en ondskefull blick skar genom ben och märg.” (s. 32). Det är det här mötet som kommer förändra Peters liv för alltid, ett möte som orsakats av att han åkt hem tidigare än tänkt från sina föräldrar, nattetid…

Jag gillar den här boken. Om inte annat så för att den berättar något som jag inte hört förut… Jag har aldrig tidigare mött en sådan här varelse i en roman innan och den kryper mig in på bara skinnet. Det skickliga är även att Strömberg får mig att misstänka något speciellt, tre gånger i romanen främst, varav två misstankar egentligen inte besvaras (inte mer än indirekt)… Och sådant gillar ju jag.

Vi får se om det blir mer Strömberg för mig 2013. Jag har i alla fall klarat av min andra boktolva författare med den här boken, samtidigt har jag även prickat av en debutroman i ”punktutmaningen” (som jag vet egentligen heter något annat).