Ingen har väl missat att Lisen AdBåges bilderbok Furan nominerades till Augustpriset 2021, kanske var det också då många tillsammans med mig kände att det var hög tid att faktiskt läsa den.
Jag har läst den själv flera gånger, men framför allt har jag också vågat att läsa den tillsammans med dottern på 2,5 år. Jag förstår att hon kanske är för ung på ett sätt, men samtidigt har hon verkligen genuint gillat den och velat läsa om den gång på gång – det måste ändå säga någonting om den. Det finns ändå något i den som tilltalar även den yngsta läsaren helt uppenbart även om jag har svårt att säga exakt vad det är som fångar.
Det jag själv reflekterade mycket över när jag läste den själv den första gången var att boken är skräck, suggestiv skräck, men helt klart skräck. Jag älskar skräcken som genre, och jag förstår att det kanske främst är de lite äldre läsarna som på allvar kan se den här nivån av berättelsen, men jag kände mig nästan lite omtumlad av det första personliga mötet med boken, och jag kan fortfarande inte bestämma mig för vad jag faktiskt tycker om den. Den är väl bra, men hur bra?
Jag hoppas att jag garanterat kommer att läsa den här tillsammans med dottern i olika åldrar i alla fall, för att se hur den fungerar för henne i olika stadier i livet… Men vi får se om tiden och minnet stödjer den förhoppningen.
![omslag_back_jordenvaknar_160829[1]](https://ielinashylla.files.wordpress.com/2019/06/omslag_back_jorden20vaknar_1608291.jpg?w=212)
När jag besökte biblioteket förra veckan var därför lånet av andra delen i trilogin, Jorden vaknar, absolut ingen självklarhet, utan den kom med mest på prov tillsammans med tre andra böcker från ungdomshyllan. Med det sagt var det heller ingen självklarhet att det var just den jag plockade upp och började läsa med en sovande bebis i famnen, men den låg överst i lånehögen, och ni vet när läsningen ändå överraskar:
De tre första böckerna i serien är: Eldprovet, Viridians blod och Kimeras hämnd. Clara är seriens huvudperson, högst omedveten om att hon är en vildhäxa precis som hennes moster i bok ett, men hon blir väldigt snart varse om att det är vildhäxa hon är. Oavsett om hon egentligen inte vill veta, eller vara, just det. Clara vill vara som alla andra i hennes ålder – så normal som möjligt – och hon vill till en början slippa oroa sig för saker som ingen annan i hennes ålder gör…
Att vara vildhäxa är till stor del inget som kommer naturligt för Clara. Hon har uppenbart vildhäxa-blod i sina ådror, men i början är hon inte riktigt beredd att kämpa för att hitta den här delen av sig själv och lära känna den. Som läsare upplever jag att ju mer Clara till slut lär känna vildhäxa-delen av sig själv, desto mer blir Clara den hon egentligen är eller är ämnad att vara. Jag tror att hennes moster Isa kan se detta, men Claras mamma som tycker att mostern har en hel del fasoner för sig, vill inte riktigt se att Clara utvecklas som person, att hon blir starkare och att tron på sig själv dessutom blir starkare…
Varje bok är som ett litet äventyr. Det är också ett lagom äventyr och det rymmer nog ganska exakt med det som behövs. Det är inte för mycket och det är samtidigt inte för lite heller… Böckerna innehåller en hel del vänskap, sökande, det goda mot det onda (och på ett komplext plan), relationen till andra människor, till djur och natur. Det goda och den onda är på ett komplext plan beskrivet som något som inte är genomont eller genomgott, utan som något som existerar hos alla, även om det onda sidan av olika anledningar kan vara det enklaste att låta ta över… Böckerna innehåller också en del död och förlust, förutom liv och vinst.![lat-den-ratte-komma-in[1]](https://ielinashylla.files.wordpress.com/2015/08/lat-den-ratte-komma-in1.jpg)
i elinas hylla 