3 x Vildhäxa

Barnboksserien ”Vildhäxa” av Lene Kaaberbøl fastnade jag i en del… Så pass mycket att jag ändå läst de tre första böckerna i serien på kort tid.

untitledDe tre första böckerna i serien är: Eldprovet, Viridians blod och Kimeras hämnd. Clara är seriens huvudperson, högst omedveten om att hon är en vildhäxa precis som hennes moster i bok ett, men hon blir väldigt snart varse om att det är vildhäxa hon är. Oavsett om hon egentligen inte vill veta, eller vara, just det. Clara vill vara som alla andra i hennes ålder – så normal som möjligt – och hon vill till en början slippa oroa sig för saker som ingen annan i hennes ålder gör…

untitled2Att vara vildhäxa är till stor del inget som kommer naturligt för Clara. Hon har uppenbart vildhäxa-blod i sina ådror, men i början är hon inte riktigt beredd att kämpa för att hitta den här delen av sig själv och lära känna den. Som läsare upplever jag att ju mer Clara till slut lär känna vildhäxa-delen av sig själv, desto mer blir Clara den hon egentligen är eller är ämnad att vara. Jag tror att hennes moster Isa kan se detta, men Claras mamma som tycker att mostern har en hel del fasoner för sig, vill inte riktigt se att Clara utvecklas som person, att hon blir starkare och att tron på sig själv dessutom blir starkare…

untitled3Varje bok är som ett litet äventyr. Det är också ett lagom äventyr och det rymmer nog ganska exakt med det som behövs. Det är inte för mycket och det är samtidigt inte för lite heller… Böckerna innehåller en hel del vänskap, sökande, det goda mot det onda (och på ett komplext plan), relationen till andra människor, till djur och natur. Det goda och den onda är på ett komplext plan beskrivet som något som inte är genomont eller genomgott, utan som något som existerar hos alla, även om det onda sidan av olika anledningar kan vara det enklaste att låta ta över… Böckerna innehåller också en del död och förlust, förutom liv och vinst.

Jag tycker det här är en bra barnboksserie, men för den sakens skulle vet jag faktiskt inte om jag kommer fortsätta att läsa den för egen del… Kanske om jag hamnar i en lässvacka igen, för det här är ändå en serie även jag har uppskattat som vuxen och som jag känt att jag kunnat läsa också när läslusten varit sådär… Jag tror även att detta skulle kunna vara en bra högläsningsbok hemma i en trygg vrå.


Eldprovet

Författare: Lene Kaaberbøl
Förlag: Rabén och Sjögren (2011)
ISBN: 9789129677102
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Viridians blod

Författare: Lene Kaaberbøl
Förlag: Rabén och Sjögren (2012)
ISBN: 9789129678208
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Kimeras hämnd

Författare: Lene Kaaberbøl
Förlag: Rabén och Sjögren (2013)
ISBN: 9789129678215
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Julis två omläsningar…

…vill jag bara säga något kort om vardera. Jag läste om båda tack vare sommarkursen. Henry James verk valde jag att läsa om på svenska för att se om det var något jag kanske missade i den engelska versionen för ett par år sedan och John Ajvide Lindqvists verk lästes delvis om då jag bara visste att jag skulle använda den i den lite djupare analysen i min andra hemtentamen. James verk lästes i juli för andra gången och Ajvide Lindqvists för tredje eller fjärde.

När skruven dras åt var exakt så som jag mindes den. Den är rörig, den är svår att greppa på olika sätt och jag undrar fortfarande som läsare vad som hänt eller ej och hur jag ska tolka den. Jag hade ju trott att läsningen eventuellt uppfattats som lite rörig, svårgreppad och svårtolkad på grund av språket sist jag läste den, men nu inser jag alltså att jag ”förstått” den även första gången jag läste den. Jag gillar den kanske inte jättemycket på ett sätt, men jag tycker om delar av den ändå och jag gillar att den påverkat och inspirerat andra författare.

lat-den-ratte-komma-in[1]Låt den rätte komma in kan jag inte säga annat om än att jag fortfarande tokälskar den! Jag borde kanske ha tröttnat på den rejält vid det här laget, men icke då! Jag ser fortfarande så mycket briljant, så mycket genialt och jag äcklas fortfarande av de där få, men riktigt vrickade, scenerna som ingår i verket. Jag gillar också det faktum att Ajvide Lindqvists verk varit fokus för olika slags studier i olika kurser jag läst och att det alltså finns så mycket att analysera och se (och jag inser samtidigt hur mycket nytt det hela tiden finns att upptäcka då jag misstänker att jag fortfarande inte har hittat allt)!


När skruven dras åt
Författare: Henry James
Förlag: Modernista (2010)
ISBN: 9789185453955
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Låt den rätte komma in
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2005)
ISBN: 9170371253
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Tankar om två gamla verk:

Närmare bestämt vill jag fokusera lite kort på H. C. Andersens The Red Shoes (på svenska De röda skorna) och även Washington Irvings The Legend of Sleepy Hollow. Jag har läst båda dessa verk inom ramen för sommarkursen och jag har läst dem båda med fokus på vad de kan ha för moraliskt budskap till läsare.

The Red Shoes tycker jag har en stark moral när det kommer till vad man kan bestraffas med om man inte gör det moraliskt riktiga och lyssnar på de som är äldre och klokare, samt lyssnar på vad det finns för allmänna regler som man bara följer utan att ifrågasätta… Dock är jag högst osäker på om jag tolkat den rätt hela vägen då jag läst den här på engelska och då jag tycker att den har ett ganska högt tempo (kanske för att ge tryck åt de röda skornas framfart när fötterna som bär dem börjar dansa?)…

The Legend of Sleepy Hollow har till skillnad från The Red Shoes ett lite mer långsamtgående tempo som går mer hand i hand med spökhistorien som den ska efterlikna formen av… Den är lite mysryslig och den innehåller mer klart humoristiska drag än vad vissa verk som är äldre förmedlar mig som är en läsare av idag. Den här håller istället på starka drag av att försöka göra de som tror på spöken lite till åtlöje (tillsammans med huvudpersonen i spökhistorien) och den går med det hand i hand med den typ av litteratur som försöker skapa lite ordning och logik bland spökhistorierna som påstås vara sanna…

Sagor × 3

I juni månad läste jag tre stycken sagor inom ramen för sommarkursen jag läser just nu. Närmare bestämt var det H. C. Andersens The Red Shoes (på svenska De röda skorna), samt Charles Perraults The Red Riding Hood och Blue Beard som lästes. Egentligen har jag inte så mycket att säga om Andersens saga, mer än att jag absolut kan ana att det finns en underton av att man straffas om man inte gör rätt före fel (jag gillade inte sagan särskilt mycket personligen). Jag kommer heller inte säga så mycket om The Red Riding Hood som de flesta av oss känner igen som sagan om Rödluvan. Precis som Andersens saga har den en fostrande roll där sagan uppmanar läsaren att inte vara så naiv (enligt min tolkning av sagan). Båda sagorna slutar illa och är inte förskönade på samma sätt som vissa andra sagor av denna tid kan vara, sådär i efterhand och med tanke på barnen som läsare, lyssnare, och även publik.

Den intressantaste sagan av dem alla tyckte jag var Blue Beard, en saga jag helt ärligt aldrig hört talas om eller stött på tidigare. Den innehåller en hel del på väldigt kort om plats och jag förundras över tanken av vad den egentligen försöker förmedla. Kontentan är nämligen att jag tycker mig finna mycket, också lite motsägelsefullt, stoff i den här sagan. Å ena sidan tycker jag mig återfinna en uppmaning om att inte lyssna på fördomar, tänka tankar som inte har någon direkt grund eller att döma någon utefter utseende. Å andra sidan tycker jag mig också finna en motsättning i att uppmanas att lova att inte göra något (det är ju frestande i sig som vi vet att uppmanas att inte göra det eller det, när någon samtidigt fött en idé eller nyfikenhet bara av själva uppmaningen i somliga fall) – samtidigt som hela sagan är beroende av att bryta detta löfte för att göra ytterligare poänger. De ytterligare poängen skulle kunna tolkas som att fördomar ibland kan vara sanningsenliga, att vissa tankar kan vara omedvetet välgrundade och ibland förtjänar inte alla vår tillit… Eller finns det en annan sensmoral: att det vi inte vet har vi inte ont av, eller kanske att det vi vet för mycket om kan skada oss? Mja… Lite förvirrad är jag över läsningen som gett mig lite huvudbry och snurr i hjärnan… Vad försöker den här specifika sagan säga?

”Välkommen till din psykos” och ”Hur man botar en feminist”

Nu har jag äntligen läst Nanna Johanssons som serieförfattare också! Jag undrar varför jag väntat så länge? För i sanningens namn har jag känt till hennes namn länge och sett någon enstaka serie här och där i någon tidning eller så… Men ibland tar man tid på sig och jag fick två extra skjutsar: 1. hennes två noveller jag gillar och 2. det faktum att hon så snällt svarade på mina Fem frågor som presenterades i fredags!

psykos_framsida[1]När jag läser både Välkommen till din psykos och Hur man botar en feminist inser jag att det här är feministiska serier överlag. Det är ofta klockrent, tänkvärt och roligt (eller ska man säga skrattretande i och med att det ofta är huvudet på spiken på ett samhälleligt irriterande sätt?). Jag reflekterar också över att många av serierna är ganska dagsaktuella.

Två exempel som jag sett även innan jag läste de här albumen, är följande (båda från Hur man botar en feminist):

gubbslem_nannajohansson-e1363078300481[1]

skarm_teve[1]

hur-man-botar-en-feminist[1]Av den anledningen tycker jag det är svårt att säga exakt vad jag tycker om alla serier. Det mesta gillar jag skarpt eller älskar. Men vissa serier berör mig knappt alls. Jag älskar hur som haver Nanna Johansson utan minsta tvekan och tycker att det är intressant att se mer än bara en linje av serier. Det är befriande att få lite olika inslag. Det gör en hel del för helhetsintrycket ändå måste jag säga. Jag tycker bland annat om att det signalerar att inte allt behöver vara perfekt eller genomroligt – det kan få vara med ändå!


Välkommen till din psykos
Författare: Nanna Johansson
Förlag: Ordfront Galago (2012)
ISBN: 9789170376535
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Hur man botar en feminist
Författare: Nanna Johansson
Förlag: Ordfront Galago (2013)
ISBN: 9789170377488
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Inte ens en halv bokcirkelbok blev det…

Kanada-Richard-Ford[1]…när jag försökte ta mig an månadens bokcirkelbok. Richard Fords Kanada var den utnämnde boken och författaren. Jag kan se att den har fått mycket beröm. Ford har jag dessutom sett hyllas för sitt berättande och att han är just en berättare. På framsidan av pocketen jag införskaffat ser jag exempelvis att Daniel Sandström (SvD) säger: ”Det är synd om alla som inte läser den”.

Jag var den enda under kvällens bokcirkelträff som inte läst hela boken. Jag har inte ens läst halva. Då började jag ändå läsa i ganska god tid. Jag har försökt komma in i boken, men jag tycker liksom inte att det här är en bok jag kommer in i eller hittar lusten att läsa med. Jag tycker att Richard Ford visserligen berättar, men det berättas, berättas och berättas, nästan till förbannelse. Jag tror att den här romanen kanske hade kunnat locka in mig (kanske) mer om den hade varit lite mer bearbetad (sidantalet och berättandet hade gärna fått kortas ner). Men det är endast en tanke.

Tillsammans med bokcirkeln kom jag ändå fram till att han delvis har något också jag kan tycka är intressant och läsvärt på ett sätt. Ford är mycket duktig på att avslöja saker långt innan dess att han kommer till skott att verkligen berätta om just det. Han planterar in meningar av vad som komma skall (lite som parenteser). Detta lockade största delen av cirkeln att läsa, men i och med att han delvis slänger sig med lögner när han gör dessa planteringar så var jag en av dem som kände mig snuvad på ett negativt vis. För man kan också känna sig lite snuvad, men ta det och också lockas vidare med detta grepp.

Jag tvivlar på att jag kommer hitta lusten (eller tiden med det) att fortsätta läsa denna roman. Jag tror att jag är ganska övertygad om att Ford inte är just min kopp te, även om han absolut har något intressant som säkert många också tycker om. Däremot tror jag inte att jag är den enda som inte läst ut hela denna roman, eller som för den delen inte uppskattar Ford så mycket. Jag tycker med detta sagt att Sandströms ”Det är synd om alla som inte läser den” inte riktigt stämmer med min läsupplevelse. Jag skulle vilja säga att jag tycker synd om alla som inte läser klart den om de egentligen älskar det – och jag tycker också synd om alla som läser ut hela boken från sida till sida när de inte uppskattar Ford särskilt mycket.

Bok blir film: ”Divergent” och ”Catching Fire”

Nu har jag sett två filmer baserade på böcker den senaste tiden. Jag har sett Catching Fire (”Hunger Games”) tillsammans med min lillasyster och jag har också sett Divergent med sambon. Jag har inte läst alla böcker i ”Hunger Games”-trilogin – endast den första. Och i ”Divergent”-trilogin har jag läst två av de tre böckerna som finns, vilket alltså innebär att jag har läst boken som filmatiserats i fall två, men alltså inte i fall ett.


Catching-Fire_poster[1]Catching Fire kan jag inte relatera till boken. Men jag kan säga att jag tycker att det är en film som lockar in mig och som fortsätter i samma anda som Hunger Games.

Jag tycker om skådespelarna och känner att alla spelar sin roll väl, särskilt med tanke på den ram som ges i den dystopiska värld som allt utspelar sig i. Jag tycker också att filmen presenterar något som passar även oss som inte läst boken innan vi sett filmen. Det är inte alltid man känner det när det är frågan om en film baserad på en bok.

Jag ser verkligen fram emot nästkommande film, men känner att jag personligen har blivit för lat för att läsa ikapp mig vad gäller böckerna. Min lillasyster håller tummarna för att hon ska få gå på bio och kunna se film tre (då hon hoppas på 11-årsgräns). Jag kan även meddela att denna trilogi (och film ett och två) fått henne att börja läsa trilogin på svenska (till skillnad från mig).


Divergent[1]Divergent har jag läst. Det gjorde jag redan i somras (jag läste också Insurgent). Och med detta kan jag relatera till boken och filmen.

Jag tycker med detta sagt att filmen är en bra tolkning av boken. Jag var först lite kritisk till skådespelarna då jag delvis inte kunnat se framför mig om de skulle passa – främst Tris. Men jag tycker också att jag köper valen av skådespelare trots allt när jag nu sett filmen. Jag ser en del olikheter mellan boken och filmen, som sig bör… Men det känns ändå som okej avvägningar och jag kan se att valen man gjort antagligen har varit för spänningens vinning, för att göra filmen raskare än boken.

Jag har läst att det finns vissa tankar om att man inte förklarar samhället i Divergent särskilt mycket i filmen. Och så kan det möjligtvis vara, men jag tycker samtidigt att man inte riktigt förklarar så mycket i boken heller (egentligen) och mig stör det inte personligen. Jag kan tycka att det är skönt att inte veta för mycket. Sambon hade inga problem att förstå ramberättelsen och han frågade faktiskt om det kommer komma fler filmer i serien…

Här ser jag också fram emot en fortsättning.