Oktoberläsningen

I oktober månad lästes följande två verk ut:

  • Monstret och människorna av Mats Strandberg & Sofia Falkenhem
  • Det röda trädet av Shaun Tan

Genom hashtagen bokrecensionish kan jag se att jag tänkte följande angående dessa två verk:

”vilken välskriven avslutande del i trilogin om monstret Frank! 📚❤️💕 Illustrationerna i boken ramar verkligen in! 👌😊👍 Jag känner att den här boken innehåller mycket på liten plats och att detta antagligen är till följd av att någon tänkt till och noga vägt av! Frank väcker igenkänning – är jag säker på – hos läsare (eller lyssnare) i alla åldrar! 😊 Jag är så glad över att ha hela trilogin i bokhyllan numer då jag (alltså även som vuxen) älskar den! 📚❤️💕”

”#Shauntan alltså – vad briljant och vad vackert komponerat! 😌📚❤️ #Detrödaträdet är vacker, vemodig och hoppfull. Den tar upp det där mörka alla känner någon gång, det där deppiga och jobbiga. 💔 Det behövs inte så mycket ord och illustrationerna talar sitt språk också, vilket den här boken visar i sin komplexa enkelhet och ärlighet! ❤️”

Det blev inte många verk utlästa, men det blev två väldigt omtyckta, älskvärda och högt skattade böcker som lästes ut. Och det var nog lite det jag behövde i oktober månad, faktiskt (parallellt med studier och jobb).

Inför november nu så hoppas jag läsa ut något eller några verk, men bara om jag får tiden och orken med tanke på hur mycket tid och ork som faktiskt äts upp av just jobb och studier just nu.

Och på tal om studier förresten – vad peppad jag är på att i framtiden få gå in i bibliotekarierollen. Ja, för jag kan inte säga något annat efter att ha haft kursstart i den första valbara kursen i distansutbildningen där jag har valt att läsa ”Det samtida barnbiblioteket” som känns som en jätteintressant samt, framför allt, en relevant kurs.

Annonser

Septemberläsningen

Bättre sent än aldrig, tänker jag…

Och i september lästes fem noveller ut:

  • Huset av Torgny Lindgren
  • Fröken av Sara Lidman
  • Moster Evelina och Anton av Sara Lidman
  • Öknens alla blommor av Per Olov Enquist
  • Monte Carlo av Stina Stoor

På Instagram skrev jag följande:

”(T)yvärr så gillade jag ingen av novellerna sådär särskilt mycket – varken i språket eller i historierna, även om det finns något i alla av dem… #Torgnylindgren och #huset var intressant med sina detaljer, och #saralidman med sina två noveller #fröken och #mosterevelinaochanton likaså. #Perolovenquist och #öknensallablommor lämnade mig med en viss känslostämning och ett slut jag fastnade med. #Stinastoor och #montecarlo lämnade mig med känslan av att jag borde läsa om och försöka hitta mer – då det känns som om jag eventuellt missat smådetaljer av betydelse… Och detta har jag känt förut när jag läst något av Stina Stoor.”

Och det är ju så ibland att vissa noveller inte riktigt faller en fullkomligt i smaken och att det får vara okej så. Det fascinerande är ju att de trots allt kan komma att väcka känslor, tankar och att de på något plan ändå berör, fastän att själva värderingen landar i att en faktiskt inte tyckte om. De fem novellerna för september månad tycker jag belyser detta på ett bra sätt.

Augustiläsningen

I augusti lästes ett verk ut:

  • Fantastiska vidunder och var man hittar dem – Filmmanuset av J. K. Rowling

På min Instagram skrev jag en bokrecensionish som lydde såhär:

”Och nu är det andra gången i mitt liv jag läst ett manus av Rowling och hon kan vad jag kan se verkligen skriva manus som lockar in mig som läsare i hennes världar! 👌😄👍 Eftersom jag sett filmen på bio så ser jag lite denna läsning som ett omseende av filmen – för jag såg den verkligen framför mig igen! Det känns lite häftigt och stort i sig! 📚❤️”

I augusti har annars mycket tid gått åt till huslivet. Som jag misstänkte är det även mycket tid som går åt till att komma in i nya jobbet (mer tid än vad det går åt när man är mer inne i jobbet och arbetsplatsen är en mer hemtam miljö), samt åt att komma in i kursen jag läser just nu i bibliotekarieutbildningen på distans (vilket även innebär grupparbete just nu).

I september hoppas jag hitta mer och mer balans eftersom tiden går när det kommer till allt vad husägande, lärarjobb och studier heter. Och kanske hinns det med lite läsning i läshörnan här hemma – om inte sp mycket i september, så kanske senare under hösten som börjar omfamna mig. Jag hoppas då det.

3 x Vildhäxa

Barnboksserien ”Vildhäxa” av Lene Kaaberbøl fastnade jag i en del… Så pass mycket att jag ändå läst de tre första böckerna i serien på kort tid.

untitledDe tre första böckerna i serien är: Eldprovet, Viridians blod och Kimeras hämnd. Clara är seriens huvudperson, högst omedveten om att hon är en vildhäxa precis som hennes moster i bok ett, men hon blir väldigt snart varse om att det är vildhäxa hon är. Oavsett om hon egentligen inte vill veta, eller vara, just det. Clara vill vara som alla andra i hennes ålder – så normal som möjligt – och hon vill till en början slippa oroa sig för saker som ingen annan i hennes ålder gör…

untitled2Att vara vildhäxa är till stor del inget som kommer naturligt för Clara. Hon har uppenbart vildhäxa-blod i sina ådror, men i början är hon inte riktigt beredd att kämpa för att hitta den här delen av sig själv och lära känna den. Som läsare upplever jag att ju mer Clara till slut lär känna vildhäxa-delen av sig själv, desto mer blir Clara den hon egentligen är eller är ämnad att vara. Jag tror att hennes moster Isa kan se detta, men Claras mamma som tycker att mostern har en hel del fasoner för sig, vill inte riktigt se att Clara utvecklas som person, att hon blir starkare och att tron på sig själv dessutom blir starkare…

untitled3Varje bok är som ett litet äventyr. Det är också ett lagom äventyr och det rymmer nog ganska exakt med det som behövs. Det är inte för mycket och det är samtidigt inte för lite heller… Böckerna innehåller en hel del vänskap, sökande, det goda mot det onda (och på ett komplext plan), relationen till andra människor, till djur och natur. Det goda och den onda är på ett komplext plan beskrivet som något som inte är genomont eller genomgott, utan som något som existerar hos alla, även om det onda sidan av olika anledningar kan vara det enklaste att låta ta över… Böckerna innehåller också en del död och förlust, förutom liv och vinst.

Jag tycker det här är en bra barnboksserie, men för den sakens skulle vet jag faktiskt inte om jag kommer fortsätta att läsa den för egen del… Kanske om jag hamnar i en lässvacka igen, för det här är ändå en serie även jag har uppskattat som vuxen och som jag känt att jag kunnat läsa också när läslusten varit sådär… Jag tror även att detta skulle kunna vara en bra högläsningsbok hemma i en trygg vrå.


Eldprovet

Författare: Lene Kaaberbøl
Förlag: Rabén och Sjögren (2011)
ISBN: 9789129677102
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Viridians blod

Författare: Lene Kaaberbøl
Förlag: Rabén och Sjögren (2012)
ISBN: 9789129678208
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Kimeras hämnd

Författare: Lene Kaaberbøl
Förlag: Rabén och Sjögren (2013)
ISBN: 9789129678215
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Julis två omläsningar…

…vill jag bara säga något kort om vardera. Jag läste om båda tack vare sommarkursen. Henry James verk valde jag att läsa om på svenska för att se om det var något jag kanske missade i den engelska versionen för ett par år sedan och John Ajvide Lindqvists verk lästes delvis om då jag bara visste att jag skulle använda den i den lite djupare analysen i min andra hemtentamen. James verk lästes i juli för andra gången och Ajvide Lindqvists för tredje eller fjärde.

När skruven dras åt var exakt så som jag mindes den. Den är rörig, den är svår att greppa på olika sätt och jag undrar fortfarande som läsare vad som hänt eller ej och hur jag ska tolka den. Jag hade ju trott att läsningen eventuellt uppfattats som lite rörig, svårgreppad och svårtolkad på grund av språket sist jag läste den, men nu inser jag alltså att jag ”förstått” den även första gången jag läste den. Jag gillar den kanske inte jättemycket på ett sätt, men jag tycker om delar av den ändå och jag gillar att den påverkat och inspirerat andra författare.

lat-den-ratte-komma-in[1]Låt den rätte komma in kan jag inte säga annat om än att jag fortfarande tokälskar den! Jag borde kanske ha tröttnat på den rejält vid det här laget, men icke då! Jag ser fortfarande så mycket briljant, så mycket genialt och jag äcklas fortfarande av de där få, men riktigt vrickade, scenerna som ingår i verket. Jag gillar också det faktum att Ajvide Lindqvists verk varit fokus för olika slags studier i olika kurser jag läst och att det alltså finns så mycket att analysera och se (och jag inser samtidigt hur mycket nytt det hela tiden finns att upptäcka då jag misstänker att jag fortfarande inte har hittat allt)!


När skruven dras åt
Författare: Henry James
Förlag: Modernista (2010)
ISBN: 9789185453955
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Låt den rätte komma in
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2005)
ISBN: 9170371253
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Tankar om två gamla verk:

Närmare bestämt vill jag fokusera lite kort på H. C. Andersens The Red Shoes (på svenska De röda skorna) och även Washington Irvings The Legend of Sleepy Hollow. Jag har läst båda dessa verk inom ramen för sommarkursen och jag har läst dem båda med fokus på vad de kan ha för moraliskt budskap till läsare.

The Red Shoes tycker jag har en stark moral när det kommer till vad man kan bestraffas med om man inte gör det moraliskt riktiga och lyssnar på de som är äldre och klokare, samt lyssnar på vad det finns för allmänna regler som man bara följer utan att ifrågasätta… Dock är jag högst osäker på om jag tolkat den rätt hela vägen då jag läst den här på engelska och då jag tycker att den har ett ganska högt tempo (kanske för att ge tryck åt de röda skornas framfart när fötterna som bär dem börjar dansa?)…

The Legend of Sleepy Hollow har till skillnad från The Red Shoes ett lite mer långsamtgående tempo som går mer hand i hand med spökhistorien som den ska efterlikna formen av… Den är lite mysryslig och den innehåller mer klart humoristiska drag än vad vissa verk som är äldre förmedlar mig som är en läsare av idag. Den här håller istället på starka drag av att försöka göra de som tror på spöken lite till åtlöje (tillsammans med huvudpersonen i spökhistorien) och den går med det hand i hand med den typ av litteratur som försöker skapa lite ordning och logik bland spökhistorierna som påstås vara sanna…

Sagor × 3

I juni månad läste jag tre stycken sagor inom ramen för sommarkursen jag läser just nu. Närmare bestämt var det H. C. Andersens The Red Shoes (på svenska De röda skorna), samt Charles Perraults The Red Riding Hood och Blue Beard som lästes. Egentligen har jag inte så mycket att säga om Andersens saga, mer än att jag absolut kan ana att det finns en underton av att man straffas om man inte gör rätt före fel (jag gillade inte sagan särskilt mycket personligen). Jag kommer heller inte säga så mycket om The Red Riding Hood som de flesta av oss känner igen som sagan om Rödluvan. Precis som Andersens saga har den en fostrande roll där sagan uppmanar läsaren att inte vara så naiv (enligt min tolkning av sagan). Båda sagorna slutar illa och är inte förskönade på samma sätt som vissa andra sagor av denna tid kan vara, sådär i efterhand och med tanke på barnen som läsare, lyssnare, och även publik.

Den intressantaste sagan av dem alla tyckte jag var Blue Beard, en saga jag helt ärligt aldrig hört talas om eller stött på tidigare. Den innehåller en hel del på väldigt kort om plats och jag förundras över tanken av vad den egentligen försöker förmedla. Kontentan är nämligen att jag tycker mig finna mycket, också lite motsägelsefullt, stoff i den här sagan. Å ena sidan tycker jag mig återfinna en uppmaning om att inte lyssna på fördomar, tänka tankar som inte har någon direkt grund eller att döma någon utefter utseende. Å andra sidan tycker jag mig också finna en motsättning i att uppmanas att lova att inte göra något (det är ju frestande i sig som vi vet att uppmanas att inte göra det eller det, när någon samtidigt fött en idé eller nyfikenhet bara av själva uppmaningen i somliga fall) – samtidigt som hela sagan är beroende av att bryta detta löfte för att göra ytterligare poänger. De ytterligare poängen skulle kunna tolkas som att fördomar ibland kan vara sanningsenliga, att vissa tankar kan vara omedvetet välgrundade och ibland förtjänar inte alla vår tillit… Eller finns det en annan sensmoral: att det vi inte vet har vi inte ont av, eller kanske att det vi vet för mycket om kan skada oss? Mja… Lite förvirrad är jag över läsningen som gett mig lite huvudbry och snurr i hjärnan… Vad försöker den här specifika sagan säga?