Nära och kära-utmaningen gjord!

När jag här om dagen läste ut Jonas Gardells Kärleken rodde jag hem min egna utmaning 2012, även om detta var några dagar för sent och alltså i januari 2013… Boken var tänk att vara decembers boktips, varav jag reserverade den på biblioteket i början av december, men inte fick den förrän i januari slutligen.

Med detta har jag läst två boktips mammas månad, i augusti  i form av Kepler och Unni Lindell. I september fick jag avbryta läsningen av kompisens boktips med Corinne Hoffmann som författare, men har därefter läst hela boktipsen jag blivit rekommenderad. I oktober tog jag mig an Douglas Adams som var pojkvännens boktips för att i november hoppa in i lillasysterns månad för att läsa Marilyn Mansons självbiografi med medförfattaren Neil Strauss. Och i december, min mobrors frus månad skulle jag alltså läsa Jonas Gardell, vilket sköts upp av naturliga skäl till januari…

Men nu är utmaningen avslutad och alla boktips visade sig vara något för mig om man bortser från Hoffmanns bok som jag alltså inte klarade av att läsa ut. Mamma lockade tillbaka mig in i deckarläslust, pojkvännen lockade fram humorn, syrran lockade fram en mindre ovilja att läsa självbiografi och min morbrors frus tips gjorde mig beredd att ta mig an första boken i serien jag varit lite rädd att möta… Bara för att jag älskade tv-serien något otroligt med alla kvalitéer och rörande sanningar.

Jag ville med hjälp av utmaningen läsa minst fem böcker (som jag baserade på principen ett boktips i månaden). Detta blev också fem hela böcker, även om det inte blev ett helt boktips läst per månad. Jag anser mig med detta ha klarat min egen utmaning, med en liten förlägning i tid att erhålla, som smög sig in på nya året.

TATUH: Kärleken

Nu är den utläst. Boken jag nästan dragit ut på läsningen för… Boken jag skulle läst i december som en Nära och kära-rekommenderad bok av min mobrors fru Kirsti, men som jag stått i reservationskö för i en evighet… Och även om jag inte hade blivit rekommenderad ”Torka aldrig tårar utan handskar” och första delen Kärleken, så hade jag varit tvungen att läsa den eftersom jag blev helt såld på tv-serien och verkligen tycker att det var något av det bästa 2012, vilket man kanske märker i detta inlägg.

Gardell är också en av de författarna jag vill läsa mer av 2013 i enlighet med min mer-av-det-goda-lista. Och läsa mer Gardell 2013 kommer jag nog absolut att göra. Inte minst för att andra boken i serien ju finns i närmsta bokhandel eller endast ett klick bort…

Torka-aldrig-tårar-utan-handskar-296x430[1]Jonas Gardell skriver så vackert, poestiskt och ärligt på samma gång. Det hoppar i tid, men fokus ligger på Rasmus och Benjamin. Till en början kanske jag tyckte att det var lite jobbigare med dessa hopp än i tv-serien, men kom väldigt snabbt in i det och ser nu på det med positiva ögon då det verkligen tillför något till den här vackra, sorgliga och hårda historien som handlar om en sanning som jag inte visste fanns förrän den än en gång uppmärksammades på allvar tack vare vår kära Gardell.

Jag ser ännu mer symbolik i den vita älgen nu då den verkligen står för tanken om det mindre normala i ett samhälle där man bestämt vad som är normalt:

”Ute på det öppna fältet strövar en vit älgtjur. Älg har Rasmus sett flera gånger, men aldrig en vit. Det är endast färgen som skiljer den från andra älgar.”

Och en bit ner följs upp med konversationen:

”Men vem skulle vilja skjuta ett så vackert djur?” säger mamman oförstående.
”Många som inte tycker att den passar in här. Att det är fel att den finns.”
”Men den finns ju!” invänder Rasmus.
”Ja, det gör den ju onekligen”, suckar pappan, ”den gör ju det.” (sid. 66).

Särskilt tydlig blir symboliken eftersom följande stycke kommer på sidan 67 där pappan försöker förklara varför man inte vill bevara den vita älgen ur naturvårdsperspektiv: ”Det finns ett begrepp som kallas för vitalitet – en vit älg kan förvisso vara vital som individ men ökar inte populationens vitalitet, utan kan på sikt av, ja, rent av sänka den! Arten, hela populationen, hela älgstammen, är viktigare än den enskilda älgen, den enskilda individen…”

Rasmus känner sig annorlunda som barn och kan relatera till den vita älgen, på samma sätt som Benjamin är van vid att vara annorlunda bara för att han är ett Jehovas vittne och betraktas så av samhället…

Romanen är bara så vacker. Och så förödande i kontrasten till att Jag som läsare hela tiden vet vad som kommer drabba alla dessa levande karaktärer… Jag vet som läsare att sjukdomen och döden kommer drabba dem i sinom tid. Jag vet att så många av dem kommer magra av, slutligen hamna sängliggandes på en isolerad avdelning för att tillbringa den sista tiden av livet i vånda för att de trodde och satsade på kärleken, inte förnekade vilka de var…

En mening kommer inte lämna mig efter att ha läst Kärleken: ”Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig.” Denna mening är så vacker, så beskrivande och samtidigt vemodig i sin sammanhang. Jag tolkar också in få:et och tänker att meningen samtidigt säger: Jag vill i mitt liv älska någon som får älska mig…

Och jag är så fruktansvärt medveten om att jag aldrig kommer kunna förstå hur det var då, men jag vill försöka, vill veta och jag vill fälla tårar och inte torka dem varken med eller utan handskar…

Fiktiviteters 24frågor, fråga 4-6

Fråga 4: Fördomar

Vad det gäller mina litterära fördomar hamnar jag i att jag generellt anser mig inte tycka om självbiografier, biografier och historiska romaner. Hade någon frågat mig mellan februari och augusti, skulle jag också ha svarat deckare, av den enkla anledningen att jag börjat komma på kant med många av de deckarklassade böckerna som jag hade läst under en period som kändes som böcker av kvalitén ”same shit different name”.

För om jag anser mig ofta älska, så är det noveller, ungdomsromaner, fantasy, rysare och skräck. Men ibland kan ju självfallet böcker under dessa benämningar eller genrer också göra mig besviken på samma sätt som Helena har så rätt i att bokgenrerna jag har fördomar om, kan visa sig vara helt i min smak.

Författarparet Kepler med Hypnotisören räddade för mig upp deckaregenren något enormt. Boken fick mig att inse att deckare kan vara grymt bra, helt i min smak och att man till och med kan avslöja mördaren i början av boken, utan att det känns annat än spännande, läskigt och fartfyllt ändå. Just nu känner jag att Eriksson & Axlander Sundquist med Kråkflickan har alla potential.

Vad gäller biografier, självbiografier och historiska romaner, känner jag att de säkerligen finns undantag, även om jag inte kan komma på något lysande exempel på en roman som fått mig att vilja ha mer av genren. Visst fascinerades jag av Marilyn Mansons självbiografi, men känner samtidigt att jag inte har ett behov av att läsa någons självbiografi just nu…

 

Fråga 5: Passion

Vad det gäller passion, är jag lika passionerat förälskad i Doktorn som Helena. Det är ju inte för intet jag var med och bidrog när hon höll sin Who-helg. Men annars är jag en sådan där kvinna som kan bli flyktigt förälskad väldigt ofta i litterära karaktärer, även om det oftast går över med tiden… Harry Potter, Ron Wesley, Sam Roth, Jacob, Sandor

Men som Helena faller jag kanske hårdast de gångerna jag möter karaktärer genom tv-rutan (Doktorn, den elfte, till exempel), även här förälskas jag i Harry Potter och Ron Wesley. Och en återkommande crush kan tillägnas Dr. Spencer Reid i Criminal Minds. There´s something about him… Kanske faller jag för att jag inte kan undgå dem lika mycket och för att de blir så tydligt gestaltade – inte bara i mitt huvud?

Och visst finns det fler…

 

Fråga 6: Tillgång

Visst har jag en hel del böcker olästa i hyllorna hemma, men det har faktiskt inte kommit så himla många nytillskott det sista halvåret, eller året heller för den delen. Och jag är ändå biblioteksbesökare på ett frekvent plan (vilket innebär att jag är där minst en gång i månaden, men ofta mer än det). Så jag äger böcker, köper böcker, får ibland böcker av familjen eller vännerna, lånar ibland böcker från biblioteket och väldigt och ytterst sällan lånar jag böcker från andra.

Egentligen kan man säga att lånandet av biblioteksböcker var som högst med Nordiska utmaningen, och att lånandet av andra är som högst just nu med min egna Nära och kära-utmaning. Och i och med att jag inte åkte på bokmässan i år, så har bokköpandet hållts på lagom låg kvot.

Den långa vägen ut ur helvetet

Igår läste jag vid lunchtid ut Marilyn Mansons självbiografi med medförfattaren Neil Strauss. Med detta har jag fascinerats och äcklats i ett virrvarr av händelser i Mansons liv. Jag har varit nyfiken och lockats att läsa vidare, samtidigt som det känns som om jag verkligen är glad för vad jag har för etik och moral, och jag har absolut inget att behöva ångra i mitt liv om man jämför med Manson, eller många av de som korsat hans väg …

marilyn-manson-den-langa-vagen-ut-ur-helvetet[1]Jag tycker att boken är väl genomarbetad, genomtänkt och framför allt spännande och otroliogt snygg i layouten rakt igenom hela boken från pärm till pärm. Det enda jag stör mig på rent strukturmässigt är att det känns som om man hoppar mycket i tid och rum genom boken, vilket ibland förvirrar mig mycket. Samtidigt skapar det en form av spänning och ger en känsla av att vara just berättat …

Det som får mig att haja till allra mest är det sexuella, i och med att det ofta handlar om förnedring någonstans och bortkopplas från känslor. Visst att man kan se kvinnor eller människor i sig som objekt, men jag känner mig lite kvävd av det perspektivet som är återkommande … Och det här med drogerna! Det gör ont i mig när droger på droger tas, jag sörjer med personligheter som förändras och perspektivet att vara brukare, men inte missbrukare, gör mig ganska upprörd …

Samtidigt förtränger jag nästan det som rört mig kanske mest – det självdestruktiva, scenshowerna Marilyn Manson stått bakom och allt våld, även om det från början har haft en symbolisk och politisk roll för Manson själv – ett extremt provokativt sätt att göra ett statement i ett samhälle som känns fel. Och hans syn på religion eller livssåskådning är på ett sätt intressant och viktigt i dagens samhälle, särskilt med tanke på Mansons bakgrund.

Och visst är han ändå stark, mitt i allt som gör mig upprörd eller förargad. Så jag lämnar boken med en skräckblandad förtjusning och ett gott samvete. Och han verkar ha en självdistans och en rå ironisk humor som syrar igenom gång på gång …

Lillasysters bok, boktipset i novembver, är med detta sagt utläst. En intressant bok dessutom.

I C-uppsatstider…

… blir det inte så jättemycket mer än kurslitteraturläsning för min del. Jag lever, jag mår bra och jag läser. Men jag kanske bara inte hinner läsa just exakt det där jag veeerkligen skulle vilja läsa just nu. Jag har i alla fall kommit en bit med syrrans boktips som är månadens bok jag skaaa ro hem. Tre-på-tre-utmaningen ror jag inte hem känner jag redan, men jag kommer läsa ut den här och kanske en av mina tre tre-på-tre:or (April Lindners Jane). Syrrans boktips är för övrigt Marilyn Mansons självbiografi. Jag både fasas, fascineras och det ena med det tredje…

Sedan fick jag här om veckan Kirkmans The Walking Dead, vol. 1 (på svenska). Den känns toppenbra som kontrast till kurslitteraturen. Samma sak känner jag med den andra boken som kom med i den här beställningen för några veckor sedan – nämligen Far from You av Lisa Schroeder. Schroeders böcker på vers känns som en vacker och klangfylld kontrast till all facklitteratur.

The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy

Pojkvännens boktips är för månaden äntligen utläst. I’m still in the game i min egen utmaning – Nära och kära-utmaningen. Den bok jag blev tipsad om som nummer ett att läsa den här månaden var Douglas Adams The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy. ”Äntligen” i första meningen har inget att göra med boken i sig, utan åsyftar mitt läsflyt mina få lästimmar den här veckan. Det har inget att göra med att jag inte har gillat böckerna jag har tagit mig an den här månaden – för det har varit bra böcker – särskilt de sista tre!

Det är svårt att säga något om The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy. Det har att göra med att handlingen är väldigt fast-forward på ett sätt och det känns som om jag skulle säga för mycket om jag gick in för mycket på handling och än mer på detaljer. Vad som kan sägas är dock att Douglas Adams är en riktigt fena på det här med ironi och att han antagligen sköter den biten så bra att jag kanske inte hela tiden ens märker av den (vilken bland annat har att göra med att jag läst den på engelska)… Jag tror att det här med ironin kan gå en förbi och att boken för den sakens skulle kan vara en riktigt bra läsupplevelse – detta för att ramarna för verket ändå är satta i och med sience fiction-facket och universum som spelplan. Däremot måste man kunna ta till sig ironin om man ska förstå varför den också klassas som komedi.

Jag gillar att Adams har haft fantasi och antagligen haft väldigt kul när han skrev boken. Jag tror såklart inte att det här med att författa någonsin är en dans på rosor, men Douglas Adams måste ändå ha varit en av dem som kunnat njuta mest av sin bedrift i och med att han verkligen låter fantasin, ironin och någonstans också logiken flöda.

Arthur Dent, som allting börjar med, är en helt grå, trist och vardaglig man i England. Han dricker te, det är torsdag när allting tar sin början och allt är ”gult” … Jag får en oerhört stor känsla av att Arthur är så mycket mer än bara trist, grå, vardaglig och obetydlig, men för att bli övertygad om den saken får jag fortsätta läsa serien! Det känns som om han har en viss känsla för saker som han inte riktigt är medveten om själv…

Ironin är det jag gillar bäst, tillsammans med farten, som på ett sätt inte är fart i berättelen alls – mer som en balansgång mellan avslöjanden i lugnan takt och fart och spänning i det som känns som det mer ”nutida”  (berättelsen i det som man känner är ett här och nu). Och även om jag skulle vilja säga att jag med säkerthet kommer att ta mig an de andra böckerna i serien, tänker jag tyvärr inte lova för mycket och säger ingenting om den saken … Däremot känns det bra att veta att pojkvännen råkar ha böckerna som ingår i serien hemma. På engelska, vilket känns som det naturliga nu när jag börjat läsa serien på engelska. Han har nämligen alla orginalböcker i serien samlade under en och samma pärm.

Saken är den att jag fått låna första boken i serien, som rent tekniskt är lite av ett stöldgods då det av någon anledning finns yttre attribut på boken som skvallrar om att detta är en skolbiblioteksbok… Och jag misstänker starkt att den kanske, kanske kommer råka hamna i min bokhylla nu … Inte för att jag tycker att det känns helt okej att som blivande lärare ha en aldrig återlämnad skolbiblioteksbok i min hylla … Men liksom – vem saknar den flera år senare på ett bibliotek (den borde vara ersatt vid det här laget i sådana fall (right?))?  Och om pojkvännen redan har den här boken hemma i en annan pärm…

Minirecension av ”Den vita massajen”

September månad dedikerade jag till en kompis boktips i Nära och kära-utmaningen. Som nämnt har jag varit ute i sen tid med den läsningen som till slut fick bli Den vita massajen av Corinne Hofmann. Jag har endast läst femtio sidor i boken, men känner att jag nog kommer stänga igen boken och nöja mig med att beundra denna kvinna i och med att hennes historia är mycket ovanlig, vacker, men också någonstans sorglig för mig i och med att boken är en sann berättelse skriven av huvudpersonen Corinne Hofmann själv.

Jag kan ibland med sanna berättelser eller självbiografier. Men den här kommer jag nog inte kunna slutföra just bara för att jag känner att jag inte fångas av situationen som sådan. När Corinne pratar om Kenya kan jag känna att jag kan förstå hur man på en uns sekund kan inse att man älskar ett land, med natur, landskap och atmosfären, men jag kan inte identifiera mig med antagandet att de känslorna massajen väcker hos Corinne vid den första anblicken är just kärlek – attraktion kan jag gå med på – men kan man verkligen älska en person man knappt vet något om, inte kan kommunicera med mer än hjälpligt..? Jag fastnar här någonstans och tänker  på allt man med detta inte vet – vad man har för värderingar, tankar om framtid och ett utbyte på den nivån! Det är sådant som är väldigt viktigt för mig och spelar roll när det kommer till kärlek och känslor. Jag och Corinne kanske inte är lika på den punkten, men den  gör att jag inte riktigt kan gå vidare.

Jag beundrar henne, som känner det hon gör så starkt, lämnar sin fästman efter deras Kenyaresa och aldrig knappt ens blinkar eller tvekar på att det är massajen hon vill dela sitt liv med – detta trots att det första sexuella mötet har visat på hur komplicerat saker och ting kan bli i och med att kulturers sätt att se på kärlek och visa kärlek på ett ganska tydligt sätt krockar.

Jag har kollat på bilderna i bokens mitt och jag känner än en gång av styrkan hos denna kvinna – Corinne Hofmann – kvinnan som låter sig ta ett steg många kvinnor inte skulle vara beredda att göra i hennes kläder – oasvett om de starka känslorna hon känner skulle finnas där.

Jag har på ett sätt fuskat lite i min egen utmaning – jag vet att jag inte läst hela romanen av Hofmann och kompisens boktips (jag har läst ungefär 20 %). Jag är högst medveten om detta, men kommer ändå dra vidare i utmaningen och denna månad hoppa på pojkvännens boktips. Men, som sagt ger jag mig själv lite dispens då jag läste två boktips när det var mammas månad.

Ja – minirecension, och minirecension, förresten… ”Recension”, kanske är ett bättre ordval.

Utmaningsmässigt…

… kan jag säga att jag påbörjat min Nära och kära-utmaning, och fortfarande håller mig i leken i Nordiska utmaningen. Detta först och främst tack vare Unni Lindells Honungsfällan som fick stå för månadens första utlästa bok, tillika en representant för båda dessa utmaningar. Mamma boktipsade, och jag tvekade lite, eftersom jag inte känt att deckarna jag läst sista tiden gett mig så himla mycket tillbaka. Men det här var riktigt bra tyckte jag. Jag kunde inte räkna ut saker i förväg och jag gillar hur Lindell har en huvudkaraktär som återkommer i hennes romaner, fastän han egentligen inte får mer space än någon annan (vilket kanske är bra, då han på ett sätt inte förtjänar det, den där Cato).

Nu har jag inte läst de andra böckerna i Unni Lindells serie om Cato Isaksen, men hade inga som helt problem att komma in i hennes sjätte roman i serien. Jag gillade också att hon leker både med titeln och med läsaren, när hon med flit planterar ut honung lite var stans. Sedan kan jag som parentes säga att mamma och jag råkade snubbla över filmatiseringen av Honungsfällan och tjolahopp vilka ändringar från boken (till det actionspäckade sämre skulle jag vilja påstå). Jag brukar kunna acceptera att bok och film är olika medier. Men här tyckte jag det blev lite väl konstigt.

Check, i Nordiska utmaningen, tack vare Unni, alltså. Och den boken jag minst skulle läsa i Nära och kära-utmaningen prickades av i samma stund som den.

Dock läste jag ännu ett boktips av mamma – Hypnotisören av Kepler. Mamma har pratat mycket om författarparet (Ahndoril) under pseudonym som Lars Kepler. Jag missade heller inte alla spekulationer kring författarnamnet Lars Kepler innan dess att makarna Ahndoril gick ut med nyheten och författarens egentliga namn avslöjades. Och jag tror att jag inte läste boken för att det blev för mycket hajp för min smak. Men den här boken var ett snäpp bättre än Lindells Honungsfällan – indeed. Jag blev nästan arg på mig själv för min envishet! Varför har jag inte läst boken tidigare? Varför har jag inte läst Keplers två andra?

Samtidigt kan jag tycka att det är skönt att ha läsningen framför mig. Och även om jag tyckte att det var lite svårt att komma in i replikeringarna och tempot i boken som var snabbt, så var det det jag kom att gilla med boken i slutändan. Detta tillsammans med att den var otäck – mer skräck än deckare, den var oväntad – tvisterna dök upp hela tiden och riktigt genial – på grund av det nämnda och lite till!

Minst en bok av mammas boktips skulle läsas i min Nära och kära-utmaning. Två stycken böcker lästes och lämnade mig inte besviken.

Hypnotisören

Lars Keplers Hypnotisören är mammas andra boktips och således ett andra bidrag i Nära och kära-utmaningen. Jag minns att jag hört mycket om Kepler och minns mycket väl spekulationerna kring vem eller vilka författare som skulle ligga bakom detta pseudonym innan det kom fram att det var makarna Ahndoril. Jag missade med det inte allt buller och bång kring deckaren, men kom bara aldrig för mig att läsa.

Mamma lämnade över en pocketversion av Hypnotisören för utmaningen. Jag får behålla den, och som alltid när jag har godkänt och tänker behålla en bok, så står min namnteckning nu på insidan av boken på titelsidan och jag har också skrivit att den ingått i denna utmaning (ifall minnet skulle brista en vacker dag) …

Och det här är så mycket mer än bara en deckare. Den är nervkrypande – en rysare, en skräckis och en bok som man verkligen kommer ihåg. Den är inte alls som många andra böcker, eller som andra deckare. Den utmärker sig och är inte så kall som jag upplevde Tre sekunder jag tog mig an av Roslund & Hellström (som jag dessutom inte tyckte så mycket om). Den är heller inte så saktgående eller alldeles för vardaglig och platt, som så många andra deckare blir vid en jämförelse. För om det är något som utmärker Hypnotisören, så är det farten, som finns med från början. Det händer saker. Och det händer hemska saker. Tempot finns med från början. Boken har absolut action utan att det känns som en thriller eller en vanlig deckare – det här är nästan mer en skräckroman för mig.

Jag hade lite svårt att komma in i dialogväxlingen till en början. Vilket är min egentligt enda invändning. Det var något där jag var tvungen att koda av, i och med att det var ganska pang på och i och med att det är något slags tempo även här. Jag tror också att jag hade förväntat mig en deckare som makade på i lugn takt, vilket jag blev lite chockad över att inte få på ett sätt. Så jag var tvungen att övertala hjärnan att det var det här tempot och nej, jag läste inte fel …

Beskrivande delar med presenterad information av huvudkaraktärerna Erik Maria Bark och Joona Linna, bland andra finns, men även att det ligger i ett schok så tycker jag att det fungerar i den här romanen (trots att jag föredrar att inte ha det så i vanliga fall).

Det känns som om romanen är genialisk på sitt sätt. Bisarra växlingar och kopplingar vecklas ut medan historien fortskrider. Jag blir förvånad, kan inte räkna ut saker på egen hand som i många andra deckare. Och visst att det skulle vara positivt att emellanåt låta läsaren få känna sig smart, men jag föredrar alla gånger Keplers överraskningar där jag motbevisas i mina tankegångar om och om igen. Jag känner dessutom att jag accepterar och köper alla sanningar som dyker upp under romanens gång och jag godkänner också några obesvarade frågor. Det passar in.

Titeln Hypnotisören syftar till Erik Maria Bark. Han är traumaläkare och har tillbaka i karriären intresserat sig av och utövat hypnos som en terapiform för traumatiserade patienter. Vi kastas direkt in i en situation där kriminalkommissarie Joona Linna står med en svårt skadad pojke på sjukhuset, där pojkens pappa, mamma och lillasyster hittats grovt mördade med antalet sticksår, stympningar och alla tecken på raseri och njutning från förövarens sida. Vad som hänt eller inte hänt storasystern är oklart och Erik uppmanas och ombeds att hypnotisera pojken för storasysterns skull. Erik Maria Bark har lovat att aldrig mer utöva hypnos och vi får inte veta varför från början – men det vi vet säkert är att han till slut fattar beslutet att, trots sitt löfte till sig själv och sin familj, göra det …

Och det är bara en utlösare för många andra reaktioner och händelser i romanen.

Jag vill inte gå in för mycket på handlingen. Så jag kommer faktiskt inte ens säga mer om den. Boken är för genialisk för att börja tjata sönder eller på annat sätt vanhedra genom att säga för mycket. Jag förstår inte hur paret Ahndoril har lyckats uppbåda en sådan historia – med alla dessa tvister, växlingar och dolda intriger. De måste vara ett radarpar på att fantisera, knyta ihop trådar och pussla på ett sätt som skapar spänning och som chockar mig åter och åter igen. De måste ha tänkt till både en, två och tre gånger för att lyckas skriva en sådan här roman. Hypnotisören är briljant och nu återstår det att i framtiden ta reda på om Keplers övriga romaner håller måttet, eller kanske till och med är ännu bättre ..?!

Den påverkade mig också till den grad att jag fällde någon tår här och var, och jag inbillade mig en massa saker när romanen följde med mig till jobbet. Den kryper under skinnet, påverkar och jag tror att upplevelsen av boken tillsammans med alla ljud på kortis (trots att den skrämde skiten ur mig emellanåt) någonstans också gjorde läsningen så mycket mer nervkittlande och bra!

Passagen med Erik Maria Barks tillbakablick med minnen från förr stör inte ens – för det hör hemma just där den är placerad och den både reder ut en del och skapar ytterligare frågor.

Briljant!

Nordisk utmaning: Honungsfällan

Det första boktipset jag fått av mamma för Nära och kära-utmaningen är utläst – Unni Lindells Honungsfällan. Den råkar dessutom falla sig som representant för den Nordiska utmaningen, då Unni Lindell är norska. Och jag som varit nervös över att ta mig an den här boken just för att den är en deckare (det känns som om jag försökt läsa ganska sega sådana sista tiden), så känner jag mig lättad över att Unni Lindell är så pass skicklig att hon får mig att känna att deckare kan vara bra. Kanske till och med riktigt bra om jag nu ska vara ärlig – för det här är välgenomtänkt.

Jag som inte läst Unni Lindell tidigare har inga som helst problem att komma in i hennes sjätte roman där Cato Isaksen är kriminalkommissarie. Hon har ett tilltalande språk och en väl genomtänkt historia som börjar med några nedslag i olika personers liv – alla har kopplingar till polisens sökande efter en försvunnen pojke, även om vi kanske inte förstår exakt på vilket sätt just då och där … Sedan drar allting igång på allvar när en kvinna dessutom hittas mördad och det visar sig finnas kopplingar i båda fallen till en och samma unga man …

Tempot i boken är varken för långsamt eller för drivande. Jag tycker att man hamnar någonstans mitt emellan dessa och att det passar historian väldigt bra. Inte minst för att det blir en hel del nedslag i olika människors perspektiv genomgående i hela boken, och trots att Cato Isaksen må vara en huvudkaraktär på ett sätt, så känns det som om Lindell inte ger honom övervägande mer perspektivtagande än andra berörda under berättelsens gång. Det känns dessutom som om dessa perspektiv är noga avvägda och att de hör hemma när de faktiskt passar in. Perspektivet kan dessutom växla inom ett stycke, men utan att vara ett irritationsmoment.

Att Cato Isaksen är en speciell man, med stort ego och starka åsikter råder den ingen tvekan om. Han är absolut inte perpfekt, vilket är väldigt befriande, samtidigt som man stör sig på honom något fruktansvärt emellanåt också. Marian Dahle, som är ny i Isaksens grupp, är för honom ett negativt tillskott. Hon är tillsatt utan hans godkännande och har dessutom hunden med sig till jobbet … Hon pratar intuition och är empatisk… Och hon är impulsiv, stark och vågar säga vad hon tycker. Hon kanske är precis vad gruppen behöver, även om Isaksen känner att det är det sista de (han) behöver …

Personbeskrivningarna är med detta sagt bra. De är trovärdiga utan att bli för utstuderande eller detaljerade. Unni Lindell verkar ha hittat en less is more-formel som fungerar bra i hennes roman. Och även om man som läsare ibland vet mer än polisen, så känns det som om man vet lagom mycket i och med att man överraskas mer än vad man kanske räknat med trots detta.

Titeln Honungsfällan har med fallen att göra och Unni Lindell har planterat ut ordet honung på ett bra sätt i boken för att man ska börja fundera på hur bokens handling kan kopplas samman med titeln …