Hur har det gått med mina utmaningar 2012?

Innan 2012 kom, var jag fast besluten att alla utmaningar jag åtar mig ska vara genomförbara och genomföras utan omnejd. Men sedan har jag under året som gått kommit fram till att jag kanske snarare tycker att utmaningarna just är utmaningar, som jag ska bli triggad av, som jag ska upptäcka nya författare eller böcker igenom, och därmed ser jag numera utmaningarna som förebyggande, något att sträva emot och blir det för mycket av en måste-känsla, så får jag tillåta mig att misslyckas med utmaningen i sin helhet, men inte anse att jag misslyckats i långa loppet!

 

Målen 2012 såg ut på detta vis:

• Jag ska läsa minst 5 stycken klassiker.
• Jag ska fullfölja utmaningar jag åtar mig.
• Jag ska pricka av minst 12 för mig okända författare.
• Jag ska innan 2013 anländer läsa minst 50 skönlitterära böcker sammanlagt.

Av dessa punkter blev resultatet följande:

• Jag läste fyra klassiker av fem tänkta.
• Jag fullföljde två utmaningar fullt ut av sju åtagna. Nordisk utmaning och Prisbelönt utmaning var de jag rodde hem helt och de andra fyra rent bokliga utmaningarna öppnade för läsning jag kanske inte annars hade valt just där och då, och den sjunde utmaningen, 15 böcker, har jag bara ett till inlägg att publicera och det kan jag göra i princip när jag vill eftersom den utmaningen inte är bunden till just 2012…
• Boktolvan, som också räknades som en utmaning, resulterade i att jag läste elva nya författare av tolv föreslagna… Inte alls långt från målsnöret med andra ord.
• Och 2012 läste jag sjuttiofyra böcker av de femtio jag ville uppnå. Av dessa böcker räknar jag inte ett seriealbum med endast bilder, heller inte sju tvättäkta noveller.

 

De namn som prickades av tack vare just boktolvan blev följande namn: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Suzanne Collins, Åsa Anderberg Strollo, Jonas Hassen Khemiri, Andreas Roman, April Lindner, Maths Nilsson, Jack Andersson, Lisa Schroeder och Johanna Lindbäck.

Fiktiviteters 24frågor, fråga 4-6

Fråga 4: Fördomar

Vad det gäller mina litterära fördomar hamnar jag i att jag generellt anser mig inte tycka om självbiografier, biografier och historiska romaner. Hade någon frågat mig mellan februari och augusti, skulle jag också ha svarat deckare, av den enkla anledningen att jag börjat komma på kant med många av de deckarklassade böckerna som jag hade läst under en period som kändes som böcker av kvalitén ”same shit different name”.

För om jag anser mig ofta älska, så är det noveller, ungdomsromaner, fantasy, rysare och skräck. Men ibland kan ju självfallet böcker under dessa benämningar eller genrer också göra mig besviken på samma sätt som Helena har så rätt i att bokgenrerna jag har fördomar om, kan visa sig vara helt i min smak.

Författarparet Kepler med Hypnotisören räddade för mig upp deckaregenren något enormt. Boken fick mig att inse att deckare kan vara grymt bra, helt i min smak och att man till och med kan avslöja mördaren i början av boken, utan att det känns annat än spännande, läskigt och fartfyllt ändå. Just nu känner jag att Eriksson & Axlander Sundquist med Kråkflickan har alla potential.

Vad gäller biografier, självbiografier och historiska romaner, känner jag att de säkerligen finns undantag, även om jag inte kan komma på något lysande exempel på en roman som fått mig att vilja ha mer av genren. Visst fascinerades jag av Marilyn Mansons självbiografi, men känner samtidigt att jag inte har ett behov av att läsa någons självbiografi just nu…

 

Fråga 5: Passion

Vad det gäller passion, är jag lika passionerat förälskad i Doktorn som Helena. Det är ju inte för intet jag var med och bidrog när hon höll sin Who-helg. Men annars är jag en sådan där kvinna som kan bli flyktigt förälskad väldigt ofta i litterära karaktärer, även om det oftast går över med tiden… Harry Potter, Ron Wesley, Sam Roth, Jacob, Sandor…

Men som Helena faller jag kanske hårdast de gångerna jag möter karaktärer genom tv-rutan (Doktorn, den elfte, till exempel), även här förälskas jag i Harry Potter och Ron Wesley. Och en återkommande crush kan tillägnas Dr. Spencer Reid i Criminal Minds. There´s something about him… Kanske faller jag för att jag inte kan undgå dem lika mycket och för att de blir så tydligt gestaltade – inte bara i mitt huvud?

Och visst finns det fler…

 

Fråga 6: Tillgång

Visst har jag en hel del böcker olästa i hyllorna hemma, men det har faktiskt inte kommit så himla många nytillskott det sista halvåret, eller året heller för den delen. Och jag är ändå biblioteksbesökare på ett frekvent plan (vilket innebär att jag är där minst en gång i månaden, men ofta mer än det). Så jag äger böcker, köper böcker, får ibland böcker av familjen eller vännerna, lånar ibland böcker från biblioteket och väldigt och ytterst sällan lånar jag böcker från andra.

Egentligen kan man säga att lånandet av biblioteksböcker var som högst med Nordiska utmaningen, och att lånandet av andra är som högst just nu med min egna Nära och kära-utmaning. Och i och med att jag inte åkte på bokmässan i år, så har bokköpandet hållts på lagom låg kvot.

Nordisk utmaning: Elefantskötarnas barn

Den här boken hanns med i septembers läsning och jag kan säga att jag inte riktigt vet vad jag ska säga im boken. Jag gillar den, gillar Høegs språk, men samtidigt blir jag också lite distraherad av språket, av sättet allt berättas på och jag vet inte om jag gillar mötet med språket fullt ut, eller om det är mötet med historien som jag liksom både kan köpa, men inte köpa …

Anledningen till att jag känner att jag både kan köpa och inte köpa historian handlar bland annat om det här med stilgreppet någonstans som både handlar om ett språk som bjuder på lite olika delar – den filosofiska aspekten känner jag är mycket närvarande, det finns poetiska klanger, en realism som inte bara är realistisk utan tenderar att bli absurd, nästan sagolik och som hela tiden svävar på gränsen till fantasi.

Berättaren är Peter, en fjortonårig prästson som har en mycket vuxen och klok röst – samma egenskaper kan man skriva över på hans syster Tilte – deras repliker är ibland teatrala och det är också här jag får känslan av att jag inte vet vad som faktiskt händer och får känslan av att det här handlar om en verklighet uppblandad med fantasi. Jag känner mig ganska osäker på ett sätt som läsare.

Peter vänder sig också till ett ”du”. Jag känner mig inte direkt berörd av detta du:andet, men tänker att det inte nödvändigtvis måste handla om ett ”du” riktat till just mig som läsare, utan till ett onämnt du som han känner. Om så är fallet utesluter jag alla personer i romanen som omnämns med namn. Då är det inte hans familj, inte hans kärlek Conny eller någon av alla de orginal och lustiga filurer han sedan innan känner eller de han möter …

I och med att Peters pappa är präst, är religionen en del av hans liv och med det en stor del av boken. Romanen börjar med en filosofisk utläggning om dörren till friheten som man kan ana i vissa stunder i livet då man är som jag ser det annat än bara självisk … Men utläggningarna är långa, man skymtar sökandet eller presenterandet av denna dörr då och då i berättandet, som är kantat av långa parenteser i form av presentationer av olika slag och minnen. Egentligen kretsar historian kring tre barn vars föräldrar verkar ha försvunnit – barnen är Peter, Tilte och deras storebror Hans. Deras föräldrar verkar inte vara iväg på den semesterresa de årligen gör och när myndigheterna verkar vilja omhänderta barnen och hunden Basker drar en salig röra av lögner, upptåg och detektivarbete à la Blomkvist och Ture Sventon, igång.

Det här är ändå en av de böckerna jag gillar allra bäst i Nordiska utmaningen. Fast jag känner att jag inte gillar den hela tiden, förstår den hela tiden eller accepterar ”du:andet” som ett tilltal till mig …

Det känns som om Peter Høeg gör sin grej, har hittat en röst och går helhjärtat in för det. Jag gillar det, trots en liten dos protester som jag inte kan bortse från.

Dessutom kan nämnas att bokens titel syftar till att föräldrarna är ”elefantskötare” – alltså sådana människor som har en dröm, passion eller ett kall som är större än vad de själva är – större än något de någonsin kommer kunna hantera. En sak som bland annat framgår av Peters tankar är att det är sådana människor som strävar efter något och kanske aldrig känner sig helt lyckliga med tillvaron i och med att de kanske aldrig kommer kunna nå varken ända fram eller en bit fram på vägen.

Med detta sagt är Nordiska utmaningen fullföljd – elva nordiska romaner av elva är utlästa ifrån författare från Island, Grönland, Färöarna, Danmark, Norge och Finland.

Utmaningsmässigt…

… kan jag säga att jag påbörjat min Nära och kära-utmaning, och fortfarande håller mig i leken i Nordiska utmaningen. Detta först och främst tack vare Unni Lindells Honungsfällan som fick stå för månadens första utlästa bok, tillika en representant för båda dessa utmaningar. Mamma boktipsade, och jag tvekade lite, eftersom jag inte känt att deckarna jag läst sista tiden gett mig så himla mycket tillbaka. Men det här var riktigt bra tyckte jag. Jag kunde inte räkna ut saker i förväg och jag gillar hur Lindell har en huvudkaraktär som återkommer i hennes romaner, fastän han egentligen inte får mer space än någon annan (vilket kanske är bra, då han på ett sätt inte förtjänar det, den där Cato).

Nu har jag inte läst de andra böckerna i Unni Lindells serie om Cato Isaksen, men hade inga som helt problem att komma in i hennes sjätte roman i serien. Jag gillade också att hon leker både med titeln och med läsaren, när hon med flit planterar ut honung lite var stans. Sedan kan jag som parentes säga att mamma och jag råkade snubbla över filmatiseringen av Honungsfällan och tjolahopp vilka ändringar från boken (till det actionspäckade sämre skulle jag vilja påstå). Jag brukar kunna acceptera att bok och film är olika medier. Men här tyckte jag det blev lite väl konstigt.

Check, i Nordiska utmaningen, tack vare Unni, alltså. Och den boken jag minst skulle läsa i Nära och kära-utmaningen prickades av i samma stund som den.

Dock läste jag ännu ett boktips av mamma – Hypnotisören av Kepler. Mamma har pratat mycket om författarparet (Ahndoril) under pseudonym som Lars Kepler. Jag missade heller inte alla spekulationer kring författarnamnet Lars Kepler innan dess att makarna Ahndoril gick ut med nyheten och författarens egentliga namn avslöjades. Och jag tror att jag inte läste boken för att det blev för mycket hajp för min smak. Men den här boken var ett snäpp bättre än Lindells Honungsfällan – indeed. Jag blev nästan arg på mig själv för min envishet! Varför har jag inte läst boken tidigare? Varför har jag inte läst Keplers två andra?

Samtidigt kan jag tycka att det är skönt att ha läsningen framför mig. Och även om jag tyckte att det var lite svårt att komma in i replikeringarna och tempot i boken som var snabbt, så var det det jag kom att gilla med boken i slutändan. Detta tillsammans med att den var otäck – mer skräck än deckare, den var oväntad – tvisterna dök upp hela tiden och riktigt genial – på grund av det nämnda och lite till!

Minst en bok av mammas boktips skulle läsas i min Nära och kära-utmaning. Två stycken böcker lästes och lämnade mig inte besviken.

Nordisk utmaning: Honungsfällan

Det första boktipset jag fått av mamma för Nära och kära-utmaningen är utläst – Unni Lindells Honungsfällan. Den råkar dessutom falla sig som representant för den Nordiska utmaningen, då Unni Lindell är norska. Och jag som varit nervös över att ta mig an den här boken just för att den är en deckare (det känns som om jag försökt läsa ganska sega sådana sista tiden), så känner jag mig lättad över att Unni Lindell är så pass skicklig att hon får mig att känna att deckare kan vara bra. Kanske till och med riktigt bra om jag nu ska vara ärlig – för det här är välgenomtänkt.

Jag som inte läst Unni Lindell tidigare har inga som helst problem att komma in i hennes sjätte roman där Cato Isaksen är kriminalkommissarie. Hon har ett tilltalande språk och en väl genomtänkt historia som börjar med några nedslag i olika personers liv – alla har kopplingar till polisens sökande efter en försvunnen pojke, även om vi kanske inte förstår exakt på vilket sätt just då och där … Sedan drar allting igång på allvar när en kvinna dessutom hittas mördad och det visar sig finnas kopplingar i båda fallen till en och samma unga man …

Tempot i boken är varken för långsamt eller för drivande. Jag tycker att man hamnar någonstans mitt emellan dessa och att det passar historian väldigt bra. Inte minst för att det blir en hel del nedslag i olika människors perspektiv genomgående i hela boken, och trots att Cato Isaksen må vara en huvudkaraktär på ett sätt, så känns det som om Lindell inte ger honom övervägande mer perspektivtagande än andra berörda under berättelsens gång. Det känns dessutom som om dessa perspektiv är noga avvägda och att de hör hemma när de faktiskt passar in. Perspektivet kan dessutom växla inom ett stycke, men utan att vara ett irritationsmoment.

Att Cato Isaksen är en speciell man, med stort ego och starka åsikter råder den ingen tvekan om. Han är absolut inte perpfekt, vilket är väldigt befriande, samtidigt som man stör sig på honom något fruktansvärt emellanåt också. Marian Dahle, som är ny i Isaksens grupp, är för honom ett negativt tillskott. Hon är tillsatt utan hans godkännande och har dessutom hunden med sig till jobbet … Hon pratar intuition och är empatisk… Och hon är impulsiv, stark och vågar säga vad hon tycker. Hon kanske är precis vad gruppen behöver, även om Isaksen känner att det är det sista de (han) behöver …

Personbeskrivningarna är med detta sagt bra. De är trovärdiga utan att bli för utstuderande eller detaljerade. Unni Lindell verkar ha hittat en less is more-formel som fungerar bra i hennes roman. Och även om man som läsare ibland vet mer än polisen, så känns det som om man vet lagom mycket i och med att man överraskas mer än vad man kanske räknat med trots detta.

Titeln Honungsfällan har med fallen att göra och Unni Lindell har planterat ut ordet honung på ett bra sätt i boken för att man ska börja fundera på hur bokens handling kan kopplas samman med titeln …

Nordisk utmaning: Saltstoden

Jag vet inte alls vad jag ska säga om den här boken. Den är udda, mycket udda och jag vet med säkerhet att jag inte tycker om språket eller tankarna och betraktelserna huvudkaraktären gör överlag. Det finns en del tänkvärda formuleringar när det kommer till huvudkaraktärens betraktelser av andra människor, men annars tycker jag att det mesta är antaganden, fördomar och tankar jag aldrig skulle vilja veta att någon tänker om andra. Domen kommer snabbt i betraktarens ögon och det känns som om det finns ett förakt för det mesta levande omkring honom.

Grönländska Ole Korneliussens Saltstoden börjar med ett farväl till en båt som varit en del av huvudkaraktärens liv. Den sätts i brand och får driva ut i vattnet. Sedan startar en promenad genom staden med alla dessa tankar och betraktelser huvudkaraktären gör och har. Han är ganska bitter på livet, kanske inte nödvändigtvis hans egna, men på andras del i det och hans tankar rör det synliga och också det han kallar och upplever som osynligt…

Jag tycker jag upplever boken som rörig, lite seg och osammanhängande, fastän jag förstår att den röda tråden är att allt utspelar sig under en dag och betraktaren tänker det han gör på grund av vad han hör, ser och upplever utifrån hans perspektiv från främst olika bänkar och stolar där han gör pauser under hans planlösa promenad, som heller kanske inte är planlös eftersom han låter det osynliga eller en slags instinkt leda honom.

Eftersom språket och tankegångarna inte tilltalar mig, kan jag inte säga att jag uppskattar boken. Jag är glad att den bara var 140 sidor lång dryga och att boken ändå kändes väldigt lättläst då det var tankeperspektiv och inga markerade ordväxlingar eller liknande i boken. Sanningen att säga slutade jag läsa in varje ord efterhand eftersom det skulle blivit för gnatigt att ta in varje tanke och betraktelse huvudkaraktären gör.

Det jag vet om huvudkaraktären är att han är en man, välberest och att han inte betalar sina räkningar utan gömmer dem under dörrmattan tills vidare. Jag misstänker att han har utländskt utseende eftersom många verkar anta att han skulle kunna vara muslim … Huvudkaraktären verkar också vara ganska bitter och någonstans också lite ohälsosam i alla dessa tankar om livet, människan, djuren, naturen och staden. Tankarna är också eventuellt ohälsosamma när det kommer till det synliga och osynliga. Jag blev dessutom förvånad över att början vävdes samman med slutet …

Detta är hur som helst ingen bok jag kommer rekommendera till vänner och bekanta.

Den där sommarenkäten …

Ja, det är väl kanske dags att svara på den där sommarenkäten som så många andra redan gjort.

 

1. Bästa boken förra sommaren?
Förra sommaren läste jag mestadels vampyrromaner eftersom jag läste en sommarkurs i litteraturvetenskap med fokus på vampyren från Dracula till Twilight. Men jag måste nog ändå säga att den boken jag föll för mest ändå blev DiTerlizzis och Blacks Najadens sång. Inte alls en av vampyrböckerna med andra ord …

2. … och sommaren innan det?
Sommaren innan det läste jag en annan sommarkurs. Den gången var det fokus på ungdoms- och barnböcker i spännings- eller deckaranda, och den sommarens absoluta förälskelse när allt kom omkring är Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist.

3. Några lite nyare böcker som passar i hängmattan?
Nyare, och nyare. Jag skulle bara vilja påstå att det passar sig alldeles utmärkt i hängmattan med somriga böcker, klassiker (något av Astrid Lindgren om inte annat) och så skulle jag rekommendera det mesta i ungdomsväg – Eld, till exempel …

4. Vad läser du mest på sommaren?
På sommaren brukar det bli en hel del mysläsning i form av någon omläsning, ungdomsböcker överlag och fantasy. Skräck och så vidare brukar krypa fram mer naturligt som läsning när kvällarna är mörkare och den andan faller på.

5. Var läser du helst på sommaren?
Jag har spenderat alla mina somrar hemma hos mamma och pappa på altanen. Nu är den eran förbi och jag hoppas på någon form av uteläsning – nere på stranden kanske eller ute på en filt. Annars gillar jag att krypa upp i ”soffan” med extra kuddar bakom ryggen och läsa med ett fönster eller balkongdörren öppen. Alldeles perfekt – särskilt om det är en regnig dag eller om det är en riktigt varm dag så man gärna svalkar av sig inomhus med en bok. Balkongen som jag hoppades skulle bli en ny läshörna har hittills känts för kall. Jag får testa någon tidig och solig morgon eftersom solen försvinner illa kvickt om mornarna …

6. Vad ser du framemot att läsa i sommar?
Jag ser fram emot att ta mig an några av böckerna i serie-utmaningen jag är med i, och annars fortsätter jag med att läsa det jag vill, utan några måsten. Jag hoppas också att de sista böckerna i den Nordiska utmaningen jag deltar i kommer vara bra böcker, så att de i efterhand känns som böcker man sett fram emot att läsa och sörjer när de tagit slut …

Åttonde boken i nordiska utmaningen, check!

Ja, så är juli månad här och i juni har jag enligt den nordiska utmaningen läst en isländsk bok. Mitt val blev Yrsa Sigurðardóttirs Det tredje tecknet. Boken är som sagt inte dålig, även om jag känner mig delad till den. Det beror nog mestadels på att jag tror att jag inte tilltalas så mycket av deckare just nu.

Boken har i vilket fall som helst ett tilltalande språk och jag tycker Sigurðardóttir beskriver relationer på ett bra sätt bara genom replikeringar mellan advokat Þóra Guðmundsdóttir som är huvudperson och andra i hennes närhet. Boken ger också en del fakta om häxbränning, trolldom och liknande som varit en del av mördade Harald Guntliebs liv – det är också honom fallet som Þóra tar sig an rör.

Ett minus är hur som helst också att boken inte tar fart på mer allvar förrän de sista 170 sidorna. Jag hade uppskattat om den mer sprakande spänningen hade kommit igång tidigare. Det enda så här i efterhand som skulle kunna göra mig nyfiken på kommande böcker i Sigurðardóttirs serie om Þóra Guðmundsdóttir, är för att veta om hon fortsätter hålla kontakten med den tyska advokaten hon tvingas arbeta med i den här boken, eller för att eventuellt se hur det går för henne privat … Men jag känner fortfarande att jag snarare inte kommer läsa fortsättningen.

Nordisk utmaning: Det tredje tecknet

Isländska Yrsa Sigurðardóttir blev valet för månadens nordiska utmaning. Hon har tydligen skrivit barn- och ungdomsböcker, vilket verkar intressant (men jag tror inte att dessa böcker är översatta till svenska). Så istället valde jag att satsa på hennes första bok om advokaten Þóra Guðmundsdóttir. Boken går i deckaranda, fallet hon tar sig an är mycket speciellt och mordet makabert. Hon undersöker omständigheterna kring mordet på Harald Guntlieb, en ung tysk student, på uppdrag av hans egen familj. Hon erbjuds en lockande stor summa för detta arbete och kan som tvåbarnsmor och hyfsat nyskild inte tacka nej. Ett krav är också att Matthew, familjens advokat, blir hennes kompanion och hon får inte undanhålla honom något när de rotar djupare i Haralds liv och Haralds död …

Jag måste säga att jag gillar språket, idén och all fakta omkring Haralds liv, död och hans obotliga intresse för trolldom och häxförföljelser, men känner också att det tar ett tag innan jag kommer in i lunket i boken som på ett sätt är lite segt, särskilt i början. Det känns som om de sista 170 sidorna är de sidorna där saker och ting verkligen händer och det är då man börjar bli beredd på det mesta – nästan vad som helst. Vissa av kommentarerna som fälls mellan Matthew och Þóra kan man bara le åt. Man märker som läsare av den sexuella spänningen mellan dem, innan Þóra inser detta själv.

Jag känner mig lite delad till boken. Jag tycker om den, men kan ändå inte säga att jag kommer läsa de nästkommande böckerna om Þóra. Detta är en renodad deckare, om än mer genomarbetad i idén än många andra, och jag lockas bara inte riktigt av deckare någonstans just nu. Hade jag inte läst ut den här boken nu, vet jag inte om jag hade orkat ta de där sista cirka 150 sidorna senare den här månaden …

 

Sommarens läseplan

I samband med Lyrans tematrio har jag försökt tänka lite på vad jag faktiskt vill ha ut av den här sommaren när det kommer till läsningen. Jag har tänkt lite och kommit fram till att jag inte vill ha för stora krav på mig själv även om jag verkligen, verkligen skulle vilja precisera mig och ta fram en hög med alla olästa böcker. Men nej, för jag är rädd att jag dödar läsglädjen om jag blir för preciserad.

 

1.

Först och främst vill jag fortsätta med den nordiska utmaningen över sommaren och läsa en nordisk bok per sommarmånad i enlighet med Dantes biblioteks ursprungliga upplägg, numer med Västmanländskans bokblogg som värdblogg. Den här månaden är det en isländsk, nästa en grönländsk och i augusti blir det dags för nästsista boken i utmaningen och en norsk …

2.

Jag vill också se till att jag påbörjar Nellons utmaning och att jag med det tar mig an första boken i Harry Potter-serien och förhoppningen är att jag eventuellt kärar ner mig i böckerna så totalt att jag faktiskt inte nöjer mig med bara den, utan fortsätter med den nästa och kanske även den tredje i serien …

3.

Som jag börjar uppmärksamma verkar sommaren också innebära seriealbum, serieromaner och liknande här på bloggen. Kanske är det teckningskursen jag gick i våras som fått mig att vilja upptäcka seriernas värld och tjusningen med dem. Eller så var det något helt annat som fick mig att gå och låna den där första serien på biblioteket, men hur som haver gillar jag att snubbla över bibblans seriehörna och fortsätter antagligen med glädje i sommar när solen visar böckerna i all sin praktfullhet där de står nära fönster och ljus …

 

Jag kommer också smuggla in lite böcker jag har lust med under sommaren. Förutom utmaningsböckerna, finns det inga måste-böcker, utan jag kan känna mig fri att börja läsa precis i vilken bok jag önskar – klassiker, ungdomsroman eller skräckis – precis vad jag själv har lust med!