I Bokusbingot prickar jag av ytterligare en ruta – rutan Novell:
Jag läser nämligen Let it snow av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle och har mindre än hundra sidor i sista novellen kvar nu:
Det här är nog tredje gången jag försöker läsa hela Let it snow och inte bara ungefär halva första novellen… Men ibland väljer en verkligen helt fel tillfälle att börja läsa en bok, och i år var det nog istället helt rätt. Jag började inte läsa den varken för tidigt eller för sent helt enkelt.
Veronica Roths novellsamling Four ger Fours perspektiv till skillnad från Tris perspektiv som i romanserien. Tre av novellerna utspelas innan Four träffar Tris och den sista novellen ger bara ett nytt perspektiv på händelser vi känner igen…
”Jag har ett nytt namn, vilket betyder att jag kan bli en ny person. Någon som inte tolererar dräpande kommentarer (…). Någon som kan ge igen.” (sid. 49).
Jag tror att detta är en novellsamling man med fördel kan läsa efter ett ganska bra tag efter att man avslutat trilogin om Tris (vilket jag bland annat säger på grund av att det nästan är lite väl mycket igenkänning emellanåt). Jag tycker att den fyllde sin funktion som sådan, även om jag kunde varit utan den fjärde och sista novellen mestadels på grund av att jag redan läst om dessa händelser men ur Tris perspektiv…
Four: en Divergent-samling
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista (2014)
ISBN: 9789174994131
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Lena Arro är författaren bakom de 13 skräckhistorierna i Jag heter Död. Boken är med detta sagt en novellsamling på 13 noveller, alla med varierat och lite otäckare innehåll. Boken innehåller noveller från verken Döden i pizzan och Luckan i golvet. Den innehåller också tre helt nyskrivna noveller, men exakt vilka noveller som är nyskrivna kan inte jag redogöra för då Arro med denna läsning är en helt ny bekantskap.
Boken är hos Myndigheten för Tillgängliga Medier klassad som en nivå 2-bok och är ”lättare” att läsa. Jämför gärna med nivå 1 – lättast och nivå 3 – lätt.
Jag gillar novellen som format och Arro hinner göra mycket för läsaren på kort om plats. Novellformatet tror jag når fram till läsaren på ett bra sätt då läsaren inte behöver känna sig stressad av att läsa ”fort” och ”komma framåt i berättelsen” på samma sätt som när man läser en roman. Här hinner man kanske verkligen sätta sig in i berättelsen och man hinner kanske också reflektera lite mellan avsnitten i en och samma novell. Jag tycker också att formatet erbjuder en att smälta varje berättelse för sig, så den får sjunka in och man hinner tänka till om den innan man tar sig an nästa berättelse… och nästa… Och så vidare.
Arro tycker jag har ett mycket rättframt språk. Hennes berättelser skiljer sig också mycket i innehållet. Ibland är huvudpersonen yngre, ibland äldre. Somliga gånger är huvudpersonen en betraktare, ett offer och till och med förövare… Ibland är berättelserna mer känslosamma, ibland mer iskalla… Somliga gånger förekommer det mer skräck och ibland mindre. Berättelserna slutar också på lite olika sätt, vilket känns levande… Och jag gillar de där skillnaderna i novellerna. De ger nämligen upphov till en bra blandning och kan bjuda på antingen något som kan läsas av de flesta då man kanske både kan känna att man gillar alla berättelser eller flera av dem, eller i värsta fall ett fåtal av dem.
Jag gillar alla noveller på ett eller annat sätt och har egentligen ingen favorit som sådan, utan ser kvalitéer och stor fantasi i dem alla! Ofta känner jag att jag ganska direkt får en eller ett fåtal absoluta favoriter, men här är matchen så pass jämn att jag utnämner dem jämlika!
Jag gillar också mycket LL-förlagets val av att alltid sluta varje sida med en punkt. Detta gör alla deras verk till utmärkta högläsningsböcker, inte minst, men de är med detta också jättebra som ”bänkböcker” eller ”pausböcker”.
Jag heter Död : 13 skräckhistorier
Författare: Lena Arro
Förlag: LL-förlaget (2015)
ISBN: 9789170535284
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Ja, jag vet knappt ens vart jag ska börja med dessa två verk. Jag tokälskade ju Alena och tänkte att: mja, ska man våga sig på detta nu? Mestadels kom dessa tankar för att jag var så rädd att jag skulle komma att bli besviken, för att jag var rädd för att mina förväntningar nu var för höga, och så vidare. Men det gick ju finemang detta! Jag älskade, i alla fall större delen, av de båda verken till månen och tillbaka!
Nu är det ju dock också så att love hurts och love hurts ännu en gång, när jag inser att jag slukade båda verken hela på kort tid… Och då gör kärleken till dessa verk faktiskt även ont för att man: A. Inte kommer kunna återuppleva alla enskilda älsklingar på samma sätt som första gången, B. Fastnar i känslan av att något just är slut och man så gärna vill ha mer, och C: Inte äger verken i fråga (men det går ju faktiskt att åtgärda!)!
Love Hurts är på något sätt den första kärleken och kärleken till den är mer speciell än den till Love Hurts 2. Samtidigt finns det spridda skurar med favoriter i båda verken och jag gillar hur de alla känns som välsmakande sprängkarameller… Det är krut i de flesta serienovellerna och jag kan inte låta bli att skratta till ibland trots mord, blod och kärlekens nyckfullhet!
Fortfarande känner jag ett ganska starkt behov av att prata om nästan var enskilda novell. Jag tvingade med detta sambon att läsa båda verken innan jag lämnade tillbaka dem till biblioteket (i hopp om att någon annan ska upptäcka och läsa!), men där fick jag tyvärr inte så mycket respons som jag hade hoppats.
Konstatera kan jag i alla fall angående Kim W. Andersson: han har humor, han har talang, han har fantasi, han kan skapa starka kvinnor, han kan vrida och vända på saker och ting, han kan mörker, han kan uttrycka sig, han kan ifrågasätta, han kan väcka frågor och han kan också ge en hel del svar…
Love Hurts
Författare: Kim W Andersson
Förlag: Kolik Förlag (2009)
ISBN: 9789186509323
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Love Hurts 2
Författare: Kim W Andersson
Förlag: Kolik Förlag (2014)
ISBN: 9789186509354
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
#ibadrummet
Det har tagit mig ganska lång tid att läsa Skuggan på världens botten och andra berättelser av Thomas Ligotti. Jag trodde jag skulle tycka om den och ryckas med mycket mer än vad jag till sist gjorde, men mycket ligger också i att en av mina favoritnoveller från samlingen just var den första novellen i samlingen och stor del av novellerna i övrigt har jag inte alls tyckt om på samma sätt (vissa faktiskt knappt alls)…
Jag blev mest nyfiken på novellsamlingen för att det verkade handla om skräck och dessutom författande i Lovecraft-anda/Poe-anda! Kan det bli annat än fel tänkte jag och var alltså supernöjd med första novellen i samlingen och lånade med de tankarna hem boken.
Jag är alltså inte alls lika begeistrad över valet av hemlån nu när jag kämpat mig igenom vissa av novellerna. Ligotti har ett långtradigt språk och det känns ibland lite väl tillkämpat. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det, men jag tycker nog att Ligotti både är för överambitiös och på något sätt överpresterar i sitt författande (för jag tycker nog att det här handlar om för bearbetade noveller och det ger ibland en övermäktig känsla). Jag tycker att jag nästan kvävs av språket emellanåt för att det känns för bearbetat, övermäktigt och utstuderat. Och jag hör att det låter helt galet, men jag kan inte beskriva mina känslor för samlingen på något annat sätt än just så. Jag uppskattar verkligen Ligotti emellanåt. Det ska absolut erkännas. Men jag tycker nog att jag något fler gånger känner just att jag drunknar i språket och ibland känner jag mig inte alls särskilt engagerad i vissa av novellerna.
De jag överlag gillat mest är de lite kortare, eller enligt mig lagom långa novellerna. Det jag överlag istället gillat minst är de längre novellerna (men det är många lagom långa noveller jag inte direkt gillat också).
Ligotti är i vilket fall väldigt skicklig på att väcka ett visst obehag, att väcka många frågor och även att skapa ramar som inte bara tillhör denna värld eller dimension. Det är väldigt mycket som är skruvat, malplacerat och med detta obehagligt i sig själv… Det är också ganska nervkittlande att Ligotti i mångt och mycket lyckas beskriva saker av detta slag, mer eller mindre, som om det vore något av det vardagligaste. Och det väcker ju ytterligare ett obehag i sig.
Mycket i novellerna rör den hårfina gränsen mellan ogalenskap och galenskap, mellan verklighet och overklighet samt mellan sanning och lögn. Det finns absolut ett djup i detta, men trots det här så lockas jag inte in i var novell och jag kan heller inte gilla var novell av de anledningar jag räknat upp. Och det bara är så.
Jag har hur som helst prickat av punkt 30 i Kaosutmaningen 2015: ”Läs en novellsamling”.
På morgnarna nu för tiden läser jag noveller och närmare bestämt Thomas Ligotti (inspirerad av Edgar Allan Poe och H. P. Lovecraft). Novellsamlingen heter Skuggan på världens botten och andra berättelser:
Min uggla/mitt bokmärke vaktar boken så fint (och talar om med näbben exakt vart någonstans jag är (näbben är den finemanga pilen))!
Ibland behöver man något att läsa som börjar på S – något snabbt. Detta är inte samma sak som att vara lättsmält, men det kan såklart vara det med. Snabb läsning är det som för mig inte kräver så mycket tid. Det kan kräva en hel del tankekraft och energi som sådan, men det går att läsa under en kortare tid. Mina tre favoriter inom kategorin snabb läsning är:
1. Noveller. De är underbara med sina mer eller mindre ögonblicksberättelser och det går att konsumera en novell till frukost eller till badkarsstunden. Det går även att ha med sig en novell att läsa om man råkar få en stund över – jag har till exempel läst någon novell hos tandläkaren och läkaren medan jag ändå sitter och väntar på att det ska bli min tur. Jag kan verkligen inte säga annat än att noveller är min kopp te som snabbläsningsformat. Tre bra noveller är utan tvekan förra årets topp tre i novellixer! Samt Fruktans skräckantologi.
2. Luftiga romaner. Vad är det kanske någon undrar? Jo, för mig är det åtminstone de där romanerna som ofta inte är så långa, eller i vilket fall inte känns så långa på grund av att det är korta kapitel, kanske till och med stycken som inte ens tar upp en hel sida. Dessa typer av romaner går att läsa under hyfsat kort tid, och man kan med gott samvete både släppa den när det behövs och fortsätta läsa den när även små stunder givs. Ibland upplever jag dessutom att sådana här typer av romaner ger plats åt mer eftertanke – det ligger någonstans mer välkomnat i kapitlens längd. Två luftiga exempel från i år är Beijers Det handlar om dig och Thúys Ru.
3. Bilderböcker. Sedan jag läst två av mina barndomsfavoriter kan jag faktiskt tänka mig att botanisera än mer bland barnlitteraturen och de där bilderböckerna med fantastiska illustratörer! Barnböcker behöver inte vara ”lättlästa” som sådana, med de är lite kortare, lite mer genomtänkta i det där lilla och oftast finns det riktiga guldklimpar bland denna typ av litteratur även för vuxna. Jag efterlyser mer bilderböcker för alla åldrar faktiskt! Och på tal om böcker med bilder för alla åldrar eller äldre åldrar – finns det tips på sådana författare eller titlar? Har man exempelvis missat Shaun Tan, så har man verkligen missat något!
Hur bra kommer inte Stockholms undergång vara, frågade jag för ett tag sedan mig själv. Jag menar: ”Skräcknoveller av Fruktan”, som i skrivarkollektivet Fruktan. Som i det kollektivet bland andra Boel Bermann är med. Hur bra kommer antologin inte att vara? Jag älskar skräck, jag älskar noveller, kan man bara addera till receptet för novellantologin…
![StockholmsUndergång_fruktan_omslag[1]](https://ielinashylla.files.wordpress.com/2014/07/stockholmsundergc3a5ng_fruktan_omslag1.png)
Upplägget har från början bara bådat gott: 12 noveller på temat ”Stockholms undergång”, 11 författare och cirka 250 sidors noveller sammantaget. En novell är dessutom skriven av Anders Fager som jag är bekant med (då han är en av få författare som fått mig att lägga ifrån en bok på grund av rent skärt obehag)…
Jag fick hem boken för mindre än en vecka sedan. Den är redan utläst (och då kan jag också erkänna att jag tvingat mig själv till pauser mellan novellerna). Detta för att få känna lite på eftersmaken av varje enskild novell. Upplägget är bättre än vad jag vågade hoppas på, där receptet skräck och noveller i kombination med alla dessa författare är fantastisk! Jag har faktiskt riktigt svårt att ta in att detta må vara en av få antologier som jag utan direkt förbehåll bara älskar (min erfarenhet är att antologier ofta innehåller både det man ogillar, tycker är okej, och gillar (det är inte ens säkert att jag älskar något))!
Detta är bara rakt av briljant! Vilken undergång skrämmer läsaren mest? Det finns både mer verklighetsnära och mer fantastiska undergångar (även om det där i sig är en tolkningsfråga, då även fantastiska inslag kan verka oerhört verkliga)! I novellerna går Stockholm (och mer) under på grund av sjukdom, virus, naturen … Det förklarliga eller det oförklarliga…
Jag föll lite extra hårt för Erik Odeldahls ”Lönelördag” och Eria A. Ekres ”Regnbågen”, men jag måste säga att alla noveller är oerhört bra och att detta är marginellt. Det här är en antologi med hög klass och jag är så imponerad av vad Fruktans Andreas Rosell, Boel Bermann, Christian Enberg, Eira A. Ekre, Erik Odeldahl, Fredrik Stennek, Jörgen Gavelin, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson och Patrick Ogenstad åstadkommit. Anders Fager bidrar med en naturtrogen novell som jag kommit att tycka om riktigt mycket också.
Den här antologin passar den som gillar skräck – även om man kanske inte är helt övertygad om själva formatet novell. Det här är berättelser som passar perfekt i kortformat. Det är genomtänkt och briljant. Det här passar dessutom perfekt om man skulle vilja unna sig några sidors läsning innan man lägger sig: förslagsvis en novell per kväll (om man inte känner behovet att konsumera flera på en dag)!
”Slutet är här. Gör dig redo.” (från baksidan)
Tack Undrentide, Fruktan och Anders Fager!
i elinas hylla 