Tematrio: äntligen köpta böcker

tematrioLyran skriver i samband med veckans tematrio: ”Berätta om tre böcker ni äntligen sett till att läsa eller om tre böcker ni borde läsa snart!”

Här väljer jag att koncentrera mig på de nyligen köpta tre (från bokreafynden) som jag faktiskt tänker att jag hoppas läsa mycket snart:

1. Jandy Nelsons Jag ger dig solen. Jag har hört mycket om den och jag har stora förhoppningar om detta verk. Jag har förväntningar både på historian och på språket i sig. Jag hoppas också att mina förväntningar ska få gehör.

2. John Boynes Pojken som svävade. Detta är också ett verk jag hört en del om. Den här vill jag läsa bara för att ha testat att läsa Boyne för det första, men sedan vill jag också läsa verket då det verkar som att det finns flera plan i Boynes verk…

3. Johanna Westers Nattsagor för sömnlösa. Jag vet inte om jag kommer tycka om verket på ett sätt, då jag hört en hel del åsikter om den här, men ändå är jag så oerhört nyfiken på Westers Nattsagor för sömlösa. Nyfikenheten kommer inte stillas innan jag i alla fall testat att läsa.

Nyfikenheter 2015:

Ja, blev det några nyfikenheter lästa/avprickade under året 2015?

  • Donna Tartt
  • Neil Gailman
  • Gillian Flynn
  • Jojo Moyes
  • Jenny Milewski
  • Elisabeth Hand
  • Jonathan Safran Foer
  • Sarah Dessan
  • Melina Marchetta
  • John Williams
  • Majgull Axelsson
  • Marie Lu
  • Lena Dunham
  • Bea Uusma
  • Bob Hansson

Uppenbart ja, även om jag kanske läst en del nyfikenheter jag inte angett i denna lista också. Listan har ändå lett till läsning av Majgull Axelsson, Marie Lu, John Williams, Jenny Milewski och Neil Gaiman. Alltså har jag i alla fall läst fem, för mig, helt nya författare från just denna specifika lista. Listan har jag gått in och uppdaterat ibland för att inte glömma bort vem/vilka författare jag är lite extra nyfiken på av olika anledningar!

Av de fem författarnamnen från denna lista så gillade jag alla författarna utom John Williams. Det är inte heller så himla illa. Listan kommer jag att uppdatera ytterligare inför 2016 och jag hoppas att jag hittar fler författare att gilla och kanske läsa mer av i framtiden!

Yuko

yukoFrån att inte ha hört något om den här boken alls, men ha varit nyfiken på Jenny Milewski som författare, till att bli glatt överraskad och låna hem den här på biblioteket för lite sedan utan att direkt ens läsa vad den handlade om. Ja, ibland räcker det med att namnet lockar en… Att sedan också komma hem och upptäcka att boken är väldigt purfärsk ur en synpunkt, det sitter inte helt fel heller.

Som framsidan till Yuko ändå indikerar så handlar det hela, delvis, om ett japanskt spöke, en modern spökhistoria… Men den här romanen är lika mycket ungdomsroman, som vuxenroman, beroende på hur man vill se det. Jag kände igen mig en del i studentmiljön jag själv upplevt ganska nyligen som skapas i och med Malin, huvudpersonen. Hon är nybliven student på Linköpings universitet, hon har flyttat från en mindre ort till en större och hon börjar på skolan och i staden utan att känna någon…

Jag kan relatera till hur svårt det kan vara att få en bostad direkt vid kursstart och Malin blir såklart överlycklig när hon får ett samtal om att ett rum är ledigt i en studentkorridor och att hon med detta kan lämna sitt tillfälliga boende i form av en kökssoffa inackorderad hos någon annan… Snart kryper dock ett och annat fram angående rummet Malin just flyttat in i och…

”…(s)teg för steg förvandlas tillvaron i korridoren till ett skrämmande kaos för Malin och hennes korridorsgrannar. Snart ställs de inför en verklighet där tentaångest och kärleksproblem överskuggas av en betydligt större utmaning.” (baksidan).

Det finns en hel del jag gillar i språket, i berättandet, i att kombinera den japanska spökhistorian med den svenska miljön, till exempel… Jag gillar också greppet med Malin som adopterad från Sydkorea, då detta hjälper till att skapa vissa detaljer för berättelsen. Sammantaget hamnar jag i ett ”gilla”, inte mer än det och inte mindre än det och jag kommer absolut vilja bekanta mig mer med Jenny Milewski framöver. Just Yuko var inte den enda titeln biblioteket har i skräckhyllan av Milewski nämligen…


Yuko
Författare: Jenny Milewski
Förlag: Styxx fantasy (2015)
ISBN: 9789176590133
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Kyrkogårdsboken

9789163864391[1]Det här är en sådan där bok som jag gillar, men faktiskt gillade allra bäst precis i början av olika anledning. Det ger nämligen en sådan effekt med hur berättelsen börjar, dryper av skräckscenario just där och då, men med noga utvalda formuleringar, och även om hotet sedan kvarstår, så upplevs det ju aldrig med samma styrka och kraft som just i början, i mörkret, i sällskap av kniven, blodet och den iskalla kylan hos mördaren…

Den natten skräckscenariot utspelar sig undkommer en familjemedlem mördaren, en liten pojke i blöjåldern som traskar ut på äventyr den natten… Som tur väl är traskar han in på rätt kyrkogård, eller naturreservat, och möts av alldeles rätt andar. De tar nämligen på sig ansvaret att skydda honom och det beslutas också den natten (efter mycket övervägande) att en av makarna som bor på kyrkogården ska uppfostra pojken, trots att han inte är en ande som alla andra där…

Det ligger något kul, eller genialt, i att döpa pojken till Ingeman, eller Ingen som han kommer att kallas. Det gör nämligen en hel del för berättelsen då jag som läsare faktiskt måste läsa om vissa meningar för att jag ibland tänker ingen som i ingen av karaktärerna, men sedan kommer på mig själv med att det åsyftas Ingen som i huvudpersonen… Ibland kan man se det direkt, och ibland kommer man på det efter någon sekund. Men det säger på samma gång en hel del om oss och vår ordförståelse och läsförståelse, men namnet säger också en hel del om hur Ingen uppfattas av dem utanför kyrkogården (för där är han ju lite av ”ingen”, de flesta vet inte alls om hans existens och han kommer också att kallas låtsaskompis, vissa han träffar kommer inte ihåg honom och så vidare sett till berättelsen).

Jag gillar som sagt mycket i boken, men på ett sätt känns den också lite lång och lite tråkig när det inte händer lika mycket eller med samma växel av spänning som i bokens början. Neil Gaiman når mig som läsare, men han når mig inte ända fram och berättelsen lämnar mig med lite att önska. Jag måste också säga att jag tycker slutet blir lite väl vemodigt i förhållande till Ingens liv hittills… Måste han leva upp så mycket till det namn han getts? Jag tycker någonstans att han har varit med om tillräckligt mycket, och med många, för att slippa känna sig som en ”ingen”…

Med Neil Gaiman prickar jag även av en av mina nyfikenheter.


Kyrkogårdsboken
Författare: Neil Gaiman
Förlag: Bonnier Carlsen (2010)
ISBN: 9789163864391
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Bokvänspaket från Nelly #8

Ja, Nelly öppnade ju sitt bokvänspaket här om dagen – här kan ni se vilken bok hon fick i temat Nyfikenheter – alltså böcker eller författare vi är sugna eller på annat sätt nyfikna på!

Jag å andra sidan fick varken chansen att få en ledtråd, eller att öppna mitt paket med överraskningsmomentet. Mitt bokpaket var nämligen redan lite uppfläkt när jag skulle hämta posten och jag råkade helt enkelt dra upp paketet från ”fel ände” sett till det uppfläkta och helt plötsligt såg jag innehållet av önskad nyfikenhet:

Den osynlige mannen från Salem

Jag har äntligen både testat och läst ut en bok på min läsplatta. En roman. Som en roman på fler än cirka 35 sidor som novellerna max legat på som jag här innan har läst ut på min platta. Och jag gillar att läsa på platta, mer än vad jag trodde. Men tycker däremot att jag stör mig en del på att jag inte kan just bläddra igenom på samma sätt som i en bok och liksom i nuet minnas vad boken handlar om – och – det är svårare att i efterhand hitta vissa stycken man har kommit på att man nog vill går tillbaka till…

8798965[1]Hur som helst. Boken jag läst ut är Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson – dessutom alltså en av mina nyfikenheter! Jag är inte besviken på den här deckaren som både är just en deckare i mängden, men samtidigt inte bara. Jag gillar Carlssons sätt att berätta, lite fragmentariskt om Leo Junker som är huvudperson:

Minnen blandas med nutid och det är dessutom så att man faktiskt råkar veta en hel del mer än vad man kanske klassiskt sett brukar göra i en deckare i den här romanen, men utan att det stör. Det blir som en naturlig del av boken och man tappar inte intresset för den sakens skull… Berättandet är någonstans lite mörkt eller disigt, och på samma gång kort och rakt. Och (!) istället för en alkoholiserad poliskommissarie följer vi en avstängd polis i form av Leo Junker, som har en mer drogrelaterad problematik i bagaget. När vi möter honom är han beroende av sin medicin, till viss del sin absint, till exempel…

Jag gillar utgångsläget. Historien börjar med Leo Junker delvis i periferin på flera sätt – jag tänker mig just hans situation: han är avstängd, han är ensam och medicinerande… Mordet som råkar ske i hans trappuppgång gäller inte honom ur en första synvinkel. Dock kan inte Junker motstå frestelsen att lägga sig i – han lyckas komma nära liket, han stör sig på en detalj… Och det är liksom där man på något sätt inser att den här störande detaljen, det lilla frö som sås även om Junker inte kan sätta fingret på exakt vad det är: det säger mig som läsare att nu kommer jag inte undan i och med att Junker kommer dras in i något… Och känslan både han och jag som läsare har … ja, den är så rätt så rätt!

Jag rycks med och jag har läst, läst, läst ganska snabbt dessutom. Men ändå kan jag inte låta bli att tycka att jag inte kan gilla den sådär mycket som vissa andra deckare med något oklassiskt drag, eller flera. Jag är inte besviken, men heller inte överexalterad! Jag kommer antagligen att läsa fler böcker av Christoffer Carlsson. Dock har jag ingen direkt brådska då den där slutliga ”måste-läsa-känslan” inte infunnit sig. Det finns ju samtidigt något där – det lockar ändå lite att Carlsson på något sätt skriver rakt, utan för mycket utmålningar och ändå lyckas förmedla den där grådisiga känslan…


Den osynlige mannen från Salem [Elektronisk resurs]
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Piratförlaget (2013)
ISBN: 9789164242174
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


En man som heter Ove

Jag har under lång tid hållit mig ifrån Ove som blivit älskad och hyllad på så många bloggar under en lång tid. jag har verkligen velat läsa, varit så nyfiken på den att Backman blivit en av mina nyfikenheter. Och nu äntligen fick jag boken av Nelly och jag tänkte att nu tusan får jag i alla fall försöka läsa En man som heter Ove. Och vad ska man säga? Jag antar att jag gick in i det helhjärtat i och med att Cassandra Clares bok i princip direkt blev pausad och jag vet faktiskt inte om jag är så sugen på den just precis nu…

9789175031743_200[1]Jag gillade inte alls Ove till att börja med. Jag tänkte att det är en sådan där man som man skulle hata att bo granne med och en man som man i rakt led skulle ha så oerhört svårt att förstå och älska. Så de första, kanske fyrtio sidorna, hyste jag inte alls mycket överseende till honom som person. Detta trots att jag ifrån början var ganska säker på hur ett och annat förhöll sig i hans liv och trots att jag insåg att det måste göra vem som helst ganska färglös och grå. Men som jag läst på så många ställen, så är Ove verkligen en karaktär som liksom gnuggar sig in i ens hjärta, fastän man är ganska förbannad över hur han beter sig för det mesta och även om man till viss del förstår varför Ove är den principfasta och ärliga man som han nu råkar vara.

Ove är 59 år gammal. Han kär Saab. Han är typen av man som pekar på folk han inte gillar lite sådär som om de var inbrottstjuvar och Oves pekfinger var en polisficklampa. (sid. 7).

Det är så mycket som händer i den här romanen på ganska kort tid. Den känns ändå så himla avvägd och välkomponerad. Jag älskar sättet Backman skriver, och det gäller det mesta – från kapitlens namn till innehållet i dem, där språket förmedlar både en vardagsrealism, en humor och en sorgsenhet på samma gång. Det finns också mycket kärlek och en hel del känslor, inte minst de känslorna som uppstår i mitt möte med Ove, hans liv och hans vara, som läsare. Det är här någonstans som jag motvilligt börjar älska honom och det är på grund av denna kärlek jag faktiskt sitter och gråter mot slutet. Jag vill inte sträcka mig så långt att jag vill mena att jag är förälskad eller kär i honom (jag har sett andra formulera sig så), men jag skulle vilja säga att jag just motvilligt älskar honom för den han är, trots sina brister, på samma sätt som man älskar en släkting (jag hade nog älskat att ha honom som plastmorfar!).

Ja, Ove är så mycket mer än vad man först tror. Han känner även så mycket mer än vad man kanske först tror. Jag känner verkligen att Ove är den där mannen som må vara tystare än många andra, och han öppnar inte munnen om han inte känner att han verkligen behöver göra det, men glömmer vi inte ibland att de som är mer tystlåtna kan ha minst lika mycket att säga, ha minst lika mycket tankar och känslor som de där som pratar jämt och om allt och inget?

Det finns så mycket mer än vad jag hade kunnat ana i denna roman. Jag vill därför påstå att detta måste få bli min ”en bok som väcker många tankar” i sommarbingon. Det finns knappast någon tvekan. Och det är också delvis på grund av detta, tillsammans med ett ändå lättillgängligt språk, som jag har lyckats sälja in denna roman som nästkommande högläsningsbok i tre av våra klasser på skolan där jag jobbar. Min ena kollega hade läst boken och höll med. Min andra kollega var inne på att genast införskaffa den för eget bruk. Jag tror nämligen verkligen att detta är en bok som kan passa de flesta – oavsett vem man är, vad man går för program. Jag ska faktiskt även försöka få sambon att läsa boken efter den förmodade home run den kommer att göra som högläsningsbok. Jag kan knappt vänta tills vi börjar läsa den här i klasserna och vet att det kommer komma kloka tankar och reflektioner från eleverna (och förhoppningsvis också senare en sambo).

Till er som, liksom jag till alldeles nyligen, inte har läst En man som heter Ove ännu. Gå in i en bokaffär, fysisk eller på nätet, läs vad boken handlar om och ge den en chans! Jag tror nämligen att den absolut kan gå hem som ge-bort-present till stor del av världen, om den nu inte passar en själv. Jag tvekar inte på att jag har hittat min nya, perfekta ge-bort-bok!

Ja, Backman visade sig vara något för mig. Ove med fast jag var mycket svårflirtad där i början.

Tack, Nelly (och Backman)!