Klassiker + Utspelar sig i annan tid

Inför en bokcirkelträff förra måndagen läste jag ut två böcker som gjorde att jag kunde pricka av rutorna Klassiker samt Utspelar sig i annan tid:

Böckerna var inga mindre än Hemsöborna av August Strindberg och Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf:

Strindberg var minst min kopp te och Lagerlöf verkligen min kopp te av de båda. Det var också ungefär vad jag hade väntat mig och jag läste därför böckerna i just den ordningen.

Jag kanske har råkat klicka hem återstående delar i Lagerlöfs serie där Löwensköldska ringen är första delen… och det säger ju rätt mycket om hur mycket jag uppskattade läsningen av just denna titel av de båda.

Utkom i år

Ruta tre att pricka av i Bokusbingot blev tillslut rutan Utkom i år:

img_1197

Jag läste nämligen för några veckor sedan ut En katts resedagbok av Hiro Arikawa:

img_1198

Boken har varit perfekta dagtidsläset i läsfåtöljen medan dottern sover sina cirka tjugominutrersstunder då och då som är det nya sedan några månader tillbaka.

När läsningen överraskar

2017 läste jag Madeleine Bäcks debutroman, och bok ett i en trilogi, Vattnet drar. Det tog då över 50 sidor att ens fastna lite för min del och jag kände mig mest förvirrad över läsupplevelsen i slutändan och hade svårt att formulera vad jag tyckte eller tänkte om boken… Jag hoppades och trodde att läsupplevelsen kanske skulle vara nog för att vilja fortsätta läsa fortsättningen, men det tog sin lilla stund…

Det jag fortfarande kom ihåg av läsningen av Vattnet drar, nu 2019, var främst de makabra scenerna som etsat sig fast i mitt inre (precis på samma sätt som John Ajvide Lindqvists makabra skräckscener brukar göra). Jag kom även ihåg historien i huvuddrag eftersom det inte direkt går att blanda ihop den här romanen med någon annan… Sedan kom jag ihåg just det där med att det varit svårt att fastna.

omslag_back_jordenvaknar_160829[1]När jag besökte biblioteket förra veckan var därför lånet av andra delen i trilogin, Jorden vaknar, absolut ingen självklarhet, utan den kom med mest på prov tillsammans med tre andra böcker från ungdomshyllan. Med det sagt var det heller ingen självklarhet att det var just den jag plockade upp och började läsa med en sovande bebis i famnen, men den låg överst i lånehögen, och ni vet när läsningen ändå överraskar:

  1. Jag fastnade direkt och hade svårt att lägga ifrån mig boken.
  2. Jag kom ihåg karaktärerna förvånansvärt bra och det kändes som om jag redan hade en relation till dem.
  3. Jag kom ihåg huvuddragen väl från historien och det kändes inte som att jag undrade varför vissa saker skedde i den här delen direkt.
  4. Jag fastnade så pass att jag kände att jag ville äga den här delen och nästkommande.

Så nu efter att ha läst ut Jorden vaknar har jag klickat hem både den och avslutande delen, Berget offrar, i pocketform för att stå tillsammans med Vattnet drar som redan bor i en av mina bokhyllor.

Vad var det som hände? Det känns som att den andra delen i trilogin visserligen kan vara mer välskriven, men det känns också lite som att jag kanske var mer beredd på vad som väntade den här gången också och att jag var mer mogen att läsa Bäck nu än 2017. Då kände jag mig så oerhört chockad över, och för överrumplad av, flera av de där scenerna jag nämnde innan, men nu reagerade jag inte alls så.

Läsning peppar mig ofta när jag överraskas så här, och jag älskar när den där gnistan läslust tänds på det här viset… Nu kan jag knappt bärga mig och jag vill sätta ögonen i del tre snarast, men jag får vänta liiite till…