Toppitopp 2016

För cirka tre år sedan valde jag att börja räkna alla årets lästa verk, alltså varje bokrygg, varje pärm till pärm, som ett eget verk oavsett verkets sidantal. Det har hjälpt mig att finna läslust när det har känts tungt att läsa i perioder.

2016 läste jag 50 verk sammanlagt, och av dessa 50 vill jag nu presentera mina fem favoriter, 2016 års toppitopp:

♥ Anna Ahlunds Du, bara

Jag vet att jag inte ens förmått mig att recensera den här än, men 29699517_o_1den är så oerhört vacker att det nästan gör ont. Den innehåller så mycket vackert, allt från språket, till känslorna, till karaktärerna och relationerna mellan flera av karaktärerna, att det känns nästan övermäktigt att försöka formulera varför den är så tok-älsk-bra som den bara är. Ytterligare en gång lyckas jag dra hem en bok från Bokmässan jag inte har en aning om att jag kommer älska så mycket att det nästan är löjligt, men den här är verkligen en sådan där riktigt bra, läsvärd och vacker känslostorm till ungdomsbok.

♥ Johanna Westers Nattsagor för sömnlösa

1015857Här har vi ytterligare en sådan där little-did-I-know-bok som slår ner som en känslostorm och språkstorm jag inte kunde eller ens ville ducka för när jag väl läste den. Alltså: vilken debut! Som jag själv formulerade det i juni: ”Språket – (♥) – det är så poetiskt, så hypnotiskt och så lekfullt, expressivt, explosivt, vackert och vemodigt. Det väcker känslor, ger bilder (färgsprakande sådana), väcker tankar, får mig att personlogen vilja copy paste:a nästan hela romanen som jag skulle behöva citera något favoritstycke.” Ja, exakt så bra som jag får den att låta är den. I alla fall för mig.

♥ Sara Ohlssons Ingen normal står i regnet och sjunger

ingen-normal-star-i-regnet-och-sjunger-145x2092016 är verkligen ett år fyllt med kärlek till ungdomsromanerna. En annan favorit är Sara Ohlssons höstutgivna pärla. Jag älskade hennes debut Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, men det här är i precis samma klass och summan blir att jag också älskade denna. Än en gång är det språket, de närvarande känslorna och karaktärerna som får allt att kännas sådär verkligt älskvärt att det inte går att undkomma. Och Ohlsson balanserar bra mellan en lagom dos av vardagsallvar och distanserande humor. Och boken får mig att vilja skriva ännu mer listor än vad jag redan gör…

♥ Helena Dahlgrens 100 hemskaste

100_hemskasteBoken som jag kände i hjärtat var långkaramell (en bok att försöka njuta av längre VS att sluka den hel), men jag slukade den fort av bara farten. Helena Dahlgrens 100-lista, fylld med skräcktips, är så härligt ärligt och personligt skriven, men inte utan att också vara litteraturvetenskaplig. Jag har redan utnämnt den här boken att vara min Bibel, en bästa vän, så den bor i älsklingshyllan här hemma, enligt mig, på helt rätt plats. Det är heller inte bara en jättebra bok för skräckälskaren, utan kan läsas av den nyfikna likväl. Utomordentligt bra, tycker jag.

♥ Patrik Lundbergs Gul utanpå

gulHär har vi den bästa bokcirkelduoboken för 2016 och en bok jag är så lycklig över att ha läst. Patrik Lundberg har lyckats vara så där ärlig i sin beskrivning att det verkligen känns. Det känns riktigt, viktigt och jag känner bara att det är en sådan oerhörd tur för mig, och andra läsare, att han valt att skriva om sin resa som adopterad, som student och som fler erfarenheter rikare. Jag tänker att Lundberg likväl hade kunnat strunta i att författa den här boken, men han gjorde ändå det, och vilken tur. Den är ett riktigt guldkorn, en ögonöppnare och ett boktips (liksom övriga böcker i toppitoppen)!

 

TBR-taggen

Jag hade tänkt göra To Be Read-taggen, också kallad TBR-taggen, som bland annat Nelly gjort ganska nyligen. Nelly taggade dessutom den som inte gjort den att göra den och jag hänger på!

Frågorna är de som följer:

1. Vilken bok har du inte kunnat avsluta? 

Just nu står några böcker på paus hemma. Bland annat Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Det gemensamma är oftast med dessa verk att de inte passat tillfället jag testat att börja läsa dem i och att de därefter inte känts lika lockande för att jag är rädd att nästa tillfälle jag läser dem och ger dem en chans ska kännas desamma.

2. Vilken bok har du inte läst än för att du inte har haft tid?

Vilken? Vi menar väl vilka? Jag kan inte peka ut någon specifik bok som skulle vara oläst på grund av att tid inte funnits.

3. Vilken bok har du inte läst än, för att det är fortsättningen på en serie? 

Jag kommer vilja läsa nästkommande böcker i serien som Emelie Schepp skrivit om huvudperson Jana Berzelius, nu efter att nyss ha läst ut Märkta för livet. Den andra boken i serien är beställd och är på ett sätt ett TBR därmed?!

4. Vilken bok har du inte läst än, eftersom den är helt ny?

Jag drog med mig en svensk utgåva av Harry Potter och det Fördömda Barnet av J. K. Rowling i torsdags och den får nog räknas som den nyaste jag äger (både sett till inköp och utgivning).

5. Vilken bok har du inte läst än eftersom du har läst en bok av samma författare och den tyckte du inte om?

Ja?! Just nu tror jag inte jag äger en sådan, men jag kände något i stil med detta när den första Lundbergsboken jag läste var Patrik Lundbergs Onanisterna. Den var okej ändå och jag visste inte riktigt om Gul utanpå skulle vara läsvärd om den var lik Onanisterna. Det var därför tur att jag vågade läsa den.

6. Vilken bok har du inte läst än, för att du inte riktigt känner för det?

Jag kommer behöva läsa The Shining framöver av Stephen King på grund av att den ingår i min kurslista i skräckkursen jag läser. Men: jag har hittills två gånger försökt läsa den och kommit fram till att jag känner för något heeelt annat. Tredje gången gillt?!

7. Vilken bok har du inte läst eftersom den är gigantisk?

Något av Stephen King då kanske potentiellt? Pestens tid och The Shining är nog två av de tjockare olästa just nu…

8. Vilken bok har du inte läst än, för att omslaget lockade och sedan visade det sig att den inte hade så bra recensioner?

Hm. Jag vet faktiskt inte om jag äger någon bok som jag inte har för avsikt att ge en chans oavsett recensioner?

9. Vilken bok avskräcker dig mest från din olästa hög? 

Oj, oj, vad skulle jag kunna svara här? Kanske är jag mest nervös över de där första mötena med vissa författare i olästhögen och att det nog är det mest avskräckande därav… Exempel just nu är Delphine de Vigan och Anna Ahlund…

10. Tagga någon! 

Jag taggar den som känner sig manad!

Gul utanpå

gulJag som läst Patrik Lundberg förut, innan jag läste Gul utanpå, hade inte jättestora förväntningar på just den självbiografiska romanen, mer än att jag trodde och hoppades att den skulle vara läsvärd. Och little did I know hur mycket jag verkligen skulle komma att uppskatta och älska Gul utanpå.

Det här är en roman som jag kom in i direkt. Det var ingen uppförsbacke, ingenting att ta sig över, utan jag bara kom in i språket i kapitlen och sidorna bara flöt fram från första till sista. Sista tredjedelen av boken läste jag i badkaret och jag vet att jag tänkte att jag inte kunde sluta nu när jag bara hade så och så många sidor kvar, och så vidare… Sedan inföll även den där tomheten i att ha läst ut boken och att den nu var slut.

Vad var det då som ryckte med mig så mycket? Ja, först och främst språket som förflöt som en harmonisk sång, men det är också hela ärligheten i romanen – ärligheten till känslor, tankar, utanförskapet, identiteten, adoptionen, relationerna, i princip allt. Jag gillar också mycket att romanens huvudsakliga resa börjar med tankar:

”Tankarna kring mitt fosterland har alltid funnits där, men jag har aldrig hittat en god anledning att åka tillbaka. (…) Nu mitt i bakfyllan, börjar jag tänka tvärtom och så slår det mig. Jag har ingen god anledning att inte åka tillbaka till Korea.” (sid. 9-10).

Även om jag upplever att Patrik försöker förbereda sig på vad hans resa till Korea kommer att innebära, så kan varken han eller någon annan förbereda honom på vad som komma skall och vad som väntar. Först och främst tänker jag på kulturkrocken väl på plats i Korea, men det kommer också annat oväntat som har med Patriks utseende att göra och helt plötsligt förstår han att han kanske aldrig kommer passa in heller i Korea liksom han inte känner att han alltid passar in i Sverige. Hur andra bemött honom, vad andra sagt, vad andra frågat, det begränsas inte bara till Sverige, utan nu även till Korea, vilket kanske i alla fall till en början förstärker känslan av att inte riktigt passa in, men samtidigt gör det kanske Patrik till just denna Patrik och ingen annan Patrik?!

Jag slås av förståelsen Patrik bär på, både för sin egen del, men han hyser också stor förståelse speciellt för sin mamma. Hans mamma sitter med oro i kroppen hemma i Sverige och är rädd att hon kommer förlora sin son, men som läsare är jag hela tiden övertygad om att Patrik aldrig kommer att sluta se hennes som sin mamma.

Tack vare den svenska uppväxten, med Sveriges normer, värderingar och samhälle, så är Patrik feminist och vegetarian. Detta är två ställningstaganden han aldrig riktigt släpper taget om (om inte för någon kort stund), men jag tänker mycket på att detta är ställningstaganden som han kanske inte hade haft om han vuxit upp i Korea. Patrik hade inte varit den här Patrik utan sitt öde, som ledde honom till barnhemmet i Korea, från barnhemmet till Sverige och till just den familj som blev hans… Jag kan verkligen förstå hur komplexa alla sorters tankar, känslor och ställningstaganden därigenom blir vad gäller mycket, inte minst adoption.

Den här boken är en bok att sluka, att älska, en bok som väcker tankar, känslor och frågor. Jag tror också att det i grunden är en bok som kan passa många åldrar, många personligheter och en bok för i alla fall de flesta… Kanske skulle någon enstaka person tycka att Patrik ibland är för ärlig? Men jag tycker det är charmen med boken och det får mig att känna att Patrik försöker berätta allt så nära sanningen som han kan… Och jag är så oerhört tacksam för att han valt att göra detta!

Jag och min andra bokcirkelduohalva, Sofia, träffades i fredags förra veckan för att diskutera Gul utanpå på fik efter ett restaurangbesök med våra sambos. Båda två kan vittna om att boken bara slukade en själv såsom man själv slukade boken. Båda två är helt överens om vad ärligheten, språket och hela boken uppgår i: att den är läsvärd, ett av de bästa läsen på länge, en passande bokcirkelbok och bara tummenupp och lovpris och så vidare! Ingen av oss ångrar en sekund att vi läst boken eller att vi i nästa led har den i vår ägo. Det här är också en bok vi båda garanterat kommer tipsa vidare om till andra. Så om någon nu inte läst den här boken (jag och Sofia är nödvändigtvis inte sist på bollen)? Läs, läs, läs!


Gul utanpå
Författare: Patrik Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
ISBN: 9789129700749
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Augustiläsningen:

Augusti slutade för några dagar sedan i samband med att jag jobbat lite mer intensivt ett par dagar. Jag kan, delvis tack vare extrakursen, konstatera att följande titlar lästes ut i augusti månad:

  • Patrik Lundberg s Gul utanpå
  • Johanna Thydells (M)ornitologen
  • E. T. A. Hoffmanns Sandmannen
  • Théophile Gautiers ”Två aktörer för en roll”
  • Austen & Grahame Smiths Stolthet och fördom och zombier
  • Mary Shelleys Frankenstein

Jag har i augusti månad läst ut sex verk och sammanlagt landar jag på cirka 1081 sidors läsning. Det känns inte så illa alls.

De två titlar som värmde hjärtat mest och som jag utser till månadens bästa är Gul utanpå samt (M)ornitologen, men mer om dem båda framöver. Strax efter dessa två favoriter för månaden måste jag utnämna Frankenstein till en läsvärd klassiker.

Gautiers ”Två aktörer för en roll” som återfinns i Den döda älskarinnan är månadens omläsning. Och både den och Sandmannen tycker jag är ganska lika på flera sätt, varav jag har tänkt jämföra dessa verk lite med varandra och jag kommer försöka sätta in dem i ett 1800-talsperspektiv och argumentera för verken som gotik/skräck i extrakursen.

Tack vare extrakursen har jag numera läst Stolthet och fördom och zombier som är ett bra försök till att vara nyskapande, även om jag inte kanske tycker den är ett mästerverk som sådant eller mer än okej. Ändock blir jag lite sugen på att se filmatiseringen av den, kanske mest bara för att?

Oktoberläsningen

Oktober månad är redan till ända. Den har gått väldigt fort känner jag och jag känner att jag sovit bort stor del av den då jag varit mycket trött. Jag är dock glad att jag hunnit läsa lite till frukost och i alla fall några sidor innan läggdags, för det har faktiskt blivit åtta titlar utlästa:

Oktober månad består alltså av 8 verk och cirka 1652 sidors läsning. I detta räknar jag de sidor jag hittills kommit i Richard Fords Kanada. Men i sanningens namn vet jag inte alls om jag orkar fortsätta kämpa med denna titel i november månad. Det är onsdagens bokcirkelbok, och jag hade ambitionen att läsa ut den, men jag vet ärligt talat inte om jag förmår mig att läsa ut den.

Men trots tankarna om Richard Fords Kanada måste jag säga att jag har kommit att tycka om de flesta av titlarna jag faktiskt läst ut – mycket – den här månaden. Läsvärda är absolut både Otsuka, Ajvide Lindqvist, Rifka Brunt och Martin Jern… Och inte minst Lundberg Hahn. Det blir topp fem den här månaden kan jag ju sammanfatta. Och idag tänkte jag tappa upp ett bad och ta mig an Amanda Hellbergs Styggelsen som titel tre i Skräckläs-utmaningen. I Tre på Tre-utmaningen har jag en titel kvar och den inväntar läsning inom kort.

Och i oktober startade jag upp ett nytt inslag som kommer dyka upp utvalda festliga fredagar framöver – nämligen Fem frågor!

Onanisterna

onanisterna_omslag[1]Det var den här titeln jag bland annat köpte på grund av Allt vi säger är sant. Detta var också Prickiga Paulas boktips på poddinspelningen på bokmässan. Patrik Lundbergs Onanisterna var en av två titlar jag införskaffade för att ”jag måste läsa”!

Jag har läst ut även denna bokmässeinköpta ungdomsroman hyfsat snabbt. Det har såklart bland annat att göra med att den är bra. Men: jag hade faktiskt hoppats att jag hade känt ännu mer för den här boken, fastän jag inte kan bestämma mig för vad jag hade velat ha mer av eller sådär i sådana fall…

Hur som helst: Det här är en roman med en hel del igenkänning, och jag tror inte bara det gäller en viss sorts människa, utan alla eller de allra flesta. Det här tänker och känner inte bara Kim som är huvudperson. Vem har inte känt att man inte vet exakt vem man är? Särskilt i samband med att man påbörjar ett nytt kapitel i livet. Flera frågor uppkommer med detta därtill: Vad ska man göra med sitt liv? Vad är rätt och vad är fel beslut? Vad krävs för att räknas som vuxen? Och är det ny livet börjar – eller – hemska tanke: är det nu livet slutar? Måste man flytta från sin barndomsort för att utvecklas och bli den man är (som liksom: på riktigt)? Eller ska man stanna kvar? Och hur vet man ens vem man är och vem man inte är? Hur väger man det positiva med det negativa i allt virrvarr av frågor, tankar och känslor när man är mellan en massa, massa saker?

För grejen är såhär: Det som står i stycken här ovan (↑) är ju inte bara känslor som kan sättas samman med studenten i trean och livet därefter. Jag tror verkligen att alla människor någon gång i sitt liv ställer dessa frågor, och är frågande sig själv och sitt liv. Det sker kanske ofta när man faktiskt inser att den ”obligatoriska” skolgången är garanterat avslutad och att en ny tid har startat, men det finns så många fler tillfällen som man kan ställas inför dessa tankar och känslor.

Det Patrik Lundberg gör i Onanisterna som jag tycker om mycket handlar just om det där med igenkänning. Den framkallas delvis av lite halvstereotypa personbeskrivningar som styr läsaren att tolka på ett visst vis. Men det är på något sätt bara en utgångspunkt för att sedan kunna använda det emot läsaren. Och jag tycker det tillför väldigt mycket, måste jag säga! Det är bland annat också genom detta drag som jag förstår en hel del och det är härigenom jag också känner av kärleken när den är på riktigt. Kärlek på riktigt enligt mig är ofta den där kärleken som är kryddad med lite irritation på de man står nära – ni vet, de där sidorna hos människor som man tenderar att störa sig på, fast det ju är så att man älskar så mycket med dessa personer att man kommer över det där på några ögonblick (eller ibland fler)!

Som en parentes kan jag ju dessutom kommentera bokens omslag och även titeln. Omslaget är faktiskt snyggt och ganska stilrent (säger dessutom hon som nästan bara gillar mörka omslag som är stilrena). Bilderna har en mening och skivorna man ser på bilden får mig direkt att tänka Håkan Hellström (en favorit hos bland annat Kim i boken)… Och titeln kan jag ju erkänna att jag satt och försökte lista ut meningen med väääldigt länge. Och jag tror att jag kom fram till ungefär den meningen titeln har när det delvis ”avslöjas” mot slutet av romanen.


Onanisterna
Författare: Patrik Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129691658
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Bokmässan för tredje gången…

…gjordes igår, lördag, i sällskap av en sambo och en syster. Jag var väldigt glad över sällskapet och om sanningen ska fram kanske jag hade roligast av oss alla tre – det vill säga: tills en oerhörd huvudvärk gjorde sig gällande och kom och knockade mig på tillbakavägen hem. Jag kunde varken öppna ögonen eller orka vara särskilt social, men jag överlevde även huvudvärken till slut (och vi som åt och drack så noggrant medan mässdagen fortskred).

Mässdagen som sådan blev mycket lyckad och jag fick äran att hälsa på två av de bokbloggarna som jag följer flitigt: både Emilia på Emilias bokstäver och även Paula på Prickiga Paula och böckerna. Jag såg även en del bokbloggar-kändisar på håll (och en hel del författare med, såklart)!

Dagens två signeringar fick jag i Gilla Böckers monter:

image

image

Jag är bara så himla nervös när jag ska fråga om signeringar för att jag inte vill ”tränga mig på”. Jag vet inte varför jag alltid fastnar i detta läge – men det gör jag. Sedan kommer jag ju visserligen också ur det, vilket är skönt. Christin Ljungqvist och Carol Rifka Brunt var båda riktiga pärlor och jag hann i alla fall utbyta någon mening eller åtminstone två med dem bägge.

Jag tittade också på podden Allt vi säger är sant tillsammans med min syster och såg Prickiga Paulas gästande i podden. Det var mycket trevligt och alla tre – Lisa Bjärbo, Per Bengtsson och Paula Högström – skötte sig exemplariskt:

image

image

Jag fångade mestadels Bjärbo och Bengtsson i sina lyssna-poser alltmedan Prickiga Paula gästade. Jag skrattade lite åt att jag faktiskt inte lyckades ta en enda bild på gänget utan att Lisa eller Per har en hand fångad på bild i just ansiktshöjd. Jag inspirerades också så pass av podden att jag kom hem med två böcker som nämndes i den när…

…jag kom hem 7 böcker tyngre:

image

(Ljungqvists bok tog jag med hemifrån och den hoppades jag skulle bli signerad, med eventuellt sällskap av två andra romaner som jag aldrig kom att plocka upp!)