Hur har det gått med mina utmaningar 2012?

Innan 2012 kom, var jag fast besluten att alla utmaningar jag åtar mig ska vara genomförbara och genomföras utan omnejd. Men sedan har jag under året som gått kommit fram till att jag kanske snarare tycker att utmaningarna just är utmaningar, som jag ska bli triggad av, som jag ska upptäcka nya författare eller böcker igenom, och därmed ser jag numera utmaningarna som förebyggande, något att sträva emot och blir det för mycket av en måste-känsla, så får jag tillåta mig att misslyckas med utmaningen i sin helhet, men inte anse att jag misslyckats i långa loppet!

 

Målen 2012 såg ut på detta vis:

  • Jag ska läsa minst 5 stycken klassiker.
  • Jag ska fullfölja utmaningar jag åtar mig.
  • Jag ska pricka av minst 12 för mig okända författare.
  • Jag ska innan 2013 anländer läsa minst 50 skönlitterära böcker sammanlagt.

Av dessa punkter blev resultatet följande:

  • Jag läste fyra klassiker av fem tänkta.
  • Jag fullföljde två utmaningar fullt ut av sju åtagna. Nordisk utmaning och Prisbelönt utmaning var de jag rodde hem helt och de andra fyra rent bokliga utmaningarna öppnade för läsning jag kanske inte annars hade valt just där och då, och den sjunde utmaningen, 15 böcker, har jag bara ett till inlägg att publicera och det kan jag göra i princip när jag vill eftersom den utmaningen inte är bunden till just 2012…
  • Boktolvan, som också räknades som en utmaning, resulterade i att jag läste elva nya författare av tolv föreslagna… Inte alls långt från målsnöret med andra ord.
  • Och 2012 läste jag sjuttiofyra böcker av de femtio jag ville uppnå. Av dessa böcker räknar jag inte ett seriealbum med endast bilder, heller inte sju tvättäkta noveller.

 

boktolva20121[1]De namn som prickades av tack vare just boktolvan blev följande namn: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Suzanne Collins, Åsa Anderberg Strollo, Jonas Hassen Khemiri, Andreas Roman, April Lindner, Maths Nilsson, Jack Andersson, Lisa Schroeder och Johanna Lindbäck.

Hur går det med målen 2012?

Av mina fyra uppsatta punkter om böcker i allmänhet, så ser det just nu ut som följer:

  • Jag ska läsa minst 5 stycken klassiker. (1/5)
  • Jag ska fullfölja utmaningar jag åtar mig. (2/3)
  • Jag ska pricka av minst 12 för mig okända författare. (6/12)
  • Jag ska innan 2013 anländer läsa minst 50 skönlitterära böcker sammanlagt. (21/50)

Jag har fullföljt tva av tre utmaningar (den Prisbelönta utmaningen och Vinterns bok), varav jag fortfarande utmanar mig själv med den Nordiska utmaningen. Jag har valt att inte läsa Vårens bok. Meningen med mina uppsatta mål är att de är rimliga och att det inte blir så stressfyllt att jag dödar glädjen med att läsa. Hittills tycker jag att det håller mig på en bra nivå och jag känner att det är en del nu på vår-, sommarkanten som gör att jag inte vill ta på mig för mycket ”måsten”.

Idén om boktolvan kommer från Enligt O. Och med min boktolva går det ganska bra, i och med att jag redan har prickat av ett halvt dussin författare, och fortfarande har en del intressanta författare kvar att kika närmare på 2012, samt i önskad takt. Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Jonas Hassen Khemiri, Andreas Roman, Jack Andersson och Maths Nilsson är hittills avprickade. Det är svenskar visserligen, och med det ser man ett visst mönster, men jag har fortfarande några namn kvar på listan (som innehåller fler än tolv namn från början):

  • Suzanne Collins
  • Veronica Roth
  • Marianne Fredriksson
  • Ester Roxberg
  • Åsa Anderberg Strollo
  • Max Brooks
  • L. J. Smith
  • Jane Austen
  • Joseph Sheridan le Fanu
  • J. R. R. Tolkien
  • April Lindner
  • Charles Dickens
  • Lisa Schroeder
  • Johanna Lindbäck

Jag hoppas att Suzanne Collins kan få stå näst på tur, men vem vet.

 

Utmaningsmässigt.

Och utmaningsmässigt kan man säga att jag klarade ut en utmaning i sin helhet den här månaden och fortfarande är med i leken i den andra.

Med Tre sekunder kunde jag pricka av min tredje prisbelönta utmaning och med det har jag klarat Bokmärkts Prisbelönta utmaning. Månadens utmaningsbok stod absolut för den tyngsta och i slutändan den sämsta. Jag kan inta förstå hur den kunnat innehålla så krångliga och direkt felaktiva meningar på sina ställen, och ett insmuget felperspektiv.

De andra två utmaningsböckerna som var prisbelönta höjer jag däremot – Nattfåk av Johan Theorin och Himlen är en plats på jorden av Åke Edwardson.

Jag är även med i Dantes Biblioteks nordiska utmaning, där jag den här månaden läste Gretelise Holms Ministermordet. Jag fegade på ett sätt den här månaden och läste en författare jag redan är bekant med, även om det var ett återseende på en paus sedan min gymnasietid. Men jag kände att efter den färöiska författaren, så behövde jag något att kanske gilla. Och det kan jag ju också säga nu i efterhand och med facit i hand med Tre sekunder-läsningen, att det nog var helt rätt beslut! Ingen tvekan om den saken.

Gretelise Holm är fortfarande bra och rättfram i sitt språk.

Prisbelönt utmaning: Tre sekunder

Halleluja! Boken är äntligen utläst! Inte trodde jag att februari skulle bli en så hård och tung läsmånad, men sanningen är att jag inte har alls lika mycket tid eller ork att läsa när det är en massa saker på gång samtidigt. Det räcker med nya tider att vänja sig vid på grund av VFU:n…

Hur som helst har jag läst ut min första Roslund och Hellström, även om sanningen är att det här inte är första gången jag testar Roslund och Hellström. Odjuret testade jag att läsa sommaren 2008, men jag kom aldrig riktigt in i den och sedan var det dags att lämna tillbaka den. Sanningen är också att Tre sekunder antagligen är språkligt jobbigare att komma in i, vad jag minns, i jämförelse med Odjuret, och det tog cirka 300 sidor innan jag kom in i språket – alltså halva boken.

Tre sekunderTvå exempel på frågetecken vad det gäller språket i Tre skunder:

  • Sidan 120 börjar Piet Hoffmans perpsektiv som ”jag” (för första och sista gången), då det återgår till tredjeperpsektiv och ”han” fem rader ner på sidan 121.
  • ”Han hade gett Hugo och Rasmus en dos flytande Alvedon genast hennes rygg försvinnit in på den smala gångstigen mellan Samuelssons och Sundells hus.” (sid. 199).

Då undrar jag bara hur man har kunnat trycka en 600-sidorsbok med en hel del direkt knepiga eller felaktiga meningar, eftersom en del är i karaktär med punkt två och är två meningar till priset av en… Jag undrar också varför Piet vid ett kort litet ögonblick tar jag-perspektiv? För jag antar att det här är exempel på slarvfel eller tänkta ändringar, som hade gjort boken bättre i och med att det hade varit mindre snubbel på det språkliga! Jag hade kunnat skumläsa boken mer och inte upptäckt de språkliga småhindren, men det gjorde jag inte!

Överlag är historien bra och jag kan känna att Piet Hoffman, som är svensk polis infiltratör och med det klassad som brottsling i samhället, har det sju resor värre än vad Frank Wagner har i Johan Falk. Spänningen kommer igång när Piet med flit ser till att hamna i svenskt fängelse för att den vägen kunna dela ut dyrt knark innanför väggarna…

En intressant iakttagelse är också att Piet Hoffman använder sig av bibliotekets gamla magasinerade böcker för att smuggla in diverse föremål på fängelset genom att noggrant skända böckernas ryggar och inbundning…

Boken är okej, kanske till och med bra när man passerat sidantalet 300. Men språket! Det hade kunnat finslipas minst en vända till och med det undrar jag hur den på ett sätt kunnat få Deckarakademins pris.

Tre av tre prisbelönta utmaningar är avklarade!

Dagens plan…

Dagens plan är att idag efter föreläsning pila in på biblioteket och låna ett stycke deckare och en bok av dansk författare. Två utmaningsböcker ska lånas med andra ord. Jag har en prisbelönt deckare att pricka av den här månaden, samt en dansk bok… Jag är lite inne på att läsa Gretelise Holm som jag läste på högstadiet och i ettan på gymnasiet. Tycker jag om henne fortfarande? Det skulle vara spännande att se…. Om jag lånar Holm, så går det nog aningen åt deckarehållet, det med…

Prisbelönt utmaning: Nattfåk

Förälskelsen i Johan Theorin som författare bara fortsätter. Den rullar på. Jag var ju lite orolig att jag inte skulle komma att gilla hans kvartett eftersom jag hört av så många att hans Sankta Psyko skilde sig mycket från den. Men jag är inte besviken. Jag är bara lycklig.

Nattfåk är precis som den kallas, en blandning mellan deckare och spökhistoria. Och jag tycker det är en riktigt bra kombination. Jag gillar stämningen som boken ger. Jag tycker också att personskildringarna känns trovärdiga och särskilt Joakims person och alla hans sätt att hantera saker då en närstående faktiskt går bort i början av boken. Det är inte konstigt att han ibland verkar manisk, verkar tappat livsgnistan eller prioriterar konstigt eller glömmer bort det en pappa aldrig ska glömma – ens barn. Jag skulle nog till och med våga påstå att Joakim egentligen är väldigt stark…

Spökhistorierna och sägnena om deras Ölandsdröm och gård, den är klockren. Den ger tröst åt Joakim som aldrig trott på det övernaturliga, men nu är helt beredd. Fyrarna… Andarna… Och med sägnena kommer ett hopp om att andarna kanske faktiskt kommer tillbaka vid jul…

Det är nog egentligen en sådan där bok man inte skulle skadas av att läsa en gång till. För att se nya saker, nya djup och få fler insikter i vad som egentligen hänt, vad man egentligen läst, med mera, med mera… Bara när jag pratade med mamma hade vi uppfattat två helt olika detaljer i slutet. Båda har rätt, men vi har ändå missat varsin detalj… Spännande!

Prisbelönt utmaning: Himlen är en plats på jorden

Första boken i Prisbelönt utamning är utläst. Närmare bestämt rör det sig om Åke Edwardsons Himlen är en plats på jorden. Jag tyckte att jag kände igen handlingen, vilket kan stämma då jag sett serien om kommissarie Winter med jämna mellanrum när det gått på svt. Jag följde särksilt noggrant den första filmatiseringen.

Jag gillar det mesta, men kan ibland känna att det är lite väl grabbigt – vilket jag i och för sig köper i och med att det är ganska många grabbar i polisgänget vi får följa… Så okej, okej, liksom.

Åke Edwardson är heller inte rädd för att slänga in fördomar eller skämt av jargongen som tenderar att snudda vid fördomar som rör homosexuella, kanske särskult män och mörkhyade… Det är ganska modigt av honom och jag tycker inte det gör deckaren egentligen mindre levande. Det finnsju trots allt utan tvekan sådana människor!

Romanen som börjar med två separata fall, lindas mer och mer ihop till en enda röra. Fastän jag har vaga minnesluckor av serien, så luskade jag allt ut en del på egen hand. Sådana saker som man ändå hade kunnat lista ut för att Edwardson bjuder in läsaren att knäcka en del koder innan polisen och kommissarie Winter. Jag antar att det är ganska klyftigt. Att få läsaren att känna sig ganska klipsk passar sig i många fall, också detta.

Sedan är det en annan sak om jag köper hela historien till punkt och pricka, som alla tillfälligheter. Men jag rycks absolut med, då berättandet lockar och det man som läsare får veta får man bland annat genom att följa ena förövaren, men det blir inte en sådan plantering som stör. Jag har nämligen varit med om att det blir för mycket gärningsmannatankar i vissa deckare, men här slänger nog Edwardson mer med vårat svenska lagom.

Winter, hans relationer och kanske särskilt relationen till hans sambo, gör också historien mer trovärdig. Det kan inte vara lätt att ha barn, vara kommissarie och för sambon Angela som är läkare måste det vara svårt att balansera karriär, orka ta hänsyn till sambons yrkesval när det går ut över fritiden då fallen är svårare i och med att de har ett barn… Lilla Elsa.

Och jag tänker faktiskt inte ens gå in på handlingen…

Jag hänger på den prisbelönta utmaningen…

Efter en hel del velande och fram och tillbaka om jag ska vara med, vilka prisbelönta böcker jag ska läsa, m.m, m.m, så jag har alltså bestämt mig för att:

1. Vara med.
2. Satsa på deckare.

Det är Bokmärkt som står för Prisbelönt utmaning. Och jag ska alltså vara med efter allt hitan och ditan.

Jag har tänkt att läsa tre prisbelönta böcker, deckare eller kriminalromaner, som Svenska deckarakademin har utsett ändå sedan 1982. Jag skrev ju igår till min bokvän att det nog faktiskt var ett tag sedan jag ägnade mig åt deckare, så nu kan jag passa på. Som jag har tänkt mig det hela kommer jag att läsa vinnarna 2001, 2008 och 2009. Vilket i bokväg blir följande:

  • Åke Ewdarson, Himlen är en plats på jorden
  • Johan Theorin, Nattfåk
  • Roslund & Hellström, Tre sekunder

Sedan är det en annan fråga om jag ror hem det hela eller ej.