Marsläsningen

Ja, marsläsningen detta år är kort och koncis med sitt enda utlästa verk:

  • Stina Stoors Bli som folk

Jag skrev i min recensionish om den på Instagram följande:

”Nu är #blisomfolk av #stinastoor utläst. Jag läste ut den igårkväll och jag har suttit och finurlat över lunch nu vad jag tycker. Jag tror jag kommer fram till att vissa noveller känns för svåra, för metaforiska måhända, för mig. Andra som jag tycker att jag förstår bättre, måhända även dem med metaforik, tycker jag om riktigt mycket! 📚 Jag tycker mig även skönja mörka undertoner här och där jag inte riktigt vet om jag uppfattar rätt – och – så gillar jag mycket mer än väntat när noveller blinkar lite till varandra. Detta blev en ganska blandad men ändå väl värd läsupplevelse. 👍 Jag behöver kanske inte förstå allt eller gilla alla noveller vid en första läsning?!”

Mars månads utlästa är alltså en novellsamling och en ganska så tung, djup och svårförståelig sådan lite oberoende på vilken novell jag tänker på. Samtidigt är det något hos Stoor just på grund av detta som lockar mig och som gör att läsningen alltså känns så väl värd. Jag är även glad över att mars månad bestod av novelläsning då det ändå känts okej att pausa och begrunda ordentligt mellan novellerna. Vissa noveller läste jag till och med en halv gång till (kan man säga så när man mer skumläst?) för att försöka se om jag missat någon viktig poäng eller dylikt, och jag gillar när jag utmanas på det sättet i läsningen då och då.

Jag har inga förväntningar på april månad nu, inte mer än att jag hoppas att läsa när andan faller på och jag hoppas även att solen visar sig och värmer upp vårkänslorna ordentligt. Jag går även och blir 28 år i april och det känns bara bra att få äran att bli ett år klokare, snyggare och förbättrad (framför äldre) som jag brukar tänka.

Katt People

lindemalm_rabe_katt_people_omslag_inb_0När den här boken damp ner i brevlådan så blev jag oerhört lycklig. Jag hade kanske en förutfattad bild av att det skulle vara ännu mer foton och må hända ännu mer text än vad det visade sig vara i Julia Lindemans och Annina Rabes Katt People.

”Det här är en bok om katter och de människor som älskar dem.” (baksidan).

Jag tycker absolut att boken försöker beskriva den unika relationen en katt och en människa kan ha till varandra och att den understryker just att alla katter är personligheter, vilket alltid leder till att var relation blir  unik i sig. Som kattägare kan jag inte låta bli att hela tiden dra paralleller till mina två katter jag lever med just nu, och de katter jag levt med i familjen från det att jag föddes…

Jag tycker också att kattens och kattälskarens historia vävs in bra i den inledande texten och att den känns ärlig och intressant. Jag hade nästan glömt bort att katter i perioder varit ”förföljda” och att även kattägare varit det…

Jag tycker boken just speglar det nämnda unika i relationerna katt och människa genom att spegla olika  katter i de vackra fotona i boken: innekatter, utekatter, till och med vildkatter… Katter med mer eller mindre päls, och så vidare… Ägarna är också olika: unga och äldre, boende i stan eller på landet… Ingen är den andra lik. Och jag gillar det, inte minst för att (som boken även poängterar) det inte finns någon specifik och stereotyp stans som gör en kattägare. Kattägarna är lika olika som katterna, lika unika. Det enda gemensamma är väl egentligen att alla kattägare älskar katter och katters personlighet och olikheter så pass mycket att de vill leva tillsammans med dessa magnifika djur, helt frivilligt. Och kattägare, och kattägare, förresten, de flesta av oss ”kattägare” vet ju att det är katten som tillåter oss att äga dem och att det antagligen är katten som är ”människoägare”.

Även om jag gillar den här boken mycket, kanske särskilt för att jag själv är en kattmänniska, så hade jag kanske, kanske faktiskt ändå önskat en liten text eller om bara ett litet citat från alla ägare som är med på endast ett foto i boken… Det hade värmt ännu mer i kattmänniskahjärtat att även med ord få den där extra känslan för kattägarna och deras relation till, deras känslor för, sina katter. ♥


Katt People
Författare: Julia Lindemalm
Förlag: Modernista (2017)
ISBN: 9789177011439
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Mikrorecension: Oceanen vid vägens slut

oceanen-vid-vagens-slutOceanen vid vägens slut av Neil Gaiman tog lång tid att ta fram från olästa böcker här hemma och att sedan också läsa. Men så är det kanske inte så konstigt i och med att det är en väldigt ovanlig historia som lite kräver sin lästid? I berättelsen följer läsaren en pojke, 7 år gammal, som är med om något utom denna värld:

””En ocean är mycket större än ett hav. Varför undrar du?”
”Tänkte bara”, sa jag. ”Kan det finnas en ocean som är lika liten som en damm?”” (sid. 34).

Detta är en bok om barndom, vänskap, ondska, godhet, magi (magiskt realism?), och mitt i allt undrar jag som vuxen läsare av boken: vad är sant och vad är fantasi? Och jag tror att jag mitt i alltihopa åtminstone landar i att jag inte uppskattar boken så mycket som jag hade hoppats och att jag inte kommer prata om den särskilt mycket eller tipsa om den vidare… Jag gillar den helt enkelt inte tillräckligt mycket, tyvärr.


Oceanen vid vägens slut : [en roman]
Författare: Neil Gaiman
Förlag: Månpocket (2015)
ISBN: 9789175034287
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Mikrorecension: Så värt

sa-vartSå värt av Martin Jern är hans debutroman och det är en rättfram ungdomsroman där läsaren får följa Aron, 15 år, på ett ärligt sätt i första person:

”Hon har aldrig tittat åt mitt håll. Antagligen vet hon inte ens vem jag är. (…) Vad har jag som skulle få henne att märka mig?” (sid. 6).

Det här är en roman jag gillar ganska skarpt, men det är samtidigt något med den som gör att den inte landar i mer än en okej till bra ungdomsroman för mig personligen. Det jag gillar kanske mest med hela romanen är det verklighetstrogna i Arons känslor som är betydligt mer komplexa än vad han själv kanske tror ibland.


Så värt
Författare: Martin Jern
Förlag: Gilla böcker (2015)
ISBN: 9789186634773
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Ingen normal står i regnet och sjunger

ingen-normal-star-i-regnet-och-sjunger-145x209Jag har som bekant läst Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson och jag fullkomligt älskade den! Och då jag fick nys om Ingen normal står i regnet och sjunger så tänkte jag att jag kommer behöva läsa den, äga den och jag var dessutom ganska övertygad om att jag skulle tycka om denna bok också och jag hann aldrig känna den där nervösa känslan för att den inte skulle älskas lika mycket som debutromanen…

Ingen normal står i regnet och sjunger handlar om Ella, hon är i gymnasieåldern, hennes bästa kompis är en kille vid namn Charlie och tillsammans så är de starka, de är oslagbara och Ellas tanke och känsla är att det alltid kommer att vara de två mot världen oavsett eventuella pojk- och flickvänner och livet.

Ella skriver med jämna mellanrum också listor, något Charlie också gör ibland, som rör den kommande framtiden… Och i listorna de båda skrivit för hösten så står det inget om att hitta kärleken, men kanske är det just därför Charlie träffar Niki och Niki blir en del av både Charlies och Ellas vardag?

Och ja, vad ska jag säga? Jag vill ju inte gå in för mycket på varken handlingen eller viss tematik som helt klart är det bästa med hela boken. Jag tycker dock att jag kan nämna en del saker som är mer allmänna och som inte avslöjar för mycket:

Ska jag höja vissa saker till skyarna så blir det listandet som är en del av framför allt Ella och som får mig att le, som får mig att själv vilja göra liknande listor och det är en del som gör Ella mer levande för mig. Jag vill dessutom poängtera att känslorna är högst närvarande i den här ungdomsromanen och att den gör så mycket för autenciteten med sin ärliga, komplexa karaktär och där känslorna ges den slagkraft som de emellanåt behöver för att understryka hur de faktiskt känns. Känslorna inte bara står där i texten, nej, känslorna känns också för mig som läsare! Och sedan gillar jag allt med relationsbeskrivningarna och där ingår alla relationer från pappa – dotter, bästa vän – bästa vän, vän – vän samt när kärleken slår till hos en part eller hos båda parter! Sedan är ju romanen skriven med en bra balans mellan vardagsallvar och lagom distanserande humor. Så:

Ingen normal står i regnet och sjunger känns välkomponerad, fullkomligt älskvärd och läsvärd. Och jag som både läst och äger den kan konstatera att jag är överväldigat lycklig över att ha fått ställa den bland mina älsklingsböcker i bokhyllan! ❤️


Ingen normal står i regnet och sjunger
Författare: Sara Ohlsson
Förlag: Gilla böcker (2016)
ISBN: 9789188279255
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Astrid Lindgren

bjorvand_aisato_astrid_lindgren_omslag_inbNär jag fick syn på en illustrerad bok om Astrid Lindgren som Modernista tänkt ge ut så blev jag förälskad i hela idén och frågade snällt om recensionsexemplar. Recensionsexemplaret kom så också med posten för någon vecka sedan och den kom väl till pass att läsa en natt när jag inte kunde sova här om dagen.

Astrid Lindgren är författad av Agnes-Margerethe Bjorvand och illustrationerna har Lisa Aisato gjort.

Om vi börjar med något så: illustrationerna! ♥ De är verkligen fantastiska. Jag tycker de är vackra, stämningsfulla och jag gillar speciellt detaljen med de olika figurerna som dyker upp här och var från Lindgrens egna böcker. Många hade jag absolut velat rama in och ha på vägen utan minsta lilla tvekan. De där droppeffekterna i många av illustrationerna tycker jag ger en extra känsla av Lindgrens aura, eller något i en stilen. Jag tycker verkligen att illustrationerna gör i princip halva verket och de är fullkomligt underbara och magiska.

Och om vi sedan går vidare till texten: väl valda ord! ♥ Kan man kanske kalla detta för en berättande faktabok? Jag vill göra det i alla fall. Den berättas på ett lättillgängligt sätt utan att bli platt eller tråkig. Därav skulle jag också vilja påstå att boken passar liten som stor. Det känns som en riktigt bra potentiell högläsningsbok och av det slaget att man kan sitta tätt intill varandra och läsa, samtidigt som alla kan se bilderna.

Det jag gillar kanske mest med Astrid Lindgren är alla fina citat som återkommer här och var på varje uppslag. Vissa citat är hämtade från Astrid Lindgren i olika sammanhang utanför skönlitterauren, och andra citat kommer från hennes skönlitterära verk. Det ger också det där lilla extra och det är också en snygg detalj i uppslagen. Några favoriter är:

”Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel, när de läser. Därför behöver barn böcker.” (sid. 10).

”Hurdan var jag när jag var femton år? Jag märkte att jag var vuxen och jag tyckte inte om att vara det.” (sid. 37).

”Hurdan ska en bra barnbok vara? Om du frågar mig, så kan jag efter mycket grubbel svara: Den ska vara bra.” (sid. 62).

Jag känner lite att Astrid Lindgren är ännu mer min idol nu än innan. Det känns som om hon skrivit så oerhört mycket bra och att hon dessutom besuttit så oerhört mycket kunskaper och bra tankar, och så vidare. Det är ju helt otroligt vad mycket klokt hon sagt och tänkt! Jag log flera gånger tack vare detta, och tänkte en hel del tack vare detta och jag grät också en liten skvätt för att boken är så fantastiskt vacker och värdefull, inte minst för att Astrid Lindgren betytt så mycket för så många, och hon kommer antagligen att göra det åtminstone ett långt ”länge än”!

Tack, Astrid Lindgren! ♥ Och tack till Modernista, till Agnes-Margerethe Bjorvand och Lisa Aisato för att jag har en riktigt fin bok att dela med mig med till mina framtida barn som ännu inte upptäckt Pipppi, Madicken, Emil, med flera!


Astrid Lindgren
Författare: Agnes-Margerethe Bjorvand
Förlag: Modernista (2016)
ISBN: 9789177010906
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


(M)ornitologen

9789150115062_200x_mornitologen_haftadNär jag fick hem recensionsexemplaret av Johanna Thydells senaste, av (M)ornitologen, ja då blev jag verkligen överlycklig. Jag visste såklart att jag önskat den, men jag var inte helt säker på att jag skulle få den äran, men det fick jag!

När en av ens absolut favoritförfattare på ungdomssidan ger ut ännu en bok, så kanske man borde vara nervös. Kanske borde man tänka saker som… Kommer den hålla måttet? Kommer jag tycka om den lika mycket som föregående ungdomsromaner? Kommer jag känna igen min favoritförfattare? Kommer det bli ett kärt återseende? Kommer jag ha för höga förväntningar?

Och även om jag har haft höga förväntningar, så har jag faktiskt inte varit så nervös. Jag förväntade mig att delvis känna igen, att den absolut skulle hålla måttet, vara älskvärd, läsvärd och att den kommer vara bra. Och vet ni mer? Jag tycker den är så bra som jag hade förväntat mig, och kanske dessutom lite till!

Huvudpersonen i (M)ornitologen är Moa, 17 år, hon är uppvuxen med sin pappa då hennes mamma valde att frivilligt lämna henne och hennes pappa när Moa var liten. Moa har aldrig förstått varför hennes mamma lämnade dem, hon har heller aldrig kunnat sluta tänka och känna kring detta, även om hon försökt. När Moas mamma Hedvig helt plötsligt dyker upp igen när Moa är 17 år och frågar om hon vill träffa henne, så väller frågor, tankar och känslor upp igen, kanske till och med mer än tidigare. Moas första reaktion är att hon inte vill träffa sin mamma, men hur ska hon kunna veta vad hon vill eller inte vill när hennes liv med mammans återkomst ställs på ända?

Moa gillar jag mycket. Otto, Moas bästa vän, gillar jag också mycket. Jag hyser stor sympati för i princip alla jag träffar inom ramen för berättelsen, men visst är sympatin från min sida också lite återhållsam och misstänksam när det kommer till vissa karaktärer.

Otto hjälper Moa att knäcka en idé om hur hon skulle kunna komma närmare sin mamma på ett mer diskret sätt och utan att behöva känna att hon måste komma främst i egenskap av att vara Hedvigs dotter – hon kan låtsas att hon har ett skolarbete över sommaren där hon behöver fågelskåda (fast Moa alltså egentligen spanar på sin mamma) i och med att Hedvig bor i skogen. Med idén kläcks ordet mornitolog, en lek med ordet ornitolog. För vad skulla man kunna kalla det Moa har intentionen att vara – om hon inte tänkt fågelskåda, men mammaskåda?

Den här romanen har så många fler djup än vad jag kunnat ana. Och djupen kommer blanda annat fram i det där sköna sättet Thydell kan leka med ord och i det här fallet görs mycket lek med fotnoter och en tankelek med vilka tidningsrubriker Moas tankar och känslor skulle kunna stämma överens med… Romanen är inte heller bara en berättelse om mor och dotter och den komplexa relationen, utan om många andra former av relationer såsom andra familjerelationer, vänskapsrelationer och kan man kanske kalla det ”bekantskapsrelationer” eller till och med ”främlingsrelationer”. Det finns desustom en bra balans mellan allvar och humor, men samtidigt kan jag ana allvaret även när humorn är framträdande och det gör så mycket för berättelsen och för mina känslor som läsare.

Jag tycker att (M)ornitologen absolut uppfyller mina förväntningar och lite till. Thydell lyser lika stark på min tänkta författarhimmel med klart lysande stjärnor. Hon är en riktigt bra författare och hon visar ytterligare en gång att hon och språket är bästa vänner och att hon kan det där med känslor, relationer och att skapa en känsla och en relation också mellan läsaren och boken! ♥


(M)ornitologen
Författare: Johanna Thydell
Förlag: Alfabeta (2016)
ISBN: 9789150115062
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris