Katt People

När den här boken damp ner i brevlådan så blev jag oerhört lycklig. Jag hade kanske en förutfattad bild av att det skulle vara ännu mer foton och må hända ännu mer text än vad det visade sig vara i Julia Lindemans och Annina Rabes Katt People.

”Det här är en bok om katter och de människor som älskar dem.” (baksidan).

Jag tycker absolut att boken försöker beskriva den unika relationen en katt och en människa kan ha till varandra och att den understryker just att alla katter är personligheter, vilket alltid leder till att var relation blir  unik i sig. Som kattägare kan jag inte låta bli att hela tiden dra paralleller till mina två katter jag lever med just nu, och de katter jag levt med i familjen från det att jag föddes…

Jag tycker också att kattens och kattälskarens historia vävs in bra i den inledande texten och att den känns ärlig och intressant. Jag hade nästan glömt bort att katter i perioder varit ”förföljda” och att även kattägare varit det…

Jag tycker boken just speglar det nämnda unika i relationerna katt och människa genom att spegla olika  katter i de vackra fotona i boken: innekatter, utekatter, till och med vildkatter… Katter med mer eller mindre päls, och så vidare… Ägarna är också olika: unga och äldre, boende i stan eller på landet… Ingen är den andra lik. Och jag gillar det, inte minst för att (som boken även poängterar) det inte finns någon specifik och stereotyp stans som gör en kattägare. Kattägarna är lika olika som katterna, lika unika. Det enda gemensamma är väl egentligen att alla kattägare älskar katter och katters personlighet och olikheter så pass mycket att de vill leva tillsammans med dessa magnifika djur, helt frivilligt. Och kattägare, och kattägare, förresten, de flesta av oss ”kattägare” vet ju att det är katten som tillåter oss att äga dem och att det antagligen är katten som är ”människoägare”.

Även om jag gillar den här boken mycket, kanske särskilt för att jag själv är en kattmänniska, så hade jag kanske, kanske faktiskt ändå önskat en liten text eller om bara ett litet citat från alla ägare som är med på endast ett foto i boken… Det hade värmt ännu mer i kattmänniskahjärtat att även med ord få den där extra känslan för kattägarna och deras relation till, deras känslor för, sina katter. ♥

---

Katt People
Författare: Julia Lindemalm
Förlag: Modernista (2017)
ISBN: 9789177011439
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Astrid Lindgren

När jag fick syn på en illustrerad bok om Astrid Lindgren som Modernista tänkt ge ut så blev jag förälskad i hela idén och frågade snällt om recensionsexemplar. Recensionsexemplaret kom så också med posten för någon vecka sedan och den kom väl till pass att läsa en natt när jag inte kunde sova här om dagen.

Astrid Lindgren är författad av Agnes-Margerethe Bjorvand och illustrationerna har Lisa Aisato gjort.

Om vi börjar med något så: illustrationerna! ♥ De är verkligen fantastiska. Jag tycker de är vackra, stämningsfulla och jag gillar speciellt detaljen med de olika figurerna som dyker upp här och var från Lindgrens egna böcker. Många hade jag absolut velat rama in och ha på vägen utan minsta lilla tvekan. De där droppeffekterna i många av illustrationerna tycker jag ger en extra känsla av Lindgrens aura, eller något i en stilen. Jag tycker verkligen att illustrationerna gör i princip halva verket och de är fullkomligt underbara och magiska.

Och om vi sedan går vidare till texten: väl valda ord! ♥ Kan man kanske kalla detta för en berättande faktabok? Jag vill göra det i alla fall. Den berättas på ett lättillgängligt sätt utan att bli platt eller tråkig. Därav skulle jag också vilja påstå att boken passar liten som stor. Det känns som en riktigt bra potentiell högläsningsbok och av det slaget att man kan sitta tätt intill varandra och läsa, samtidigt som alla kan se bilderna.

Det jag gillar kanske mest med Astrid Lindgren är alla fina citat som återkommer här och var på varje uppslag. Vissa citat är hämtade från Astrid Lindgren i olika sammanhang utanför skönlitterauren, och andra citat kommer från hennes skönlitterära verk. Det ger också det där lilla extra och det är också en snygg detalj i uppslagen. Några favoriter är:

”Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel, när de läser. Därför behöver barn böcker.” (sid. 10).

”Hurdan var jag när jag var femton år? Jag märkte att jag var vuxen och jag tyckte inte om att vara det.” (sid. 37).

”Hurdan ska en bra barnbok vara? Om du frågar mig, så kan jag efter mycket grubbel svara: Den ska vara bra.” (sid. 62).

Jag känner lite att Astrid Lindgren är ännu mer min idol nu än innan. Det känns som om hon skrivit så oerhört mycket bra och att hon dessutom besuttit så oerhört mycket kunskaper och bra tankar, och så vidare. Det är ju helt otroligt vad mycket klokt hon sagt och tänkt! Jag log flera gånger tack vare detta, och tänkte en hel del tack vare detta och jag grät också en liten skvätt för att boken är så fantastiskt vacker och värdefull, inte minst för att Astrid Lindgren betytt så mycket för så många, och hon kommer antagligen att göra det åtminstone ett långt ”länge än”!

Tack, Astrid Lindgren! ♥ Och tack till Modernista, till Agnes-Margerethe Bjorvand och Lisa Aisato för att jag har en riktigt fin bok att dela med mig med till mina framtida barn som ännu inte upptäckt Pipppi, Madicken, Emil, med flera!

---

Astrid Lindgren
Författare: Agnes-Margerethe Bjorvand
Förlag: Modernista (2016)
ISBN: 9789177010906
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

(M)ornitologen

När jag fick hem recensionsexemplaret av Johanna Thydells senaste, av (M)ornitologen, ja då blev jag verkligen överlycklig. Jag visste såklart att jag önskat den, men jag var inte helt säker på att jag skulle få den äran, men det fick jag!

När en av ens absolut favoritförfattare på ungdomssidan ger ut ännu en bok, så kanske man borde vara nervös. Kanske borde man tänka saker som… Kommer den hålla måttet? Kommer jag tycka om den lika mycket som föregående ungdomsromaner? Kommer jag känna igen min favoritförfattare? Kommer det bli ett kärt återseende? Kommer jag ha för höga förväntningar?

Och även om jag har haft höga förväntningar, så har jag faktiskt inte varit så nervös. Jag förväntade mig att delvis känna igen, att den absolut skulle hålla måttet, vara älskvärd, läsvärd och att den kommer vara bra. Och vet ni mer? Jag tycker den är så bra som jag hade förväntat mig, och kanske dessutom lite till!

Huvudpersonen i (M)ornitologen är Moa, 17 år, hon är uppvuxen med sin pappa då hennes mamma valde att frivilligt lämna henne och hennes pappa när Moa var liten. Moa har aldrig förstått varför hennes mamma lämnade dem, hon har heller aldrig kunnat sluta tänka och känna kring detta, även om hon försökt. När Moas mamma Hedvig helt plötsligt dyker upp igen när Moa är 17 år och frågar om hon vill träffa henne, så väller frågor, tankar och känslor upp igen, kanske till och med mer än tidigare. Moas första reaktion är att hon inte vill träffa sin mamma, men hur ska hon kunna veta vad hon vill eller inte vill när hennes liv med mammans återkomst ställs på ända?

Moa gillar jag mycket. Otto, Moas bästa vän, gillar jag också mycket. Jag hyser stor sympati för i princip alla jag träffar inom ramen för berättelsen, men visst är sympatin från min sida också lite återhållsam och misstänksam när det kommer till vissa karaktärer.

Otto hjälper Moa att knäcka en idé om hur hon skulle kunna komma närmare sin mamma på ett mer diskret sätt och utan att behöva känna att hon måste komma främst i egenskap av att vara Hedvigs dotter – hon kan låtsas att hon har ett skolarbete över sommaren där hon behöver fågelskåda (fast Moa alltså egentligen spanar på sin mamma) i och med att Hedvig bor i skogen. Med idén kläcks ordet mornitolog, en lek med ordet ornitolog. För vad skulla man kunna kalla det Moa har intentionen att vara – om hon inte tänkt fågelskåda, men mammaskåda?

Den här romanen har så många fler djup än vad jag kunnat ana. Och djupen kommer blanda annat fram i det där sköna sättet Thydell kan leka med ord och i det här fallet görs mycket lek med fotnoter och en tankelek med vilka tidningsrubriker Moas tankar och känslor skulle kunna stämma överens med… Romanen är inte heller bara en berättelse om mor och dotter och den komplexa relationen, utan om många andra former av relationer såsom andra familjerelationer, vänskapsrelationer och kan man kanske kalla det ”bekantskapsrelationer” eller till och med ”främlingsrelationer”. Det finns desustom en bra balans mellan allvar och humor, men samtidigt kan jag ana allvaret även när humorn är framträdande och det gör så mycket för berättelsen och för mina känslor som läsare.

Jag tycker att (M)ornitologen absolut uppfyller mina förväntningar och lite till. Thydell lyser lika stark på min tänkta författarhimmel med klart lysande stjärnor. Hon är en riktigt bra författare och hon visar ytterligare en gång att hon och språket är bästa vänner och att hon kan det där med känslor, relationer och att skapa en känsla och en relation också mellan läsaren och boken! ♥

---

(M)ornitologen
Författare: Johanna Thydell
Förlag: Alfabeta (2016)
ISBN: 9789150115062
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig

När jag fick en förfrågan per mejl att ta emot detta recensionsexemplar var jag osäker. Mestadels för att jag är lite osäker på hur jag kan fördela min tid från och till. Sedan kunde jag inte släppa den slående och älskvärda titeln på antologin, att det till sist bara återstod ett enda alternativ: att tacka ja och att läsa den då och då. För alltså titeln, Den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig, den är bara att älska.

Antologin innehåller smakprov från Skurups skrivarlinje 2016. Författarna är Celeste Sjölin, Anna Löfroth, Ylva Gripfelt, Adam Björelius, Déa Solin, Carl-William Ersgård, Lisa Nyborg, Hedvig Holgersson, Albert Smith, Zakarias Johnsson, Ludwig Landström, Siri Helle, Josefine Hilfling, David Zimmerman, Alice Hedström, Petter Sundkvist, Filip Råvik, Jonathan Svantesson, Olivia Spångberg och Alma Edvall Bons. Antologin innehåller med detta antal författare också lite olika typer av skrivande, lite olika genrer och lite olika format på textproven. Jag gillar kontrasterna, men kan också konstatera att jag personligen främst fallit för några av författarna specifikt.

Mina favoriter är utan att blinka Celeste Sjölin, Déa Solin, Albert Smith, Siri Helle och Alma Edvall Bons. Det är något med språket hos dessa författare som absolut tilltalar mig och som får liksom hjärtat att hoppa till lite extra. Jag upplever att samtliga av dessa författare kan det här med att leka med ord, vilket är något som ofta gör mitt hjärta väldigt varmt. Och mer tänker jag faktiskt inte säga – utan vid nyfikenhet – läs!

---

Den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig
Författare: respektive författare på Skurups skrivarlinje 2016
Förlag: Skurups folkhögskola i samarbete med Elleströms förlag (2016)
ISBN: 97897519106
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Kadish, kadish, kadish

Lova Lovéns Kadish, kadish, kadish är en novell att läsa med fördel när kvällen och natten lagt sig. Lite extra effekt till historien skulle en kvälls- eller nattläsning av den här novellen kanske ge om man dessutom befann sig i en lite mer avlägsen stuga i skogen?

Huvudpersonen Amina har ganska bokstavligt flytt ut i skogen. Hon har sökt sig till avsaknaden av människor, hon har sökt tryggheten i samma andetag, och hon försöker fortfarande bli mer och mer hel för var dag som går sedan den dagen för sex månader sedan då hon blivit misshandlad av några män – endast – på grund av hennes utseende. Till skogen har hon med sig hunden Charlie, en hund som hon inte hade haft innan överfallet, utan skaffat sig efter, en hund som gör mycket för att skapa den där extra känslan av trygghet och sällskap.

Amina möter jag som läsare en av alla hennes skogspromenader. På just den här skogspromenaden finner Amina ett oskadat ägg när hennes Charlie dragit fram i något slags bo. Ägget är av ett slag hon aldrig sett förr; det är större än ett hönsägg, gråblå till färgen, och oväntat kallt. Amina tar beslutet att ta med det oskadade ägget tillbaka till stugan, främst på grund av tanken att fågelmamman inte kommer våga ta hand om det enda oskadda ägget i det förstörda boet.

När ägget sedan är på plats i stugan börjar konstiga saker att hända. Amina hör ljud hon aldrig tidigare hört och det dröjer inte länge förrän både hon och Charlie kan konstatera att det är något oväntat stort med vingar som verkar vilja ta sig in i stugan, eventuellt för att ta sig till ägget hon räddat…

Ja, Kadish, kadish, kadish är en ganska oväntad historia från mitt håll betraktat. Och trots att många komponenter finns där som borde få mig på fall, så faller jag inte helt och fullt för historien, även om jag tycker den är bra. Jag kan dock inte säga vad exakt det är jag tycker fattas mig, eller vad det är som inte får mig att känna den där extra lilla gnistan… Men något är det som gör det. Jag tycker dessutom att slutet (trots att jag brukar gilla lite kvickare och kanske suggestiva slut) går lite för fort och att allt slutar lite för abrupt för att jag ska kunna känna att jag har en helhetsbild av berättelsen…

Novellen är bra och jag tror som jag i inledningen nämnde att den passar sig extra väl som läsning på kvällen, eller på natten, och gärna i en avlägsen stuga i skogen… Lova Lovén kan verkligen väva samman vardag, eller verklighet, med fantastiska inslag!

---

Kadish, kadish, kadish [Elektronisk resurs]
Författare: Lova Lovén
Förlag: Swedish Zombie (2016)
ISBN: 9789188185150
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

100 hemskaste

Helena Dahlgrens 100 hemskaste har jag sett fram emot en hel massa och det visade sig att jag sett fram emot den av helt rätt anledningar. Jag tycker den gett mig så mycket mer än vad jag kunnat förvänta mig också, vilket jag älskar som ingrediens i sig.

När jag satte mig ner och unnade mig lästid av 100 hemskaste så kände jag nästan direkt att jag var tvungen att försöka pausa lite mellan listandet. För att liksom få mysa lite efter varje listrubrik. Jag tänkte och kände i hjärtat att det här var en bok att se som långkaramell – jag ville få njuta av den längre än att bara sluka den hel. Det var i sanningens namn lättare sagt än gjort.

Den här boken innehåller en 100-lista, men den är så mycket mer då Helena Dahlgren väver in sig själv på ett ärligt, personligt och smakfullt sätt. Det blir en snygg mix av skräck, Helena, minnen, känslor, tankar och litteraturvetenskap. Jag inte bara gillar detta grepp utan älskar det! I listan återfinner jag verk jag själv läst, men också en hel drös med boktips, filmtips, författartips och jag snubblar även över en hel del tillbakablickar i min egna skräckkantade memory lane som, liksom Dahlgrens, mest omfattar fina minnen. Även jag bär på tidigare minnen av skräck och jag tycker att skräcken helt klart är en ingrediens som är återkommande i mitt liv och det är något jag mer och mer inser är en del av mitt liv som aldrig kommer försvinna.

Mats Strandberg har sagt att 100 hemskaste är ”(e)n ny nördig bästa vän till alla skräckälskare!” – och – det är nog precis lite så jag känner. Det här är en bästa vän, lite av en skräcklistsbibel.

Än en gång är jag mer sugen på att försöka ge Stephen King en chans – han fångade mig i Djurkyrkogården, men han är en sådan där författare jag hittills inte har jättelätt att komma överens med (men som jag vill komma överens med). Jag vet inte om hans tegelstensskrivande kan ha något med saken att göra? I listandet återfinner jag på tal om tegelstenar en hel del tunnare verk jag är riktigt nyfiken på. Jag kan bara tacka Helena Dahlgren för att ha dessa tips på tydligare pränt.

Jag känner att 100 hemskaste är en bok jag kommer bläddra i många gånger, att det är en bok att gå tillbaka till, mysa ner sig tillsammans med och en bok som kommer kunna refereras till en hel del i framtiden (inte bara av mig).

Detta är sannerligen en älskling, en bästa vän, en älskling och vän som konverserar med mig, som säger rätt saker och som inte tycker jag är minsta lilla konstig som finner något att älska med skräck. ♥

---

100 hemskaste
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Modernista (2016)
ISBN: 9789176459867
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Som en liten teaser…

…kan jag meddela att Helena Dahlgrens 100 hemskaste som jag tänkt läsa som en långkaramell (alltså dra ut med läsningen utav för att få njuta lite extra), gjorde att jag läste ut den igårkväll till skillnad från att jag lätt hade kunnat sluka den på – i alla fall – två njutningsfulla sittningar. Och det är gott betyg. Det är riktigt gott betyg!

Recension dyker upp längre fram i juni…

Yay of the day (efterlängtad kom den med posten idag) samt Just nu:

Vad gör dina barn när du sover?

Vad gör dina barn när du sover? kändes på sätt ganska tung när jag laddat ner den på plattan. Inte fysiskt tung såklart eftersom plattan väger densamma med eller utan en ny e-bok, men jag tyckte att det kändes som så många sidor att ta sig igenom – över 400 sidor…

Men det kom att visa sig snart att sidantalet inte skulle bli minsta problem. För från och med att jag började läsa Mikael Strömbergs Vad gör dina barn när du sover? har sidorna faktiskt avverkats riktigt fort. För att jag har velat läsa vidare och för att jag velat veta mer.

Utgångspunkten är följande:

”När pojkarna Jonathan och Adrian börjar tredje klass får de en ny klasskamrat: den märklige Tim. Ganska snart upptäcker de att Tim inte är som andra. Han verkar veta saker. Att de är på väg mot en ny tid. Människans vårdslösa behandling av jorden leder till undergången. Bara de starkaste kommer att överleva.

Pojkarnas lek får ett nytt fokus – de ska förbereda sig för att bli de som överlever.” (www.swedishzombie.se)

Jag skräms av Tims dragningskraft och hans intelligens. Han ser direkt att Jonathan och Adrian kan bli bra bundsförvanter då han snabbt läser av dem som personer och läser av deras relation till varandra, även fast han är så ung. Tim är så manipulativ och han är så analytisk att han lyckas både få med sig sina nyvunna vänner in i hans tankevärld och hans världsuppfattning, att han lyckas få dem att göra saker de aldrig hade kommit på tanken att ens försöka göra utan honom i sitt liv… Det börjar oskyldigt, för att sedan triggas igång och bli allt större och allt värre… Tim vet vilka knappar han ska trycka på, vad han ska säga och hur han ska bete sig för att fortsätta att ha Jonathan och Adrian i sitt liv och gör han något snedsteg analyserar han kvickt hur han behöver göra för att reparera snedsteget…

Titeln Vad gör dina barn när du sover? tycker jag sätter föräldraskapet i ett helt nytt ljus. Föräldrarna är så ont anande. De tror att deras barn leker oskyldigt, att de glömmer bort tid och rum när de leker och de tolkar sedan barnens eskalerande distans till dem som ett tecken på tonåren…

Det här kan hända är en av de romaner som på ett vis väckt så mycket äckel i mig och som jag ändå läst ut. Strömberg har i relation till mig som läsare hittat den ultimata balansen, på samma sätt som Ajvide Lindqvist bland annat gjort, där jag känner ett oerhört obehag, men där jag samtidigt ändå lockats att fortsätta att läsa. Det är inte alla författare som lyckats med detta. Det är inte heller alla författare som bjudit mig på en stor kopp äckel och obehag som jag förärat med att faktiskt dricka upp hela koppen. Jag har inte kastat ut denna kopp när jag sippat på den, när jag kommit halvvägs… Nej, jag har druckit upp hela koppen. Varje droppe.

Efter att ha läst romanen känner jag bland annat följande: Det är länge sedan jag var så rädd för barn. Det är också länge sedan jag varit så rädd för tonårskonceptet. Jag finner utgångspunkten till pojkarnas världsuppfattning som skrämmande logisk (att människan håller på att inte minst överbefolka jorden). Det var länge sedan jag skrämdes så mycket av en karaktärs makt och manipulationsförmåga. Jag sörjer alla djur som i fiktionen fått sätta livet till. Jag fascineras över hur lätt magin (eller är det magi?) ändå passade in. Jag är helt mållös i slutet (det är ganska mycket jag inte kunnat räkna ut innan det skett i den här romanen).

Ja, jag vill avsluta med att det här nog trots allt är en roman som inte är för den ovane skräckläsaren. Man behöver ha en åtminstone härdad äckelmage för att ta sig igenom vissa av detaljerna. Svårast är det kanske att vara djurvän och läsa den här romanen (ja, jag har plågat mig själv en hel del när jag läst varje sida och varje ord)!

Jag tycker detta är en genialisk roman från Mikael Strömbergs sida!

Med denna roman prickar jag även av punkt 13 i Kaosutmaning 2016: ”Läs en bok som berättas ur minst två karaktärers synvinklar.”

---

Vad gör dina barn när du sover? [Elektronisk resurs]
Författare: Mikael Strömberg
Förlag: Swedish Zombie (2016)
ISBN: 9789188185143
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

1007

Johannes Pinters roman 1007 tycker jag att jag ändå har haft en del förväntningar på innan jag äntligen satte mig tillrätta och började läsa den. Och jag vet inte om det är dessa förväntningar som lite spökar för mig, eller om det helt enkelt är så att jag inte riktigt kan landa i lite motstridiga känslor jag har inför romanen på något sätt som gör att jag sammantaget landar i någon mellankänsla.

1007 har ett oerhört intressant utgångsperspektiv:

”Du har just blivit biten och smittad av någon form av… virus. Du kan inte äta vanlig mat. Silver bränner mot din hud. Dagsljus är direkt dödligt.

Du bor i Gällivare. Ovanför polcirkeln. Samtidigt som du blev smittad så inträdde sommarsolståndet.

Nu är du fånge i din lilla lägenhet. Du kan inte jaga efter mat. Det frätande dagsljuset blir alltmer outhärdligt.

Det enda du behöver göra är att överleva en dag.
Problemet är att dagen är 1007 timmar lång…” (www.swedishzombie.se)

Pinter skriver kanske på ett sätt som inte direkt tilltalar mig. Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är som inte går enda fram hos mig och finner skräckälskarens hjärta inom mig, men jag kan inte riktigt känna för eller med huvudperson Anton. Av någon anledning finns det en distans mellan just mig som läsare och honom. Jag får för mig att det är något jag nästan saknar, men jag kan inte heller säga vad det är… Något hade jag kanske behövt för att känna att han var med levande (ja, för det passar ju så ironiskt bra att säga i sammanhanget) även om jag tror att det är delvis det det handlar om för mig…

De kursiva drömsekvenserna, eller vad man nu ska kalla dem, gillar jag ändå på många sätt då de skapar en form av känsla, då de skapar bilder och då de ger frågor som jag faktiskt inte känner att jag behöver ha svar på. I det kursiva finner jag känslorna, tankarna och bilderna som på något sätt följer mig och stannar lite mer hos mig. Hade sedan frågorna besvarats som jag fått utav dem, hade nog jag personligen varit mer besviken än vad jag nu är. Jag gillar att inte veta vad allt betyder, vad det indikerar och vad det står för. Jag kan tolka detta på egen hand och jag kan därmed också medskapa min egen del av historian.

Och även om jag kanske inte tilltalas av Pinters språk eller hans huvudperson på det sätt som jag naturligtvis hoppats, så finns det mycket här som jag sparar och gillar: små sekvenser, små detaljer och de där glimtarna som gör att jag känner att Pinter skulle kunna skapa något jag skulle tilltalas av mer som jag skulle ta till hjärtat på ett annat sätt.

John Ajvide Lindqvist har uttalat sig om romanen, bland annat har han sagt ”klaustrofobisk, hallucinatorisk, minimalistisk” och han tycker att detta är bra. Och när en av mina absoluta favoritförfattare uttalar sig på detta vis så ligger det säkerligen något i det, men jag tror nog att just Pinter för mig blir lite mer i klass med Ajvide Lindqvists Himmelstrand som jag inte kunnat älska såsom jag älskar bland andra Låt den rätte komma in och Lilla stjärna och då har det ju med min personliga smak att göra och inte något mer eller mindre. Så enligt min personliga smak är Pinter bra, men jag kan inte mer än känna att okej till gilla, och att jag ju ändå gillar många delar mycket.

---

1007 [Elektronisk resurs]
Författare: Johannes Pinter
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185112
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---