Bokåret som gått

1. Hur många böcker har du läst år 2020?
Jag kom upp i 126 verk, då medräknat noveller, pek- och bilderböcker.

2. De fem sämsta böckerna du läste?
Om jag måste ringa in de böcker jag ändå kom att gilla allra minst är nog följande och utan inbördes ordning:

  • ZombieLars: Levande olevande av Halvorsen, Seeberg Torjussen & Andersson
  • Framtiden: 11 berättelser för mellanstadiet av flera författare
  • Jag kommer med stryk av Nanna Johansson
  • Min skog av Katrin Wiehle
  • Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata

3. De fem bästa?
Min topp tre i år har varit den lättaste att utse, men skulle jag säga topp fem, så blir det följande:

  • Ganska nära sanningen av Anna Ahlund
  • Kraften av Siri Pettersen
  • Bortförda av Källner & Johnsson
  • Binas historia av Maja Lunde
  • Fangirl av Rainbow Rowell

4. Den sorgligaste boken du läste?
Det sorgligaste jag läste 2020 var nog kanske Thornhill Pam Smy egentligen.

5. Den du aldrig kommer glömma?
En bok jag kommer att ha med mig länge är nog av olika anledningar kanske Binas historia av Maja Lunde. Den hade så mycket mer än vad jag hade kunnat tro och den både överraskade, berörde och var en sådan kombination av så mycket som bara landade så bra hos mig.

6. Den mest spännande?
Det spontant mest spännande är Källberg och Johnssons serie ”Imperiets arvingar” med de 2020 utkomna tre första delarna – Bortförda, Järnrosen och Gravplaneten.

7. Den längsta?
Enligt Goodreads, och det måste stämma, är det Kraften av Siri Pettersen. Den var på över 500 sidor och jag föredrar ju oftast att läsa böcker som bara har några fåhundra sidor.

8 … och kortaste?
Någon av pekböckerna jag läst med dottern helt klart! Så mysig läsning att ha ägnat sig åt tillsammans med henne! ♥

9. Den med vackrast omslag?
Jag är väldigt förälskad i omslagen till Pettersens Kraften, till pocketversionen av Lundes Binas historia, till Hardinges De dödas skuggor och Schiefauers Bärarna till exempel. Jag gillar ofta mörkt eller ljust omslag med noga utvalda detaljer, gärna åt det stilrena hållet.

10. Den med fulast omslag?
Fulast är kanske Camilla & Viveca Stens Mareld. Jag kan inte ens säga riktigt vad det är, men något stör mig lite med omslaget…

12. Hur många böcker recenserade du?
Jag har inte gjort en enda regelrätt recension sedan lång tid tillbaka, men jag har här på bokbloggen gjort någon form av minirecensioner av de pek- och bilderböcker som jag, tillsammans med dottern, har uppskattat något alldeles extra.

13. Har du sett filmatiseringen av någon av böckerna du läst 2020?
Nej. Men jag tror att Celeste Ngs bok finns som tv-serie?

14. Hur många seriealbum läste du?
Jag läste sex serieromaner, -album. Rowells & Hicks Pumpkinheads och Osemans volymer av Heartstopper gillade jag väldigt!

15. Hur många av böckerna kom ut 2020?
Det har jag ingen direkt koll på.

16. En som bok alla borde läsa?
En förälders födelse av Emilia Bergmark Jiménez är en bok som passar väldigt bra att läsa för både blivande och nyblivna föräldrar, men likaväl någon som bara känner någon som är blivande förälder eller förälder överlag.

17. Den roligaste boken du läste?
Den roligaste? Jag läser kanske inte så direkt roliga böcker… kanske någon av pek- eller bilderböckerna i så fall. Kanske Sundins Boken som inte ville bli läst?

18. Den mest hypade boken du läste?
Den mest hypade tycker jag är svårdefinierat, men kanske Celeste Ngs Små eldar överallt om jag tänker hype som en mer allmän sådan…

19. Den du hade väldigt stora förhoppningar på, och boken överträffade?
Ahlunds Ganska nära sanningen är nog en av årets tydligaste sådana! ♥

20. Den du blev mest besviken på?
Just för att jag hade väldigt stora förväntningar på den och på ett sätt Schiefauers Bärarna. Sedan de fem minst gillade från året som jag såklart hoppades att jag skulle gilla bättre…

21. En relativt okänd bok du läste, som fler borde läsa?
Jag vet inte vilken det skulle vara i så fall…

22. Vilka fem böcker som kommer ut 2021 ser du mest fram emot att läsa?
Jag har ofta inte så bra koll på utgivningen normalt sett, men i år har jag koll på att Siri Pettersens Järnulven kommer, Oskar Källners & Karl Johnssons Minnesskrinet, och även Sara Bergmark Elfgrens Grim. Jag är pepp på alla tre, men kanske mest av alla Pettersens!

23. En bok som kom ut det här året som du inte hann läsa, men vill?
Jag har läst alla böcker hittills med Joona Linna som Kepler gett ut, så Spegelmannen borde och kommer jag läsa. Även kanske Emelie Schepps senaste av samma anledning… Båda är dessutom perfekta bladvändare och det vet jag redan på förhand.

24. Den bok/de böcker du rekommenderade mest till andra under 2020?
Det är förmodligen någon av pekböckerna, Källners & Johnssons serie – inte minst i jobbet… I övrigt har jag pratat mycket om Rowells böcker jag läst i år – Fangirl, Carry on, Wayward son och Pumpkinheads.

25. Den bästa serien du upptäckte under 2020?
Källners & Johnssons helt klart!

26. Den bok du såg mest fram emot?
Ganska nära sanningen, och den höll verkligen måttet!

27. Favoritförfattare du upptäckte 2020?
Oskar Källner med fantastiska illustrationer av Karl Johnsson då kanske. Och jag hoppas att Maja Lunde är en favorit (jag måste nog läsa mer för att kunna avgöra den saken först bara). Även Celeste Ng har gjort mig nyfiken på mer av just henne…

28. Den mest minnesvärda karaktären du stötte på?
Den mest minnesvärda karaktären är nog Frallan från Sara Ohlssons barnböcker om Frallan. Vilken karaktär! Jag älskar henne något så oerhört! ♥

29. Vilken bok påverkade dig mest?
De som hängde kvar extra var Binas historia, Små eldar överallt, En förälders födelse, men jag vet inte om de nödvändigtvis påverkat mig mest.

30. Vilken bok kan du inte fatta att du INTE läst förrän 2020?
Jag vet inte riktigt om jag har någon sådan.

31. Favoritcitat från en bok du läst 2020?
Jag har inte noterat några citat under 2020 och har därför ingen koll…

32. Den bok du läste 2020, som du kan tänka dig att läsa om 2021?
Jag kan nog tänka mig att läsa om några av bokcirkelböckerna vi inte diskuterat sedan i somras… Ngs bok och Muratas bok vill säga.

2016 ”Årets…”

Sist på bollen må hända, men jag hade tänkt att lista året som gått enligt den lista som Kulturkollo skapade för lite sedan. Say no more, hör jag läsarna mässa.

Årets mest oväntade: Harry Potter och det Fördömda Barnet av J. K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne, just för att jag inte allas visste vad jag skulle tycka om den utifrån att det är ett manus och utifrån att det utspelar sig ”nitton år senare”.
Årets klassiker: Ingen slår Edgar Allan Poes Den svarta katten, en klassiker värd sitt namn.
Årets knock out: Kanske faktiskt underbara Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld just för att den är så bra, så viktig och jag känner bara att den behövts!
Årets kvinnokamp: Kanske skulle Louise Doughtys Kvinna inför rätta kunna platsa på ett sätt? Det är i alla fall mitt starkaste läs i år som fått mig väldigt medveten och förbannad på detta med kvinnligt i förhållande till relationer och sex och hur man gör kvinnan skambelagd bara för att samhället på något sätt gör det möjligt med i-väggarna-värderingar.
Årets gråtfest: Jag träffade inte på någon klockren gråtfest kanske, men däremot berördes jag djupt av flera verk som handlar mycket om sorg, hjärta och smärta, till exempel.
Årets gapflabb: Jag läser ju kanske inte avsiktligt sådär oerhört roliga böcker, men Sara Ohlssons Ingen normal står i regnet och sjunger fick mig att dra en del på smilbanden.
Årets historiska: Är det närmsta jag kommit kanske Astrid Lindgren-boken Modernista gav ut 2016?
Årets obehagligaste: Den var lätt – Mikael Strömbergs Vad gör dina barn när du sover?. Den tyckte jag riktigt kröp under skinnet på mig 2016, så obehaglig läsning, men ändå så fascinerande att någon kunnat komponera den historian…
Årets dystopi: Jag tror att det enda i dystopisk väg jag läst faktiskt är Odinsbarn samt Röta. Och av dessa tycker jag nog att Röta ställer allt på ytterligare spets vilket jag faktiskt gillade.
Årets grafiska: Kan jag lyfta fram en illustratör här? Jag bestämmer ja, alltså  Lisa Aisatos illustrationer till Agnes-Margarethe Bjorvands Astrid Lindgren. De är så, så vackra att det nästan (men bara nästan) gör ont i ögonen att titta på!
Årets utmaning: 2016 lärde mig att jag ska strunta i utmaningar framöver.
Årets tegelsten: Den jag fortfarande inte läst ut antar jag (alltså Stephen Kings The Shining). Jag har fortfarande ambitionen att läsa ut den (kanske) någon gång, men den är tung känner jag…
Årets ögonöppnare: Eventuellt kan man kanske säga att Kvinna inför rätta har varit en ögonöppnare på så sätt att jag fick en extra påminnelse om hur kvinnor kan framställas och hur de kan skambeläggas i rättsliga sammanhang.
Årets återseende: Det gjordes med Sara Stridsberg med novellen American Hotel.
Årets aldrig mer: Jag känner mig mätt på måsten i samband med bokbloggen. Så det blir väl lite ”aldrig mer” på det mesta som kan ge en överhängande måste-känsla och som påkallar stressen med att bokblogga som jag inte vill känna.
Årets huvudperson: Jag kan inte bestämma vem som skulle få titeln utifrån att året bjudit på särskilt älskvärda personligheter i barn- och ungdomslitteraturen jag läst framför allt.
Årets bifigur: Copy paste på svaret på ”Årets huvudperson”.
Årets filmupplevelse: Inget kom att slå Deadpool.
Årets kulturella höjdpunkt: Teater med en av mina bästa vänner i Göteborg.
Årets möte: Jag träffade äntligen Nelly från Nellons bokblogg i verkliga livet!
Årets magplask: Ett exempel på en paus jag kanske aldrig kommer kunna återuppta är Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Så det magplaskade mellan mig och Att föda ett barn åtminstone.
Årets kan-inte-släppa-den: Skulle det kanske kunna vara Du, bara? Kanske, kanske… Den är lite som en bra poplåt som går på repeat i huvudet för att den är så bra, så vacker…
Årets skämskudde: Ingen eller inget?
Årets lyckopiller: Något av de där fina kärleksögonblicken, speciellt i ungdomsböckerna.
Årets läskigaste: Där svarar jag nog samma som på ”Årets obehagligaste”.
Årets debut: Jag älskade Nattsagor för sömnlösa av Johanna Wester.
Årets kyss: Den återfinns möjligtvis i Du, bara eller potentiellt i Ingen normal står i regnet och sjunger.
Årets citat: Jag vet inte, hela böcker?
Årets skandal: Det är nog inget jag reflekterat direkt över i alla fall…
Årets förlag: Det är så många förlag som är lite bättre än andra i min värld, men det behöver jag väl inte raljera över!
Årets pristagare: Inga kommentarer.
Årets överskattade: Jag får ju en känsla av att av de böckerna jag tagit mig an, så kanske The Shining är en sådan?
Årets underskattade: Här skulle jag vilja lyfta fram Nattsagor för sömnlösa som ett fint exempel! Så lite som jag stött på den där jag sniffat omkring på boktips, och hur mycket jag älskar den!
Årets serie: Den jag slukat del ett och två på kanske allra snabbast är nog ändå Emelie Schepps serie. Och trean står så fint här hemma och inväntar att läsas 2017.
Årets scen: Jag älskar scenerna på Göteborgs stadsteater.
Årets konstupplevelse: Jag älskar sättet Johanna Wester målat med ord.
Årets TV-serie: Det blir nog Elementary som jag och sambon slukat och älskat.
Årets titel: Det måste bli finaste och mest poetiska titeln jag stött på i år: Den här boken var en gång ett träd jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig.
Årets låt: Möjligtvis ”Bara få va mig själv” med Laleh.

Majläsningen

Maj månads läsning består av:

Med andra ord lästes hela 5 verk ut och sammanlagt landar detta på cirka 1182 sidor. Det tycker jag är ganska bra jobbat i och med att jag suttit en hel del med näsan i facklitteratur på grund av en examinerande hemtentamen i den utbildning jag påbörjat på distans 2016 (bibliotekarieutbildning).

Maj månads absolut bästa måste nog ändå ha varit Nattsagor för sömnlösa. Första platsen snor Johanna Weser mestadels på grund av hennes språk! Jag är redan oerhört kär i många av de formuleringar hon författat och känner mig mycket rik som har läst och äger hennes debutroman! ♥

Maj månads kanske minst uppskattade verk blir Lova Lovéns och Anna Höglunds, men i och med att de inte är dåliga och då jag gillar även dessa verk, så kan ju jag utnämna maj till en sådan där bra månad då man läser mycket att gilla till älska! Sådana läsmånader är då inte fy skam!

I juni ska jag bara jobba, och alltså inte kombinera både jobb och studier. Det känns bådande gott för sommarläsningen. Jag kommer dock försöka komma igång med lite annat som jag uppskattar men som kommit bort lite under våren, så jag kommer absolut inte bara att läsa. Jag hoppas även få känna mig lite fri som en fågel med enda jättemåstet i form av jobb…

Röta

O_dinsbar2Rotcmyk_11914Numer är även Siri Pettersens Röta utläst och jag har med avsikt lite väntat med att skriva recensionen för att få andas lite, få tänka och få känna.

Röta är andra delen i Korpringarna-trilogin av Pettersen och jag följer främst Hirka, men även Rime också i den här romanen. Och liksom förra gången väcker romanen en del frågor, men den ger också en del svar.

Det händer på ett sätt mer i den här romanen mot vad jag kanske först hade tänkt mig. Den känslan får jag kanske delvis också då det är en hel del saker som vänds upp och ner med den här romanen. Mycket både Hirka och Rime tagit för sant och som jag själv som läsare därmed sett som sant, visar sig kanske erhålla en större komplexitet än vad som väntats. Det är mycket som ställs på kant och sätts på prov. En sak är till exempel synen på ”de blinda”.

Hirkas gamla miljö ersätts av något helt annat när hon tvingats resa. Hennes vackra, levande skogar med otaliga växter och en större relation mellan människa och natur, ersätts av den vardagen vi känner till. Hirka har rest till vår nutid och i vår värld slås Hirka av allt som är döende. Växterna i vår värld är inte alls lika levande och mår inte alls lika bra. Städerna är fyllda med onaturligheter som människan släpper ut och även maten vi äter innehåller onaturligheter. Hirka uppfattar också all stress som onaturlig och inte alls särskilt bra för människan… Jag slås av vilken fruktansvärd värld vi måste leva i, och jag hade nästan önskat att jag skulle kunna uppleva den värld Hirka kan jämföra vår värld med!

Hirka försöker överleva i den värld hon kommit till. Språket är inte detsamma som där hon kommer ifrån, saker är inte alls som hon är van vid och hon antas vara en av vår tids flyktingar. Inte minst då hon saknar personnummer och annat som vår tid avkräver oss. Hirka har i alla fall Kuro med sig, sin korp, men han mår inte alls bra i den här världen och Hirka fruktar att han är döende. Hirka kan inte heller sluta sakna Rime, men hon försöker att inte tänka på det för mycket då det smärtar.

Det dröjer inte lång tid innan saker och ting börjar ta fart i romanen. Hirka inser plötsligt att hon kanske är förföljd, men av vem och varför? Strax efter denna upptäckt sätts den lilla trygghet Hirka byggt upp i svaj och motvilligt sätts saker i rullning som påverkar Hirkas närmsta framtid i vår värld… Hon måste skapa sig en uppfattning om saker och tings tillstånd och hon måste även försöka räkna ut vem som är hennes verkliga fiender och verkliga vänner.

Rime saknar Hirka något oerhört på sitt håll. Han ställs också inför en nära framtid där mycket sätts på prov. Rådet och folket vill gärna att Rime hittar en kvinna att ha vid sin sida. Problemet är ju bara att den han egentligen vill ha vid sin sida inte längre finns i hans värld… Också Rime ställs inför den svåra uppgiften att försöka räkna ut vilka som är hans fiender och vilka som är hans vänner.

Jag tycker att det finns en viss svårighet i att diskutera alla delar som efterföljer den första i en serie eller en trilogi. Detta för att jag inte vill säga för mycket ifall någon inte läst boken ännu… Men jag hoppas att jag landat i en någorlunda balans. Jag gillar verkligen serien och misstänker att jag kommer klicka hem tredje och sista delen i sommar någon gång.


Röta
Författare: Siri Pettersen
Förlag: B. Wahlström (2015)
ISBN: 9789132166198
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Odinsbarn

odinsbarn_55354baa2a6b223420971a21Det känns lite halvkonstigt att försöka göra en recension av Siri Pettersens Odinsbarn i och med att jag deltagit i en Read-a-long kring den. Men jag kan ändå försöka sammanfatta det jag delvis redan sagt här, här, här samt här.

Jag fängslas verkligen av hela konceptet som presenteras i Odinsbarn: en annan värld, miljöerna i den, kraften som är en del av den här världen och allt som både är bekant, men främst det som för ”vår värld” är obekant. Jag fängslas dessutom av alla frågor, också dem som kanske inte direkt får några svar, men så gillar jag ju också att veta lite mindre främre än mer…

Jag älskar många av personerna och personligheterna i boken. Främst förundras jag över att jag äntligen möter på en person som Vetle i litteraturen. Sedan älskar jag Hirka och Rime en hel massa! Hirka är en fängslande person på grund av hennes envisa sida, hennes uppoffrande sida sett till andra och hennes styrka och mod. Rime är fängslande i och med hans styrka och envishet, han är dessutom extra intressant då han har de blodsband han har, men ändå bildar sin egen uppfattning, sin egen världsbild och han följer det han tror på och inte vad andra säger eller alltid har sagt….

Sedan kände jag i princip redan från start att det fanns något, nästan som ett förutbestämt band, mellan Hirka och Rime. Gnistorna mellan Hirka och Rime är ödesbestämt och det finns något mellan dem som bara inte går att förneka. Deras relation är så verklig och äkta på något sätt då den omfattar de två personligheterna de är med både brister och styrkor. Det känns också som om de kan stärka varandra väl tillsammans.

Det är också något med språket som fångar mig. Språket är raskt, rakt på och det händer en hel del emellanåt på få rader och liten yta. Men det tycker jag ger mig en viss känsla av att vara där och det gillar jag verkligen.

Ord som poppat upp i samband med läsningen av den här är: Wow, älskar och att den helt klart skulle kunnat bli ”månadens bästa” (dock hade den ingen konkurrerande titel i april att tävla mot). Den här boken kan mycket väl komma att kamma hem en av platserna i Topp-i-topp-listan 2016.

Med detta verk prickar jag av punkt 2 i Kaosutmaningen 2016: ”Läs första delen i en serie/trilogi.”


Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Förlag: B. Wahlström (2015)
ISBN: 9789132164859
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Aprilläsningen:

Ja, i april månad lästes kort och gott en bok ut:

  • Siri Pettersen – Odinsbarn

Visserligen ligger detta enda verk på sidantalet 661 sidor, men jag hade nog hoppats på att i alla fall läsa något mer verk… Sedan får jag vara realistisk också och ta med i beräkningen att jag läst en hel del kurslitteratur och att jag även kommer att läsa en hel del kurslitteratur också i maj.

Odinsbarn är ett riktigt bra verk och även med andra konkurrerande böcker skulle den absolut kunnat kamma hem titeln ”månadens bästa bok”, för så pass älskar jag den! Jag påbörjade även läsningen av del 2, Röta, under april månad men för enkelhetens skull i sidräkningen kommer dessa sidor få räknas in på majs statistik. I april har jag lite smått även läst i Jandy Nelsons Jag ger dig solen, men jag kommer inte riktigt in i språket i den och vet inte om det gör att den kommer läggas på paus ett tag…

I söndags började jag se än mer skymtar av solen och sedan några dagar tillbaka har det slutat komma snöflingor (även om de inte lagt sig) i mina trakter, så nu hoppas jag att stämningen för utomhusläsning ska komma med maj månads framfart!

Read-a-long: Odinsbarn, inlägg 4

Detta är ett tidsinställt inlägg.odinsbarn_55354baa2a6b223420971a21


Sista inlägget i Nellons Read-a-long fokuserar på Odinsbarns sida 489 till och med sidan sista sidan. Och sammanfattningsvis kan jag bara säga: WOW! ♥

Det hände en HEL del i sista delen: mycket frågor fick verkligen sina svar. Överlag gällde frågorna jag känner besvarades om Hirkas och Rimes relation, Hirkas och Rimes situation och hur liksom Rime hamnar i en hörna i boxningsringen på något sätt och hur Hirka på något sätt hamnar i en helt annan hörna, fastän de är närmare varandra än vad de någonsin varit tidigare!

Angående just Hirka och Rime och deras känslor för varandra och hur de är som personer. Jag kan på något sätt verkligen se hur bra de passar varandra. De kompletterar varandra. Rime är också på något sätt en personlighet som glimmat till mer och mer för varje ord, mening och kapitel i romanen. Jag gillade honom redan i början och det faktum att han inte är som många andra med liknande släktband och bakgrund, att han liksom trotsar detta och bildar sin egen uppfattning och världsbild – något som gör honom till en sådan fin part i relationen till Hirka. Hirka visar sig också vara en personlighet och någon att tycka om – bland annat hennes styrka, envishet kan man kanske också kalla denna sida och Hirkas omtanke om andra framför sig själv. Bandet dem emellan kan verkligen inte ignoreras och det faktum att Rime kan famna och att Hirka på något sätt visar sig besitta en strakare kraft av att kunna behålla och förstärka hans kraft, det gör deras relation än finare i sin pura enkelhet!

Jag lyckas på något sätt få mer svar angående rådet, angående rådets roll i samhället, i relation till Siaren och vad han betytt för rådet och för folket. Hela situationen kring Siaren blir i och med slutet än mer komplext och jag kan verkligen se framför mig hur situationen i sig får vissa att tvivla och vissa att ännu handfastare hålla vid sin tro på överheten.

Och frågorna kring Urd kanske jag inte direkt fått besvarade än. Men jag tänker inte ge upp ännu, utan tänker istället att jag kanske får svaren jag inte riktigt tycker mig ha i och med Odinsbarn i nästkommande verk i serien. Jag har faktiskt redan börjat läsa i Röta och har delvis på känn att jag kanske, kanske kommer kunna få fler svar i och med den…

Det händer som sagt mycket i sista delen av boken. Mycket händer så snabbt att jag har svårt att fullständigt ta in detaljerna när de händer… Men jag känner att detta gör att jag på ett sätt känner mig än mer deltagande och som om jag är ”i det”… För Hirka och Rime och andra inblandade måste ju ha känt att det gått snabbt och att de inte riktigt förmått sig att ta in allt på en och samma gång… Jag gillar verkligen sättet att berätta!

Slutet får mig att tappa hakan (även om det också inte gör det). Men på något sätt hade jag kanske, kanske fått för mig att Hirkas kärlek skulle vara starkare än hennes envishet. Men tji, fick jag! Och då slutet nu är som det är så känner jag att jag på mycket bra initiativ har köpt hem Röta i förebyggande syfte – för nu har jag ju också kastat mig över den delen (och antagligen kommer jag att beställa hem Kraften riktigt snart därtill!)!

Jag må inte säga allt jag tänker i dessa inlägg, men jag vill inte riktigt sätta ord på allt… Jag vill inte spoila för mycket även om jag skulle varna för spoilers… Det bara går inte.

Nu har jag hittat denna vårs wow-serie som jag med stor sannolikhet har läst ut innan sommaren är förbi (åtminstone)! ♥

Read-a-long: Odinsbarn, inlägg 3

Detta är ett tidsinställt inlägg.odinsbarn_55354baa2a6b223420971a21


Tredje inlägget i Nellons Read-a-long fokuserar på Odinsbarns sida 315 till och med sidan 488. Nu kan jag också erkänna att jag verkligen kommit in i flowet i romanen… När jag läst känns det som att i princip allting bara rinner (nästan aningen för fort emellanåt) och jag har försökt att hejda mig för att verkligen ge mig tid att reflektera då och då.

Nu känns det som att jag verkligen börjat analysera Hirkas framtid och öde. Vad väntar henne? Vilken framtid har hon? Vilka val kommer hon ställas inför? Exakt hur mycket älskar Hirka Rime (och hur mycket älskar Rime Hirka?)? Sista frågan tycker jag mig vara ganska väl besvarad vid det här laget och det finns absolut en kemi och gnista Hirka och Rime emellan… Frågan jag ställer mig är dock om gnistan kanske är för stark? Om banden dem emellan kommer att skapa någon form av friktion?

Det händer så mycket på en gång i de aktuella sidorna som ligger till grund för inlägg 3. Jag vet ärligt talat inte riktigt vart jag ska börja… Det här är nämligen verkligen en roman med fart i när vi nu kommit in i mer än halva berättelsen. Saker som ska hända eller som man anar ska hända, märker jag, kanske inte alls kommer att hända. Det skapar en typ av spänning som i alla fall jag köper rakt av… Det här är en roman som skapar frågor, som besvarar vissa och skapar nya allt eftersom…

En av de största frågorna jag just nu bär på är just detta med Hirkas framtid och öde. Samma sak gäller Rimes framtid och öde. Det finns så mycket jag längtar efter att ta reda på! Några av frågorna som ställts tidigare i detta inlägg angående bandet och känslorna mellan Hirka och Rime berör en del av dessa frågor och kan kanske påverka utgången… Hirkas envisa sida säger mig också på något sätt att hon är stark nog att gå emot sina känslor om det skulle behövas, om det är för den goda sakens skull och om det gynnar många? Jag tycker mig börja ana en liten martyr i Hirka nämligen…

Jag trodde faktiskt att detta avsnitt av boken kanske skulle ge mig en mer komplex bild av Urd. Men jag tycker nog att det är en av sakerna jag inte riktigt har fått. Jag hade hoppats att han kanske inte endast skulle porträtteras som ond rakt igenom. Men nu är jag osäker? Med tanke på vissa avslöjanden kring Urd som person så känner jag nog just nu att han kanske visst kommer att vara en av de där typiskt onda i berättelserna som man inte kommer veta så mycket om… Men jag har inte gett upp på den där förhoppningen om att veta lite mer om honom, om hans avsikter och hans förflutna som kanske gör honom lite mer… Ja, kan man säga ”mänsklig”?!

Just nu tycker jag mig veta lite för lite om de ”blinda” och jag är skräckblandat nyfiken på att få mer detaljer… Jag börjar även ana ett och annat om Hirkas koppling till de ”blinda” och känner just nu att det känns så oerhört orättvist att någon satt henne i den situationen hon är i och att hon på något sätt utnyttjats för någon annan vinnings skull… Hon kanske inte hör hemma i den här världen? Men hon hör för mig på något sätt mer hemma där än vad sagor, sägner och myter skulle kunna berätta.

Oj, vad jag ser fram emot fortsättningen och sluttampen i Odinsbarn. Det är med skräckblandad förhoppning och nyfikenhet jag tar mig an fjärde och sista biten av romanen i Read-a-longen!

Read-a-long: Odinsbarn, inlägg 2

Detta är ett tidsinställt inlägg.odinsbarn_55354baa2a6b223420971a21


Detta är andra inlägget i Nellons Read-a-long som berör Odinsbarns sida 152 till och med sidan 314. Efter att ha läst dessa sidor känner jag att jag verkligen börjat komma in i allt lite mer… Både personligheterna, miljön och även tidsandan.

Det känns som om det är främst Hirka som huvudperson som jag lär känna mest. Det smärtar i mig att hennes ”far” berättat allt han berättat om hennes bakgrund och att han sedan inte får vara en del av Hirkas framtid och öde. Jag förstår samtidigt hur mycket han älskat henne och jag tycker mig ändå känna att Hirka åtminstone innerst inne känner detta med.

Jag fortsätter att tänka lite Ronja Rövardotter-miljö och jag tänker en hel del på hur starkt Hirka är som person. Hon tar sig an olika utmaningar och är inte rädd att göra det på egen hand. Samtidigt tycker jag mig se en viss osäkerhet i henne som hon försöker gömma väl genom sina handlingar, spontana som mer planerade. En annan sak hon försöker dölja ganska väl är hennes känslor för Rime, och jag tycker mig ana att det är samma sak för Rimes del – att han försöker dölja känslorna han känner inför Hirka?

När jag nu nämnt Rime så måste jag erkänna att jag kanske inte riktigt greppat vad han valt för väg när det kommer till hans framtid och hans val inför att tjäna Siaren. Nu förstår jag på ett annat sätt varför människor varit lite nervösa inför honom om de anat? Eller har det bara haft att göra med hans släktband?

Även om Hirka endast maler och maler inom sig angående hennes okunnighet i att famna, att hon är jordblind, är rötan, och allt vad det heter, så känner jag på mig att det där bara är skitsnack! Jag tror att Hirka istället har större krafter och kanske lite annorlunda krafter jämfört med gemene man. Men kanske har jag fel i det? Det får boken utvisa…

Fortfarande så känner jag de där hintarna, att det lurar en del uttalade och outtalade frågor i och med historien så här långt! Vissa frågor som malt gällande förra inlägget och den delen av boken är delvis besvarade… Nya frågor har också uppstått.

Just nu känner jag mig spänd på att få veta mer om det mörka som verkar lura i boken. Vad har Urd i kikaren? Är han ond, eller är det bara det som hintas? Vad är det han har gjort eller offrat för att få den där extra makten och kraften? För visst låter det som att det är något fuffens med det hela?

Nu har jag drabbats av en sådan där känsla av att inte vilja läsa för fort och inte för mycket på en gång. Jag vill spara långkaramellen, på något sätt!