Ingen har väl missat att Lisen AdBåges bilderbok Furan nominerades till Augustpriset 2021, kanske var det också då många tillsammans med mig kände att det var hög tid att faktiskt läsa den.
Jag har läst den själv flera gånger, men framför allt har jag också vågat att läsa den tillsammans med dottern på 2,5 år. Jag förstår att hon kanske är för ung på ett sätt, men samtidigt har hon verkligen genuint gillat den och velat läsa om den gång på gång – det måste ändå säga någonting om den. Det finns ändå något i den som tilltalar även den yngsta läsaren helt uppenbart även om jag har svårt att säga exakt vad det är som fångar.
Det jag själv reflekterade mycket över när jag läste den själv den första gången var att boken är skräck, suggestiv skräck, men helt klart skräck. Jag älskar skräcken som genre, och jag förstår att det kanske främst är de lite äldre läsarna som på allvar kan se den här nivån av berättelsen, men jag kände mig nästan lite omtumlad av det första personliga mötet med boken, och jag kan fortfarande inte bestämma mig för vad jag faktiskt tycker om den. Den är väl bra, men hur bra?
Jag hoppas att jag garanterat kommer att läsa den här tillsammans med dottern i olika åldrar i alla fall, för att se hur den fungerar för henne i olika stadier i livet… Men vi får se om tiden och minnet stödjer den förhoppningen.
Jag har länge tänkt att jag måste läsa Elisabeth Östnäs Feberflickan, men så har hennes namn och bokens titel liksom krupit och gömt sig långt in i hjärnan varje gång jag har varit på biblioteket, och så vidare. Fram tills denna sommar när jag plötsligt kom på både författare och titel som en blixt från klar himmel när jag stod där mellan alla hyllmeter av böcker på biblioteket.
Lova Lovéns Kadish, kadish, kadish är en novell att läsa med fördel när kvällen och natten lagt sig. Lite extra effekt till historien skulle en kvälls- eller nattläsning av den här novellen kanske ge om man dessutom befann sig i en lite mer avlägsen stuga i skogen?
Helena Dahlgrens 100 hemskaste har jag sett fram emot en hel massa och det visade sig att jag sett fram emot den av helt rätt anledningar. Jag tycker den gett mig så mycket mer än vad jag kunnat förvänta mig också, vilket jag älskar som ingrediens i sig.
Johannes Pinters roman 1007 tycker jag att jag ändå har haft en del förväntningar på innan jag äntligen satte mig tillrätta och började läsa den. Och jag vet inte om det är dessa förväntningar som lite spökar för mig, eller om det helt enkelt är så att jag inte riktigt kan landa i lite motstridiga känslor jag har inför romanen på något sätt som gör att jag sammantaget landar i någon mellankänsla.
i elinas hylla 