Lättläst: Jag heter Död

1312Lena Arro är författaren bakom de 13 skräckhistorierna i Jag heter Död. Boken är med detta sagt en novellsamling på 13 noveller, alla med varierat och lite otäckare innehåll. Boken innehåller noveller från verken Döden i pizzan och Luckan i golvet. Den innehåller också tre helt nyskrivna noveller, men exakt vilka noveller som är nyskrivna kan inte jag redogöra för då Arro med denna läsning är en helt ny bekantskap.

Boken är hos Myndigheten för Tillgängliga Medier klassad som en nivå 2-bok och är ”lättare” att läsa. Jämför gärna med nivå 1 – lättast och nivå 3 – lätt.

Jag gillar novellen som format och Arro hinner göra mycket för läsaren på kort om plats. Novellformatet tror jag når fram till läsaren på ett bra sätt då läsaren inte behöver känna sig stressad av att läsa ”fort” och ”komma framåt i berättelsen” på samma sätt som när man läser en roman. Här hinner man kanske verkligen sätta sig in i berättelsen och man hinner kanske också reflektera lite mellan avsnitten i en och samma novell. Jag tycker också att formatet erbjuder en att smälta varje berättelse för sig, så den får sjunka in och man hinner tänka till om den innan man tar sig an nästa berättelse… och nästa… Och så vidare.

Arro tycker jag har ett mycket rättframt språk. Hennes berättelser skiljer sig också mycket i innehållet. Ibland är huvudpersonen yngre, ibland äldre. Somliga gånger är huvudpersonen en betraktare, ett offer och till och med förövare… Ibland är berättelserna mer känslosamma, ibland mer iskalla… Somliga gånger förekommer det mer skräck och ibland mindre. Berättelserna slutar också på lite olika sätt, vilket känns levande… Och jag gillar de där skillnaderna i novellerna. De ger nämligen upphov till en bra blandning och kan bjuda på antingen något som kan läsas av de flesta då man kanske både kan känna att man gillar alla berättelser eller flera av dem, eller i värsta fall ett fåtal av dem.

Jag gillar alla noveller på ett eller annat sätt och har egentligen ingen favorit som sådan, utan ser kvalitéer och stor fantasi i dem alla! Ofta känner jag att jag ganska direkt får en eller ett fåtal absoluta favoriter, men här är matchen så pass jämn att jag utnämner dem jämlika!

Jag gillar också mycket LL-förlagets val av att alltid sluta varje sida med en punkt. Detta gör alla deras verk till utmärkta högläsningsböcker, inte minst, men de är med detta också jättebra som ”bänkböcker” eller ”pausböcker”.


Jag heter Död : 13 skräckhistorier
Författare: Lena Arro
Förlag: LL-förlaget (2015)
ISBN: 9789170535284
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Flickan på centralen

flickanMim Sörenssons Flickan på centralen är en sådan där novell som jag bara inte riktigt kan samla tankarna kring och bara bestämma mig för vad jag tycker om. Jag tycker om den, men kan inte säga hur mycket och jag gillar åtminstone många av delarna, men kan inte just enas om helheten som sådan… Det är nog något som stör mig lite som läsare, just för att jag är jag, men jag vet inte riktigt vad det är…

Egentligen gillar jag ju huvudpersonen som är en tonåring och som är just i den där mellanåldern, han är mellan att vara barn och vuxen… Och jag gillar verkligen hur han tänker, känner och hur han på något sätt ändå vill försöka vara mer vuxen än barn, också när han börjar inse att flickan han ser på centralen kanske inte uppfattas av någon annan än just honom…

Ja, det är sannerligen något jag ändå stör mig lite på. Jag kan inte säga exakt när eller hur. Men något får mig att liksom känna mig lite för oengagerad när slutet väl kommer och sedan är förbi. Jag tycker ju inte att novellen är dålig och den är mer än okej och bra, men hur bra? Jag får inget svar på min egen fråga… Kanske tycker jag att slutet kommer för plötsligt? Nej, inte ens där kan jag bestämma mig fullständigt.

Delarna jag gillar bäst i novellen är de delar som består av huvudpersonens tankar (faktiskt kanske främst de tankar han har innan han börjar förstå hur det kanske förhåller sig)… Och jag gillar också ganska mycket bråket som uppstår mellan huvudpersonen och hans bästa vän, när båda verkligen tror att den andre skojar om den där flickan (den ene tror att den andre hittar på att hon finns och den andre tror att den ene hittar på att hon inte finns)!


Flickan på centralen [Elektronisk resurs]
Författare: Mim Sörensson
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185051
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Färjan

frjan-strandberg_mats-33226912-frntlJag har haft Mats Strandbergs Färjan som kvällslektyr från och med den dagen den damp ner med posten. Ibland har jag bara haft tid att läsa lite, men snabbt var jag också tvungen att skapa mig mer tid de kvällarna jag kunnat ägna mig mer helhjärtat åt läsning. Och ju mer jag läste desto mer tyckte jag att jag kom in i bokens takt, känsla och illabådande och oundvikliga framtid.

Ramarna är så otroligt raka och fina (vem har inte kommit på detta koncept tidigare då det är så briljant – och samtidigt – tack, att just Mats Strandberg kom på det och ingen annan): en färja, som i sakta mak ska korsa Östersjön, 1200 passagerare, den personal som behövs på det, alla fördelade i färjans hyttar. Färjan ger följande förutsättningar: trånga korridorer, distansen från fastlandet med allt detta innebär, den ger en taxfree-butik, restauranger och klubbar. Alla dessa delar ger ju såklart utan ytterligare delar upphov till en ganska osäker tillvaro för samtliga passagerare och samtlig personal. Alla är instängda på en begränsad yta med begränsade möjligheter till kontakt med andra utom denna sfär. Så med detta konstaterat: Vad skulle hända om man lade till ytterligare en ingrediens? Låt oss säga: En fortgående spridande smitta?

Jag tycker verkligen att idén är så briljant! Vad kan inte vara otäckare än både något vardagligt och välbekant som en färja (eller talar jag för mig själv nu i egenskap av att vara en halvfinska?)? Vad är sedan inte obehagligt om man ser till färjans begränsade yta, trånga utrymmen och det faktum att färjan befinner sig på öppet vatten och utan direkt kontakt med fastlandet under viss tid? Jag ryser mer vid tanken nu än innan jag läste Färjan och det får mig att tänka att Mats Strandberg verkligen lyckats med det han tänkt lyckas med.

Nej, enligt mig finns det inte något att klaga på vad gäller den här romanen. Jag var nervös för att jag skulle tycka att det skulle bli för många karaktärer att hålla reda på eftersom man som läsare möter ett ganska stort antal förstaperspektiv i romanen i de olika kapitlen… Men jag stör mig inte alls! Eller, jo, visst stör jag mig kanske på hur vissa personer är som just personer (vissa skulle jag aldrig velat träffa i verkligheten), men jag stör mig inte på inslaget som sådant och jag tycker att personbeskrivningarna känns bra, levande och riktiga.

Jag visste inte alls vad detta skulle vara för slags roman, mer än att genren var skräck. Med detta visste jag inte vad ondskan eller tvisten skulle kunna vara i romanen. Jag tycker också att det romanen förmedlar inte känns ringrostigt eller uttjatat på något sätt, fastän man kanske borde tycka det å ena sidan. Jag gillar det dock, jag köper det med hull och hår – och – vad gäller allt blod: det måste höra en sådan här roman till!

Jag blir heller inte klok på en mening som återfinns framemot slutet, då denna mening får mig att spänna hela kroppen och energiknölarna och mina skräcktentakler säger mig att om detta varit en populär film, så skulle den absolut, utan tvekan och inom en snar framtid komma en uppföljare.

Färjan är så välskriven språkligt som den är, tycker jag att den på ett sätt passar alla. Alltså: kanske också den som inte vanligtvis läser skräck och kanske även den som tycker sig ha tröttnat lite på genren. Jag är överraskad, överrumplad och överförtjust i denna roman! Det är en av mina mest passande koppar te detta år och jag kan inte annat än hylla den (och kanske hylla den lite till!?)!


Färjan
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Norstedt (2015)
ISBN: 9789113060309
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Run, eat, repeat

9789188185082_200Therese Widenfjords Run, eat, repeat skulle kunna tas för att vara en helt vanlig ögonblicksnovell. Ögonblicket kretsar kring en kvinnas träningsentusiasm och entusiasmen över att äntligen se resultat, känna sig taggad att fortsätta träna, att fortsätta bli stark och se ännu mer resultat framöver…

Men novellen är endast till synes just detta, för orden är noggrant utvalda och skickligt utplacerade för att skapa först denna synvilla, och för att sedan betyda så mycket mer – och – novellen blir med detta mycket mer än ytterligare en ögonblicksnovell… Det här är en rysare/skräckis helt i min smak kan jag meddela.

Jag tolkar till exempel in att den kvinnliga huvudpersonen börjar träna av en anledning och att hon verkar föredra att just springa och att hon dessutom verkar springa från något, eller några… Jag tolkar samma stycke, samma information, på ett något annorlunda sätt vid en andra snabbläsning av novellen och sådant där älskar jag! Jag gillar när inte allt är precis som det verkar och jag älskar när någon dessutom valt ord med omsorg! Det fantastiska är att jag dessutom hittar små detaljer i novellen som kanske gått mig förbi på ett helt annat sätt vid en första läsning än vad de gör vid en andra.

Jag måste säga att jag gillar den här novellen mycket och kanske extra mycket vid en andra läsning! Jag skulle därför rekommendera den som läser och tycker om (eller älskar den) vid en första läsning, alternativt den som läst och tyckt om (eller älskat den) vid en första läsning, att faktiskt läsa Run, eat, repeat en andra gång! Det är den utan tvekan värd!


Run, eat, repeat [Elektronisk resurs]
Författare: Therese Widenfjord
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185082
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Barnvakten

1033670Visst har jag hört talas om Sofie Trinh Johansson, men jag har aldrig kommit mig för att läsa, förrän nu. Sanningen var att jag knappt kunde bärga mig när jag lade ihop vad novellen handlade om, titeln och framsidan… Det kändes bara givet och klart att måste-läsa denna novell!

Jag menar titeln Barnvakten som skräcknovell och med den oskydliga och i samma andetag lite mystiska framsidan? Och dessutom ordval i beskrivningen av novellen såsom ”Sextonåriga Sandra är gravid och har bestämt sig för att föda sitt barn och ta hand om det på egen hand. Men pengar är ett problem.” och ”Pojken hon ska sköta om heter Benjamin och sägs vara lite annorlunda, lite blyg. Och det stämmer. Benjamin är inte som andra barn.”. Jag förstår som potentiell läsare direkt att det här är något: Sandra gör i princip vad som helst för sitt ofödda barn och hon vill, trots sin ringa ålder, klara sig själv och ge sitt barn en trygg framtid. Sandra tackar därför naturligtvis ja när hon får ett oerhört generös summa i lön om hon är barnvakt åt just den lilla pojken som sägs vara både annorlunda och blyg… Men vad innebär ”annorlunda”? Och vad menas med att detta stämmer och att inte är ”som andra barn”?

Jag läste denna novell i två sittningar på grund av viss tidsoptimist när jag påbörjade den… Den första miljön var dock kanske inte den mest stämningsfulla, då jag läste den mitt på ljusa dagen och med massa sorlande människor i bakgrunden… Den andra miljön passade dock novellen perfekt, hemma i sängen, när det mörknat och innan läggdags…

Det här är en sådan där passande novell för den som uppskattar att bli lite smårädd i kvällsmörkret nu i höst. Den passar också väldigt bra att läsa innan läggdags och utan att ha någon tidspress över att egentligen hinna med den (man ska alltså inte läsa den i den stressfyllda och omväxlande vardagen såsom jag gjorde då jag ju faktiskt inte hann läsa klart den – mestadels för att man kan bli avbruten mer abrupt och precis när som helst)…

Det finns så mycket vardagskänslor och vardagsglimtar i Barnvakten som höjer själva helhetsintrycket ytterligare en bit och som gör att Sofie Trinh Johansson bevisar (i alla fall för mig) att detta är ytterst viktiga och effektfulla detaljer. Jag känner så väl igen mig i den där känslan av att till exempel misstänka att jag gör mig själv rädd för ingenting alls (och i Sandras fall tänker jag att hon kanske skyller den känslan lite på att hon både är ung, i en ny situation och dessutom är gravid)…

Detta var sannerligen ett måste-läs och är ett måste-läs för den som vill läsa något välskrivet på kort om plats och som garanterat kan läsas ut en mörk kulen höstkväll! Jag gillar novellen mycket och inser samtidigt att jag kommer få bekanta mig mer med Sofie Trinh Johansson någon gång i framtiden.


Barnvakten [Elektronisk resurs]
Författare: Sofie Trinh Johansson
Förlag: Swedish Zombie ()
ISBN: 9789188185068
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Pupillen

9188185001Lova Lovéns Pupillen är för mig något alldeles extra, kanske mest på grund av huvudpersonen Amanda och det perspektiv som någon som inte kan se, som är blind, ger. Jag gillar att det är med andra sinnen Amanda måste uppfatta både sin omgivning och dem i den med. Hon måste lyssna in allt och därigenom uppfatta personer.

Jag känner in ensamheten Amanda på ett sätt står för och lever i. Visst har hon sitt jobb och här har hon sin kollega Lisa, som man också förstår är en av hennes vänner. Men innan jobbet och efter jobbet, lever hon i ensamhet… Det är också därför man kan tolka in hennes rädsla och hennes pirr, när hon möter en man som visar väldigt stort intresse för just henne…

Jag gillar att man kan tolka in just rädslan och pirret på olika sätt. Jag tänker inte gå in på hur man kan se det just nu, men läser man novellen, eller har läst den, så tror jag att man förstår ungefär vad jag menar med det. Särskilt om man tar specifik hänsyn till Amandas sätt att tolka världen: genom andra sinnen än med synen.

Detta är till synes en kärlekshistoria, eller det kan vara det hela vägen också, beroende på hur man ser det hela, hur man tolkar novellen. Jag kan villigt erkänna att jag inte tycker mig förstå fullt ut vad som faktiskt skett eller ej när slutet av novellen kommer, men jag ser det som en aha-upplevelse då detta inte ger mig en negativ läsupplevelse, utan snarare en positiv.

Jag gillar den här novellen och kan tänka mig att detta är en sådan där novell jag kommer gå tillbaka till längre fram, för jag känner mig dragen att ta reda på hur jag ser på den om ett tag och vad jag tänker om slutet då…


Pupillen [Elektronisk resurs]
Författare: Lova Lovén
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185006
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Grottan

GrottanJag läste för ett tag sedan ut Eva Ulleruds Grottan, mitt första möte med Ullerud med andra ord. Och när jag läste den här novellen hade jag faktiskt någon bild av vad det skulle kunna vara för novell, sådär på förhand… Men Grottan var både det jag förväntat mig och samtidigt inte.

Det jag först tänkte på var att jag kommer in i ett nu, ett känsloläge, en viss tid på dygnet och alla tankar som huvudpersonen i fråga bär på. Det känns genomtänkt, då jag upplever att allt känns, tänks och upplevs för huvudpersonens del i nuet. Tillbakablickarna upplever jag i denna novell som en del av tankarna och nuet, vilket jag inte alltid upplever i alla berättelser. Det tycker jag känns välplanterat och bra.

Känsloläget och nuet gör att huvudpersonen råkar befinna sig precis där han är just där och då, när det skuttar fram en liten hund från skogen, till synes ensam, utan en ägare. Att något så oskyldigt skulle kunna vara farligt är såklart svårt att tro!

Hur grottan kommer in i blicken som novellen är uppkallad efter, det låter jag vara upp till andra läsare att själva ta reda på! På ett sätt kan jag tycka att det i frågan om just denna specifika novell är två saker jag stör mig lite på: titeln och till viss del slanguttrycken som används. Jag accepterar dessa delar och dessa val och jag kan se dem fungera till, och i, novellen som sådan. Dock stör jag mig lite på uttryck som farsan och morsan allmänt och jag kan tycka att titeln på ett sätt avslöjar en viss del av berättelsen (som på ett sätt avslöjas mer mot slutet) bara genom att heta det den just heter… Sedan vet jag att det finns dem som använder slanguttrycken morsan och farsan också idag… Och: jag vet heller inte vad novellen i fråga skulle kunnat heta istället, så på ett sätt anser jag mig besegrad och inser att det kanske bara är jag!

Slutet kommer delvis oväntat, men personligen är jag faktiskt lite stolt över att jag hann lägga ihop, i alla fall lite, innan det kom. Det är också slutet som gör att jag kan konstatera att novellen både var och inte var vad jag trodde att den skulle vara. Men det är inget dåligt vill jag påpeka och jag gillar Grottan!


Grottan [Elektronisk resurs]
Författare: Eva Ullerud
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185020
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Lättläst: Mördaren i parken och andra skräckberättelser

mordaren-i-parken-och-andra-skrackberattelserJag lånade för ett tag sedan Mördaren i parken och andra skräckberättelser från biblioteket och tänkte att det kanske, kanske kunde vara något (både för mig och kanske till och med i skräcktemat jag påbörjat i svenskan nu i höst).

Jag hade aldrig hört talas om Lena Ollmark, jag hade inte jättestora förväntningar med detta utan hoppades… Och: jag blev väldigt imponerad. Jag tyckte om alla fem skräckberättelser mycket. Berättelserna skiljer sig en hel del från varandra och med det finns det både noveller som är mer suggestiva och andra som är än mer blodiga och rättframma.

Jag har också testat att högläsa två olika noveller för två av de grupper jag har i svenska och båda har fungerat bra för det tänkta sammanhanget. Då har eleverna själva fått tänka till lite om vad som kanske döljer sig bakom novellernas titlar, trots att inte alla ger så mycket hintar… Jag har förvarnat grupperna om vilken av berättelserna som innehåller ganska mycket blod, och då har de kunnat ta hänsyn till detta och sina kamrater när vi kommit överens om vilken novell som ska läsas.

Jag upplever, som några av eleverna varit inne på, att Ollmark är bra på att skapa en känsla och att man som läsare får bilder framför sig. Jag tror att det är vanligt idag att just möta skräck främst genom tv-rutan. Att få uppleva en novell som tillhör skräckgenren, kan nog vara en ganska imponerande eller intressant kontrast med tanke på detta.

Mina kanske två absoluta favoriter i Mördaren i parken och andra skräckberättelser är ”Mördaren i parken” och ”Döden på tallriken”. Det är kanske de minst suggestiva, men jag gillar rivet jag känner efter att ha avslutat dem. De mer suggestiva berättelserna kommer strax härefter, kan också meddelas, då jag gillar alla fem berättelser skarpt.


Mördaren i parken och andra skräckberättelser
Författare: Lena Ollmark
Förlag: LL-förlaget (2014)
ISBN: 9789170534812
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


13 svarta sagor

13-svarta-sagor13 svarta sagor är en samling noveller, en novellantologi, med just skräck eller rysare som utgångspunkt. När jag kikade på innehållet kände jag igen Lova Lovéns, Mikael Strömbergs samt Elisabeth Östnäs namn (dock känner jag inte igen den sistnämnda i den mening att jag läst något av henne innan). Nya namn blev för mig därför Katarina Emgård, Mattias Lönnebo, Love Kölle, Eva Holmqvist, Fred Andersson, Christina Nordlander, Alexandra Nero, Ida Tellestedt och Johan Grindsäter. För den som kan räkna kan man fråga sig om jag glömt att nämna en författare då jag endast räknat upp sammanlagt tolv namn, men Love Kölle står bakom två av novellerna i verket.

Jag har kommit fram till, efter noga eftertanke, att jag tycks gilla i alla fall något i alla noveller och att jag således finner något intressant i alla noveller och fascineras av något i samtliga noveller:

Jag märker att jag ofta faller för de berättelser som har mest förankring i vardagen på olika sätt (i alla fall i detta verk). Mattias Lönnebos Köttkvarnen och Ida Tellestedts Boeuf Bourguingnon kan särskilt lyftas fram i detta sammanhang…

Sedan finns det så mycket vackert i det vardagligt mörka, såsom i Lova Lovéns Gastkramad och Love Kölles Den sjunde, exempelvis… Eller något högst kreativt och fantasifullt som i, till exempel, Katarina Emgårds Dödspatrullen eller Eva Holmqvists Kidnappad

Kanske finns det inte något för alla, även om jag känner mig väldigt nöjd med variationen (och observera att jag ändå har favoriter!), men jag tror att det finns en garanterad del för den som gillar genren skräck/rysare (även om man kanske inte uppskattar exakt allt).

I ett sådant här verk med så många noveller, varierande i innehållet och av olika författare, slås jag väldigt mycket mer av vilken konst det måste vara att faktiskt författa skräcknoveller. Det kan inte vara lätt! Det är mycket som ska hända, mycket som ska stämma och mycket som ska ordsättas på rätt sätt för att det ska bli ett verk värt att läsa! Jag måste säga att alla tolv författare imponerar på mig som läsare ur detta perspektiv.

Det svåra är att sätta ord på ett samlingsverk. Jag vill säga en del, men vill inte gå in för mycket på alla delar – delvis eftersom jag vill att läsningen ska bli en lika fin överraskning för en ny framtida läsare av verket! Oftast leder det till att jag säger ganska lite (vilket jag på ett sätt upplever att jag gör precis just nu). Men: det hindrar mig ju inte från att gå in på de enskilda delarna längre fram här på bloggen, vilket jag också får komma ihåg!


13 svarta sagor [Elektronisk resurs]
Författare: Lova Lovén m. fl.
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789198159844
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Alena

alena-omslagAlltså: wow! Att jag låtit bli att låna Alena från biblioteket så länge. Fast jag sett att den funnits där och trots att jag hört så mycket om Kim W. Anderssons Alena specifikt… Och fast jag är oerhört intresserad av filmen som kommer på bio i höst (ja, jag missade den på svt och svtplay i och med hög prio på bland annat kurslitteraturen i sommarkursen)…

Men nu har jag läst den och trots att det är blodigt, riktigt blodigt, så finns det så mycket i den här serieromanen, så det går inte annat än att älska! Jag rycks verkligen med i denna dova, gråa och helt enkelt mörka, berättelse om Alena. Det finns så mycket tematik i det här: mörka känslor, sorg, förlust, mobbning, mående, kärlek, svek, död, smärta, klass, norm… Jag gillar färgsättningen på serieromanen som förstärker känslan av mörker och mörka känslor med hjälp av framför allt ganska kalla och dova färger.

Alena ger mycket som karaktär. Hon kan ses som en udda fågel, men på samma gång tror jag hon inte gör det. Hon ger uttryck för att vara annorlunda och vara missförstådd. Samtidigt ger hon uttryck för att bestämma sig för att vara annorlunda och våga sticka ut, inte bry sig om vad andra tycker… Och mitt i allt kommer det komplexa: trots vilja att inte bry sig och att våga sticka ut, så bryr hon sig ju visst. I och med att hon dessutom går på internatskola, och undantagsvis är den enda som går där utan att vara en del av samma klass som övriga elever, så hamnar hon redan i den ekvationen lite fel i vissas ögon… Till exempel klasskamraten Filippas. Det går också rykten om att Alena och Josefin, hennes bästa kompis som varit död i över ett år, var kära… Men det är något Alena envist vill dementera i nutid…

Det här är en serieroman full med undertryckta tankar och känslor. Det bubblar under ytan genom hela romanen, men till slut slår sig också bubblorna och känslorna fria…


Alena : [en serieroman]
Författare: Kim W Andersson
Förlag: Kolik (2011)
ISBN: 9789186509132
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris