Tredje tecknet

Ingelin Angerborns Tredje tecknet är precis vad man förvänta sig om man läst Angerborn förut. Detta är en  exakt så söt, mysryslig och vardagsnära roman för unga som jag förväntat mig att det ska vara.

Olivia är huvudpersonen i den här boken. Hon har precis fått sommarlov och en dag efter en dag på stranden så hittar hon en nyckel i sin väska som hon aldrig sett förut. Vart går den? Vart kommer den ifrån? Hur kan överhuvudtaget en nyckel komma in i en alldeles ny väska på det där sättet?

Olivia försöker komma underfund med vart nyckeln går. Samtidigt börjar familjens katt bete sig konstigt och det börjar kännas som om det är någon i Olivias rum i lägenheten ibland, trots att hon vet att det bara är hon där. En annan konstig sak som Olivia börjar lägga märke till är nyckelpigorna som sätter sig på Olivia flera gånger om dagarna… De dyker upp lite mystiskt och flyger inte sin väg förrän Olivia uppmärksammat dem.

Olivia börjar misstänka att det spökar hemma hos henne. Hon försöker vara logisk, såsom hennes föräldrar och hennes bästa kompis försöker vara, när de försöker ge svar på vad det är Olivia upplever…

Förutom de misstänkta spökerierna, är det alltså sommarlov och Olivia är olyckligt kär i bästa kompisens kille. Olivia känner sig också ganska ensam ibland som ensamt barn i sin familj – hon kan inte låta bli att känna en viss sting av avundsjuka på de som har syskon, även om hon anar att syskon kan vara både på gott och ont. Det är inte det att hennes föräldrar inte älskar henne och finns där för henne, men ibland känner sig Olivia trots det så oerhört ensam… Olivia är också medveten om att det är svårt för hennes föräldrar att uppfylla Olivias önskan om ett syskon, då Olivia själv är adopterad på grund av att hennes föräldar inte kan få egna barn.

Angerborn gör det hon kan bäst: hon väver samman en ung människas vardag med mysrysliga glimtar av det övernaturliga. Hon gör det som vanligt väldigt bra.

Jag hävdar som jag också brukar göra med Angerborns verk, att detta är en bra högläsningsbok! Högläsningen av en lagom mysryslig bok som detta är tror jag kan skapa en mycket större trygghet då berättelsen i detta fall blir en gemensam mysryslig upplevelse som man kan samtala om och kring!

---

Tredje tecknet
Författare: Ingelin Angerborn
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN: 9789129687309
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Yuko

Från att inte ha hört något om den här boken alls, men ha varit nyfiken på Jenny Milewski som författare, till att bli glatt överraskad och låna hem den här på biblioteket för lite sedan utan att direkt ens läsa vad den handlade om. Ja, ibland räcker det med att namnet lockar en… Att sedan också komma hem och upptäcka att boken är väldigt purfärsk ur en synpunkt, det sitter inte helt fel heller.

Som framsidan till Yuko ändå indikerar så handlar det hela, delvis, om ett japanskt spöke, en modern spökhistoria… Men den här romanen är lika mycket ungdomsroman, som vuxenroman, beroende på hur man vill se det. Jag kände igen mig en del i studentmiljön jag själv upplevt ganska nyligen som skapas i och med Malin, huvudpersonen. Hon är nybliven student på Linköpings universitet, hon har flyttat från en mindre ort till en större och hon börjar på skolan och i staden utan att känna någon…

Jag kan relatera till hur svårt det kan vara att få en bostad direkt vid kursstart och Malin blir såklart överlycklig när hon får ett samtal om att ett rum är ledigt i en studentkorridor och att hon med detta kan lämna sitt tillfälliga boende i form av en kökssoffa inackorderad hos någon annan… Snart kryper dock ett och annat fram angående rummet Malin just flyttat in i och…

”…(s)teg för steg förvandlas tillvaron i korridoren till ett skrämmande kaos för Malin och hennes korridorsgrannar. Snart ställs de inför en verklighet där tentaångest och kärleksproblem överskuggas av en betydligt större utmaning.” (baksidan).

Det finns en hel del jag gillar i språket, i berättandet, i att kombinera den japanska spökhistorian med den svenska miljön, till exempel… Jag gillar också greppet med Malin som adopterad från Sydkorea, då detta hjälper till att skapa vissa detaljer för berättelsen. Sammantaget hamnar jag i ett ”gilla”, inte mer än det och inte mindre än det och jag kommer absolut vilja bekanta mig mer med Jenny Milewski framöver. Just Yuko var inte den enda titeln biblioteket har i skräckhyllan av Milewski nämligen…

---

Yuko
Författare: Jenny Milewski
Förlag: Styxx fantasy (2015)
ISBN: 9789176590133
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Comes the Blind Fury

Little did I know angående denna bok och på många sätt. Jag tyckte till att börja med att romanen såg urtrist ut och att den var sådär fulläskig (ja, alltså inte fulsöt, eller fulsnygg)… Sedan hade jag en molande känsla i magen av att jag kanske inte alls skulle komma in i engelskan och att det skulle komma att bli ett problem för mig och boken.

Men: den här boken gick väldigt snabbt att läsa. Jag kom in i engelskan överförväntan fort och bra. Därefter rullade det på mer eller mindre utan ett endaste problem på vägen. Romanen är väldigt förutsägbar skulle jag vilja säga, den är ändock ganska spännande, och samtidigt är den lite för förutsägbar för att det ska skapas spänning hela vägen och hela tiden. Så jag hamnar i någon konstig situation och relation till boken.

Det är en rysare och en spökhistoria, den är både lite klassisk och lite nyskapande (lite Kingig i vissa avseenden), men det finns så många klassiska skräckdrag i den såsom att saker och ting börjar ske när en familj flyttat till ett hus, en ny ort (och en mindre ort därtill). Skräckdragen återfinns även i dragen att göra ett barn till ett tolkningsbart offer och en tolkningsbar förövare och att barnet i historian är adopterat med allt vad det kan innebära för barnets roll som offer samt förövare… Dessutom: Michelle, huvudpersonen, som adopterad öppnar även upp för en del tankar och känslor – både indikeras det att ingen vet tillräckligt mycket om hennes bakgrund (inte heller hon själv) och dessutom kan hon vara orolig för att inte älskas på samma sätt och plan som hennes snart nyfödda lillasyster (som till skillnad från henne själv delar samma dna som mamman och pappan)…

Den här romanen är väldigt mörk emellanåt och ibland känns den kanske lite väl otrolig och förutsägbar. Men det är ändå en helt okej bok som går fort att läsa och som, mycket till trots kan låtas, för det mesta är spännande.

I Kaosutmaning 2015 prickas punkt 11 av med denna bok: ”Läs en bok på ett annat språk än svenska.”

---

Comes the Blind Fury
Författare: John Saul
Förlag: Dell Pub. Co (1991)
ISBN: 9780440114758
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Julis två omläsningar…

…vill jag bara säga något kort om vardera. Jag läste om båda tack vare sommarkursen. Henry James verk valde jag att läsa om på svenska för att se om det var något jag kanske missade i den engelska versionen för ett par år sedan och John Ajvide Lindqvists verk lästes delvis om då jag bara visste att jag skulle använda den i den lite djupare analysen i min andra hemtentamen. James verk lästes i juli för andra gången och Ajvide Lindqvists för tredje eller fjärde.

När skruven dras åt var exakt så som jag mindes den. Den är rörig, den är svår att greppa på olika sätt och jag undrar fortfarande som läsare vad som hänt eller ej och hur jag ska tolka den. Jag hade ju trott att läsningen eventuellt uppfattats som lite rörig, svårgreppad och svårtolkad på grund av språket sist jag läste den, men nu inser jag alltså att jag ”förstått” den även första gången jag läste den. Jag gillar den kanske inte jättemycket på ett sätt, men jag tycker om delar av den ändå och jag gillar att den påverkat och inspirerat andra författare.

Låt den rätte komma in kan jag inte säga annat om än att jag fortfarande tokälskar den! Jag borde kanske ha tröttnat på den rejält vid det här laget, men icke då! Jag ser fortfarande så mycket briljant, så mycket genialt och jag äcklas fortfarande av de där få, men riktigt vrickade, scenerna som ingår i verket. Jag gillar också det faktum att Ajvide Lindqvists verk varit fokus för olika slags studier i olika kurser jag läst och att det alltså finns så mycket att analysera och se (och jag inser samtidigt hur mycket nytt det hela tiden finns att upptäcka då jag misstänker att jag fortfarande inte har hittat allt)!

---

När skruven dras åt
Författare: Henry James
Förlag: Modernista (2010)
ISBN: 9789185453955
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Låt den rätte komma in
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2005)
ISBN: 9170371253
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Tankar om två gamla verk:

Närmare bestämt vill jag fokusera lite kort på H. C. Andersens The Red Shoes (på svenska De röda skorna) och även Washington Irvings The Legend of Sleepy Hollow. Jag har läst båda dessa verk inom ramen för sommarkursen och jag har läst dem båda med fokus på vad de kan ha för moraliskt budskap till läsare.

The Red Shoes tycker jag har en stark moral när det kommer till vad man kan bestraffas med om man inte gör det moraliskt riktiga och lyssnar på de som är äldre och klokare, samt lyssnar på vad det finns för allmänna regler som man bara följer utan att ifrågasätta… Dock är jag högst osäker på om jag tolkat den rätt hela vägen då jag läst den här på engelska och då jag tycker att den har ett ganska högt tempo (kanske för att ge tryck åt de röda skornas framfart när fötterna som bär dem börjar dansa?)…

The Legend of Sleepy Hollow har till skillnad från The Red Shoes ett lite mer långsamtgående tempo som går mer hand i hand med spökhistorien som den ska efterlikna formen av… Den är lite mysryslig och den innehåller mer klart humoristiska drag än vad vissa verk som är äldre förmedlar mig som är en läsare av idag. Den här håller istället på starka drag av att försöka göra de som tror på spöken lite till åtlöje (tillsammans med huvudpersonen i spökhistorien) och den går med det hand i hand med den typ av litteratur som försöker skapa lite ordning och logik bland spökhistorierna som påstås vara sanna…

Kulturkollos tisdagsutmaning: En utmaning som skrämmer

Den här veckan lyder som följer, Kulturkollos tisdagsutmaning:

Vilket är ditt allra bästa blodisande tips i sommarnatten? En film? En bok? En spökhistoria berättad av någon särskilt skrämmande berättare?

---

Jag har lite tips om boktips i sommarnatten i alla fall. Jag har några förslag för den som gillar skräck, och några förslag för den som gillar det lite mer mysrysliga:

För den som gillar skräck…

…tycker jag att det kan passa riktigt bra att läsa John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda eller möjligtvis också hans Himmelstrand. Båda verken utspelar sig heta sommardagar, kan man väl säga och det ligger något ganska skrämmande i det där med att läsa om en miljö man själv tycker att man lever i för stunden. Med detta argument tycker jag också att man med fördel kan läsa exempelvis Regnbågen ur skrivarkollektivet Fruktans novellantologi ”Stockholms undergång”.

För den som gillar det mer mysrysliga…

…tycker jag att man istället ska köra på spökhistorieläsning för barn (antingen samlingar eller roman), kanske till och med högläst tillsammans med någon annan lite sådär halvnerbäddad i kudd- och täckhav. Man skulle till exempel kunna tänka sig att läsa Sju hiskliga historier av Heddi Böckman eller något av Ingelin Angerborn, exempelvis RUM 213. RUM 213 utspelas visserligen sommartid, så vill man komma ifrån det är ett annat tips Hjärta av damm.

Tematrio: Höstrysligheter

Lyran frågar och uppmanar denna vecka: ”Läser ni om spöken, vampyrer och annat otäckt nu i Halloween-tider? Berätta om tre skrämmande bra texter!”

Och jag hade faktiskt tänkt ge lite dubbelt upp i veckans trio. En trio levereras för den vuxna, och en annan trio levereras för de lite yngre! Och jag är ju den som gärna läser lite otäckheter, kanske inte bara och kanske inte endast inför Halloween, men under hösten överlag när mörkret har börjat falla på på allvar och då det är mysrysligare, bara tack vare årstiden, att göra just så!

 

För den vuxna läsaren:

1. John Ajvide Lindqvists Speciella omständigheter tycker jag är ett klockrent tips i trion! I och med att den dessutom är en novell, är den lätt läst under en kväll (med reservation för att man kanske inte vågar sova ensam)! Jag tycker den här novellen verkligen leker med det där vardagsnära och den blir extra kuslig av flera anledningar. Den är riktigt skickligt skriven.

2. Susan Hills Kvinnan i svart måste även nämnas! Jag grämde mig en hel del över att jag var en av de sista i bokbloggsvärlden (kändes det som) som inte läst den i somras – och så grämde jag mig i nästa andetag för att just ha läst denna goding under sommaren och inte i höstrusket och höstmörkret, då denna klassiskt skrivna spökhistoria, nästan bara måste läsas så här års! Ni som inte ännu läst den – gör det nu när årstiden är den absolut bäst matchande!

3. En annan passande novell är i sammanhanget Helena Dahlgrens Kallelsen. Jag tycker absolut att den passar bra i höstrusket och den liksom bygger upp sig till något genom att starta lite vagt för att sedan bli mer och mer påtagande… Den passar också så där perfekt en kväll när höstmörkret är på plats och bor man nära havet kanske den får en att rysa lite extra…

 

För den unga läsaren:

1. Först och främst bara måste jag tipsa om Ingelin Angerborns Hjärta av damm. Den har den perfekta mysrysliga touchen och den utspelar sig dessutom i Halloween-tider. Jag gillade den här jättemycket och är säker på att jag hade velat läsa den här som ung och att jag hade tyckt om den oerhört, särskilt i höstmörkret och med Halloween just annalkande.

2. R. L. Stines Mitt liv som varulv är nästa tips. Den är ganska ryslig ändå för att vara en barn-/ungdomsroman, men samtidigt är det Stines grej. Den här berättelsen är också mycket passande att läsa kring Halloween-tider skulle jag vilja säga. Det kan kanske vara en sådan där bok som kan göra en lite rädd för att sova ensam av, dock…

3. Sedan kan jag faktiskt också nämna en av de böcker jag blev ganska mörkrädd av när jag själv var yngre. Nicholas Adams Bara en mardröm?. Den är ganska rakt på, gastkramande, och så vidare, med de grepp som kanske tillhör psykologisk skräck. Jag vet inte vad jag skulle säga om språket idag, till exempel, utan baserar mest detta tips på att jag kommer ihåg denna bok hyfsat klart och tydligt än idag!

Rävsång

Christin Ljungqvists Rävsång lästes ut på några mornar till frukosten. Och min första tanke när jag började läsa den var att den, liksom båda föregångarna i denna fristående trilogi, är ”egen”. Den är en egen roman med sin egen röst, precis såsom Kaninhjärta och Fågelbarn. Det tycker jag är riktigt snyggt och faktiskt också skickligt gjort, för jag tycker inte alltid att författare egentligen lyckas med detta fast det är avsikten!

Jag måste också säga att jag tycker att det görs en del modiga val som skulle kunna tappa en läsare: romanen är ganska tung textmässigt då den inte direkt har kapitel i den luftigare meningen (då boken endast har tre delar som ger lite mer luft i texten) och huvudpersonen Finn stammar (vilket skrivs ut i dialogerna). Men: Jag störde mig faktiskt inte på dessa saker mer än någon millisekund, sedan kom jag liksom över det, eller snarare in i det och det kändes inte konstigare än någon annat! De facebookstatusar som återfinns med jämna mellanrum är det som också ger paus, på ungefär samma sätt som ett kapitel eller ett mellanslag…

Finn möter jag som läsare när han avrundat den ett och ett halvt år långa resan han känt sig tvungen att göra efter att hans pappa har gått bort. När han påbörjade sin resa gjorde han detta utan att säga något till någon och när han väl kommer hem måste han delvis uppleva konsekvenserna av att ha lämnat de som stått honom närmast utan ett ord: sin mamma, sin syster, sina kompisar och sin dåvarande flickvän… Och trots att Finn varit borta så länge, så kommer han hem till ett Göteborg som är sig mer likt än vad han hoppats på:

”Mamma ändrade ogärna på grejer. Lite som att allt blev som det blev, utan nån yttre påverkan. Om nåt hade fått en plats i hennes liv stod det kvar på exakt samma ställe. Mobiltelefoner med spruckna högtalare, lampor som flimrade bara man gick för nära, äggklockor som gick för långsamt, män som stal pengar direkt ur andras plånböcker. Alltså stod soffan kvar. Så klart att den gjorde.” (sid. 30).

Och soffan är av stor betydelse för Finn för att den på ett mycket direkt sätt har med hans pappa att göra, och med hans död att göra och det faktum att Finn sett alldeles för mycket av vad en son bör slippa för ett och ett halvt år sedan. Jag skriver också tidigt att det här är en känslosam bok. Och det är det, och det är nog det jag mest tar till mig hela tiden: som jag känner, som jag tänker på och det är det som fastnar allra mest tills nästa gång jag plockat upp den…

Jag känner också en viss frustration som kommer ur att Finn stammar och att alla runt omkring honom (även om det är omedvetet) liksom utnyttjar det på så vis att de klipper av honom, lägger ord i munnen på honom ibland… Jag känner att Finn inte alltid får lov att prata färdigt, tala till punkt, säga det han säger, känner, tycker och tänker – inte ens med hans egen mamma. Hans ventil blir på så många sätt musiken och delvis också Facebook och de statusar han kan publicera där. Och musiken är Finns andrum – han stammar inte när han sjunger, han sjunger bra, spelar gitarr bra och han kan också genom denna ventil komponera eget – skriva egen musik och finna ord och med detta en passage för orden!

Det snyggaste av allt i den här romanen är på så många sätt Hannas närvaro – ja, den Hanna som vi också möter i Kaninhjärta flyktigt och i Fågelbarn desto mer! Ljungqvist har verkligen gjort något spännande utav den här trilogin som på nutidsplan är parallellberättelser på flera sätt och det är genomtänkt och fungerande! Jag får lust att bläddra lite i de två föregående böckerna – bara för att (och inte minst för att jag saknar dessa perspektiv, dessa böcker och dessa röster!). Hur ofta känner jag detta lika starkt? Ja, det är inte ofta kan jag lova.

Detta är en dyster, välkomponerad, grå och känslosam bok, utan att kännas tung och mörk på så vis. Den är så oerhört läsvärd, kanske allra helst om man läst Ljungqvists andra fristående böcker, men även utan detta: den är läsvärd! Och även om den inte är favoriten bland de tre romanerna, så är den så bra! Läs romanen och känn: känn på Finn, hans känslor och tankar, känn hur Finns känner när han är ensam i lägenheten, känn vad soffan framkallar, vad Göteborg framkallar och ta reda på när och hur Hanna kommer in i bilden! Känn hur en rolex kan vända upp och ner på så mycket, hur kompisar och familj kan betyda så mycket mer än vad man kanske vågat tänka…

Med denna trilogiavslutning kan jag öven pricka av en punkt i kaosutmaningen 2.0 – närmare bestämt punkt 21: ”Läs sista boken i en trilogi/serie.”

---

Rävsång
Författare: Christin Ljungqvist
Förlag: Gilla Böcker (2014)
ISBN: 9789186634605
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Kvinnan i svart

En av mina ”nyfikenheter” har länge varit Susan Hill. Jag har även hört mycket om just Kvinnan i svart, på engelska Woman in Black, och när jag fann den på biblioteket för några veckor sedan kunde jag inte låta bli att ta med den hem. Delvis för att jag misstänker att jag inte är den enda personen på mitt bibliotek som faktiskt velat läsa den.

Jag har hört talas om att den är en modern klassiker, men det var väldigt svårt att utläsa i Modernistas snygga exemplar. Jag googlade lite bara för att få det bekräftat – ja, det här är en modern klassiker. Och jag förstår absolut varför, då den både är författad som en klassisk spökhistoria och då den dessutom är riktigt bra. För precis som huvudperson Arthur Kipps säger, så är en historia desto mer ryslig om den är vardagsnära och då den inte dryper av blod. Och det ligger absolut något i det här. Jag kan hålla många romaner och berättelser ifrån mig just för att de är delvis eller helt osannolika att hända mig, men när det är vardagsnära – kan det inte hända i princip vem som helst (ur ett hänseende)?

Jag ångrar lite att jag läste den här romanen i solljus, den varmaste perioden vi haft… Detta just för att den här romanen ju är en perfekt höst-/vinterläsning då läsarens miljö matchar Kipps på flera vis. Det här är berättelse kantad av dimma, höstblåst, fuktigt och kyligt väder. Den skulle antagligen göra sig än bättre och skrämma läsaren en uns mer om årstiden matchar romanen!

Susan Hill bygger verkligen upp en intensiv, klassiskt berättad och enkel spökhistoria. Den innehåller ett berättande grepp där Arthur egentligen återberättar det han varit med om som ung, på äldre dagar. Det är i själva återberättandet vi får ta del av den briljanta, men enligt Kipps själv, sanna spökhistorian. Och: tilläggas bör att Arthur Kipps absolut inte trodde på nonsens som spöken och hemsökelser innan han som ung, på grund av sitt arbete som advokat, helt plötsligt konfronterades med det.

För mig personligen blir det dock aldrig skräck, men absolut en rysare och en välskriven, klassiskt berättad, sådan. Har man inte läst den här ännu, kan man nog med fördel alltså läsa den i höst eller i vinter. Romanen är dessutom relativt kort – under 140 sidor. Och den behöver absolut inte vara längre, då den är briljant på så många sätt!

För alltid…

Jag påbörjade igår min semester klockan 15:00. Jag kompade ut dagens jobbdag och det känns helt overkligt att jag både har kompat ut en dag och att jag har min första semester någonsin! Jag firade med att läsa en Angerborn och närmare bestämt föll lotten på För alltid… som jag sprang på på biblioteket här om dagen när jag var där i andra ärenden. Jag började läsa igår när jag klev i badkaret på kvällen och läste ganska non-stop tills det var dags att släcka lampan (ganska sent)…

Ingelin Angerborns För alltid… är en riktigt mysryslig bok som dessutom passar utomordentligt bra i sommartid. Den handlar om Nora som lämnar staden för landet på sitt sommarlov som hon ska tillbringa med hennes mammas väninna. Och i enlighet med Angerborns mysrysliga så stöter huvudpersonen, och läsaren inte minst, på det övernaturliga!

I just den här romanen tycker jag att jag blir räddare än vad jag blivit innan när jag läst både RUM 213 och Hjärta av damm. Detta då Nora ofta upplever saker i sin ensamhet, på natten och då den här boken har detaljer som är ganska rakt på sak. Nora tror på det logiska och förklarliga, hon försöker hela tiden hitta rimliga orsaker till det hon upplever, och det gör inte hennes upplevelser mindre rysliga… Jag kan villigt säga att jag faktiskt var ganska rädd när jag släckte lampan och boken var utläst. Jag lyssnade lite för mycket efter ljud och med detta sagt kan det kanske vara idé att försöka låta bli att läsa den här boken om man är alldeles ensam hemma på kvällen eller natten.

Jag tycker om boken mycket och misstänker att jag hade gjort det utan tvekan även som barn. Jag tycker fortfarande att Angerborn har skrivit ypperliga högläsningsböcker. Den här passar jättebra som mysryslig spökhistoria när man kanske sover över hos varandra som yngre och man vill mysrysa tillsammans!

Med denna barn- och ungdomsbok prickar jag av punkt 33 i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok som inte utspelar sig i stadsmiljö”.