Det kravlösa bloggandet

Att blogga utan krav och måsten har, för min del, gjort det lättare att både läsa, leva och blogga då andan fallit på.

Ett tag hade jag många mål och jag var med i många läsutmaningar. Och en och annan utmaning kanske jag fortfarande hänger på då och då, men utan tanken om att jag måste slutföra och bara om det känns som om det är roligt och ger läsningen en skjuts.

2019 är deltagandet i Bokusbingot ett bra exempel. Det har varit roligt att se om jag kunnat pricka av någon ruta då och då. Nu när 2020 är här så ser jag att jag fortfarande inte har fått bingo och för en av de första gångerna på länge känns det äntligen precis som jag vill – verkligen helt okej! Bara det känns som en jättevinst för mig personligen och jag är stolt och glad och känner att detta bådar gott inför 2020!

Detta med att blogga…

…sker ju väldigt sporadiskt just nu, vilket jag själv tycker är helt okej och som det ska. Jag försöker helt enkelt blogga om och när det finns tid och lust att göra det.

Just nu har jag jätteproblem med att få min WordPress-app att samarbeta med mig och grejen är att jag egentligen tycker det är smidigast att delvis använda den när jag bloggar, vilket är väldigt frustrerande just nu när andan kanske ibland faller på, men appen vägrar samarbeta särskilt mycket eller ofta.

När läsningen överraskar

2017 läste jag Madeleine Bäcks debutroman, och bok ett i en trilogi, Vattnet drar. Det tog då över 50 sidor att ens fastna lite för min del och jag kände mig mest förvirrad över läsupplevelsen i slutändan och hade svårt att formulera vad jag tyckte eller tänkte om boken… Jag hoppades och trodde att läsupplevelsen kanske skulle vara nog för att vilja fortsätta läsa fortsättningen, men det tog sin lilla stund…

Det jag fortfarande kom ihåg av läsningen av Vattnet drar, nu 2019, var främst de makabra scenerna som etsat sig fast i mitt inre (precis på samma sätt som John Ajvide Lindqvists makabra skräckscener brukar göra). Jag kom även ihåg historien i huvuddrag eftersom det inte direkt går att blanda ihop den här romanen med någon annan… Sedan kom jag ihåg just det där med att det varit svårt att fastna.

När jag besökte biblioteket förra veckan var därför lånet av andra delen i trilogin, Jorden vaknar, absolut ingen självklarhet, utan den kom med mest på prov tillsammans med tre andra böcker från ungdomshyllan. Med det sagt var det heller ingen självklarhet att det var just den jag plockade upp och började läsa med en sovande bebis i famnen, men den låg överst i lånehögen, och ni vet när läsningen ändå överraskar:

1. Jag fastnade direkt och hade svårt att lägga ifrån mig boken.
2. Jag kom ihåg karaktärerna förvånansvärt bra och det kändes som om jag redan hade en relation till dem.
3. Jag kom ihåg huvuddragen väl från historien och det kändes inte som att jag undrade varför vissa saker skedde i den här delen direkt.
4. Jag fastnade så pass att jag kände att jag ville äga den här delen och nästkommande.

Så nu efter att ha läst ut Jorden vaknar har jag klickat hem både den och avslutande delen, Berget offrar, i pocketform för att stå tillsammans med Vattnet drar som redan bor i en av mina bokhyllor.

Vad var det som hände? Det känns som att den andra delen i trilogin visserligen kan vara mer välskriven, men det känns också lite som att jag kanske var mer beredd på vad som väntade den här gången också och att jag var mer mogen att läsa Bäck nu än 2017. Då kände jag mig så oerhört chockad över, och för överrumplad av, flera av de där scenerna jag nämnde innan, men nu reagerade jag inte alls så.

Läsning peppar mig ofta när jag överraskas så här, och jag älskar när den där gnistan läslust tänds på det här viset… Nu kan jag knappt bärga mig och jag vill sätta ögonen i del tre snarast, men jag får vänta liiite till…

Vem som med rätta stjäl mycket tid och uppmärksamhet just nu:

Just nu läser jag Marissa Meyers ”Cinder”…

…och jag har ju känt av en lässvacka som hetat duga ett tag. Men nu har jag alltså sedan den 26:e juni läst ut fem ”tjockare” verk (då bortser jag från novelltitlarna jag läst), och jag är tack vare Marissa Meyers Cinder inne på läsningen av ”tjockare” verk nummer sex på relativt kort tid. Det känns, helt ärligt, fullkomligt underbart!

Det här läsflowet har jag inte haft på vääldigt, vääldigt länge. Har jag haft tur någon månad de senaste månaderna har jag kommit upp i cirka tre utlästa böcker en enstaka månad. Och om antalet har sett bättre ut någon månad här och var så har det varit tack vare att jag även läst en och annan barnbokstitel eller novelltitel just den månaden.

När jag börjar läsa en serie och jag tror att jag kommer vilja ha fortsättningen i min ägo, brukar jag alltid kolla närmare igen då det blir aktuellt för mig personligen. Det jag då kollar på är saker som: Hur många böcker ingår i serien? Har alla böcker kommit ut ännu? Vad har jag att se fram emot? Det är jag säkert inte ensam om, och precis detta gjorde jag denna sköna sommarkväll då det slog mig:

The Lunar Chronicles-serien av Marissa Meyer består av huvudsakligen fyra böcker: Cinder, Scarlet, Cress och Winter. Av dessa fyra är endast tre översatta till svenska, de två första finns i pocket, men inte den tredje, och det finns inte planer på att översätta den fjärde och sista boken i serien till svenska. Jag, som naturligtvis har börjat läsa serien på svenska, måste nu fundera på följande inför framtiden:

Om jag vill fortsätta läsa serien, och eventuellt ha den i bokhyllorna här hemma: Ska jag fortsätta att läsa de svenska översättningarna som finns, men köpa den fjärde och sista på engelska? Eller ska jag istället köpa hela bokserien på engelska direkt?

Ofta önskar jag, om den möjligheten finns, att helt enkelt fortsätta läsa en viss författares verk eller en viss serie på det språket jag första gången läste författaren eller serien på, men jag inser att det ibland helt enkelt inte är praktiskt möjligt!

 

Tankar om varför min läslust lyser med sin frånvaro

Ja, för just nu går det väldigt segt med läsningen. Läslusten lyser med frånvaro och jag kan tänka mig att det beror på att mitt huvud och mitt hjärta är lite smårörigt just nu.

Detta är min verklighet just nu:

Jag behöver av olika anledningar lämna nuvarande jobbet jag har, alltså den som ungdomspedagog med ensamkommande. Jag behöver verkligen lämna jobbet, på sikt för att börja må bättre igen, men samtidigt vill jag inte lämna ungdomarna. Känslorna är överallt och ingenstans på grund av detta.

Jag tänker på samma gång mycket på kommande jobbet från och med augusti med allt vad det kommer att innebära, på gott och på ont. Jag har hittat en tjänst som lärare jag inte trodde fanns häromkring. En som innebär endast svenska och på högstadiet. Jag är förväntansfull på vad tjänsten har att erbjuda och jag tror verkligen det skulle kunna passa just mig. Jag känner därtill att jag behöver förändringen, men jag vill alltså samtidigt inte lämna ungdomarna på boendet.

Det är att behöva lämna ungdomarna, har jag insett, som skaver i mig mest.

Lägg här till:

Flyttpackning och flyttförberedelser på grund av en efterlängtad förändring i form av flytt den 1:a juni, från lägenhet till drömhuset på landet. En kurs med mycket att-läsa och många mindre examinationsuppgifter på fyra olika datum i bibliotekarieutbildningen…

Min slutsats är att det inte är konstigt att läslusten inte infinner sig just nu. Jag hoppas landa framöver, om inte i juni, så i augusti eller kanske i januari 2018? Det får vara bra så helt enkelt.

Mitt i ovissheten och alla blandade känslor och tankar, så känns det som att allt kommer bli bra… Läslusten kommer komma tillbaka. Allt kommer ordna sig tillslut. ❤

Just nu är jag inne i en lässvacka…

…och det får vara helt okej.

Studiemässigt är det just nu ganska mycket och jag har lite delade tankar på jobbet därtill (nytt schema, och delvis nytt uppdrag fram till och med sommaren att landa i) som jag tror båda medför att jag just nu inte riktigt finner ron att verkligen vilja och njuta av att nöjesläsa.

Men jag tror också att det där kommer korrigera sig själv allteftersom dagarna, timmarna och sekunderna framöver går – helt plötsligt är jag säker på att läslusten dimper ner och omfamnar mig med en stor och kärleksfull kram, för det har den med tiden alltid gjort. Detta medför att jag egentligen inte är jätteorolig för att lässvackan ska vara livslång (även om den kan kännas så just nu).

Lite ”ommålat”:

Jag har satsat på att sätta om färgskalan lite på temat jag trivs med så bra här på I Elinas hylla. Jag har därför bara ”målat om” för att få lite förändring på bloggens utseende och jag känner mig i alla fall nöjd med resultatet.

Nytt år – nytt för ”läsåret” 2017:

Ja, nu när jag kommer ha så mycket lägre krav och målet är mindre stress och mindre måsten, så kände jag i december: Hur ska jag dokumentera, eller hur ska jag samla och spara tankar kring, det jag läser? 

Det jag till slut kom fram till och fastnade för var idén om att föra läsdagbok. Jag vill ges obegränsad plats för att skriva och tänka om det jag läser och har därför valt anteckningsboksformatet framför färdiga läsdagbokskoncept.

2017 har jag alltså börjat föra läsdagbok. Och det känns hittills jättebra och jag gillar att jag lämnat formen ganska fri och att jag helt enkelt bestämmer själv hur jag vill skriva, hur mycket och hur lite, för varje enskilt verk. Hittills kan jag konstatera att jag snart även läst ut mitt tredje läs för året och jag gillar känslan av att ha läsdagboken tillgänglig, oberoende av uppkoppling och teknik, och jag gillar verkligen känslan av att få skriva med penna mot papper! 

Just nu känns läsdagboken som helt rätt beslut för 2017 och att detta kanske kan bli min nya grej även om det nu kanske innebär mer förmedlande mellan mig och mina tankar, än förmedlande mellan mig och mina bloggläsare. Men det känns i alla fall helt rätt och det får vara huvudsaken just nu.

#Bokrecensionish

Jag kommer framöver att använda Instagram en hel del mer för recenserande. Det blir antagligen mer ”mikrorecension” än något annat och jag kommer tagga dessa typer av recensioner med hashtaggen ”bokrecensionish”. Som taggen indikerar kommer jag att på något sätt ”nästan-recensera” (om inte annat) på Instagram. Jag kommer förutom hashtaggen markera ”bokrecensionish” med hjälp av en bild på utläst boks baksida. Jag hoppas detta ska bli ett extra sätt att förmedla det jag läser och att det förhoppningsvis inte blir en stress på samma sätt som regelrätta bokrecensioner kan bli här på bloggen.