Etikett: Tre på Tre

Gick jag i mål med målen 2014?

Lämna en kommentar

2014 ÅRS MÅL VAR ATT:

  1. Jag ska försöka pricka av minst fem klassiker.
  2. Jag ska försöka läsa minst sex verk på engelska.
  3. Jag ska försöka fullfölja de utmaningar jag åtar mig:
    – Kaosutmaning 2.0.
    – Läsbingo.
    – Tre på Tre.
  4. Jag ska försöka läsa alla bokcirkeltitlar för 2013, samt 2014.
  5. Jag ska försöka läsa minst 60 verk – detta innan nyårsskiftet 2014/2015.

Klassikerna:

Vad det gäller klassikerna lyckades jag att läsa minst fem stycken. Om jag har räknat alldeles riktigt (för jag tycker ibland att det är svårt att vara helt säker), men jag har läst minst sju stycken. Sju av fem är ju mer än godkänt och jag tror nog att jag ska ha en liknande utmaning för i år. Jag vet till exempel att jag har fyra klassiker att läsa från Novellix vilket kanske gör att jag måste tänka över vilket antal jag vill klara – åtminstone – i år.

Böckerna på engelska:

Här kämpade jag ganska tappert och satsade på sex verk och läste fem (i ärlighetens namn väldigt mycket tack vare just denna utmaning). Fem av sex är nära, men nära skjuter ingen hare. I mål är jag inte med detta mål, men jag kämpade som sagt väl och jag är glad att det åtminstone blev dem verk lästa på engelska då jag inte planerar att tappa engelskan helt. Jag borde med detta sagt ha någon liknande utmaning för 2015.

Utmaningarna:

Här var jag också ganska smart. Jag övertygade mig själv om att jag var tvungen att endast välja utmaningar som jag trodde att jag skulle kunna klara av. Det blev således tre utmaningar 2014 och jag tror att det var helt rätt att inte hoppa på flera. Jag valde kaosutmaningen 2.0, sommarens läsbingo och Tre på Tre-utmaningen. Kaosutmaningen gick ut på att klara 20 av (2014) 40 punkter. Jag klarade därmed utmaningen i och med att jag fick 23 av 20. Jag gick alltså i mål. I läsbingon valde jag att satsa på i alla fall en rad och jag fick tre av en. Jag gick därmed i mål även med min andra utmaning. I Tre på Tre-utmaningen valde jag att läsa tre verk av Gilla Böcker och jag läste tre av tre och gick alltså i mål med alla tre utmaningar. De utmaningar jag antar 2015 vill jag välja med samma eftertanke.

Bokcirkelböckerna:

Ja, här låg jag efter med två verk från 2013: Alice Munro och Sami Said (som jag inte läst till stor del på grund av att jag fick de helt fel tid inför bokcirkelträffarna). 2014 har jag varit med på alla bokcirklar, men jag har inte läst alla böckerna från pärm till pärm då jag gick bet med Richard Fords Kanada. Jag har därför endast läst sju av tio böcker. Jag får med detta anse mig besegrad och jag kommer nog inte att kunna ta mig an varken Ford eller Said som jag testat att läsa i år, men inte kommit mig för att läsa ut av olika anledningar… Jag har eventuellt som mål i år att läsa de böcker som klubbas igenom i år, men jag kommer inte kunna läsa ikapp mig på alla titlar jag inte hittills läst… Det kan jag konstatera efter 2014.

Antal verk 2014:

Mitt mål var 60 verk (verk är ju ett ord jag valt med omsorg för att rättfärdiga alla noveller jag läser som jag inte vill kalla böcker). Och i år har jag både läst en hel del noveller och en del barnböcker dessutom. Tack vare novellerna och barnböckerna kom jag igång med läsningen på allvar vissa perioder i år och jag har läst 101 av 60. Jag gick med marginal i mål i år när det kommer till antalet verk. Det hade kanske kunnat bli 102 verk, men jag har inte kommit mig för att läsa (mer än två barnböcker) sedan dagen innan dagen (ja, julafton alltså) i och med att jag umgåtts en hel del med nära och kära!

SUMMAN AV KARDEMUMMAN:

Av fem mål, klarades tre av. Jag är mycket nöjd med det. Jag sitter i skrivande stund även och funderar på vad jag ska ha för mål med exakt i år! 2015 är ju trots allt redan här och jag kommer nog att komma igång med läsningen på allvar igen inom kort. Om inte annat hoppas jag få igång min egenhändiga tradition påbörjad 2014 med läsning till frukost innan jobbet. Och jobbet återgår jag till den 7:e januari.

Novemberläsningen

Lämna en kommentar

November är redan förbi och lästa böcker denna månad är följande

Som ni ser blev det hela 14 verk (visserligen mycket noveller), men ändå! Jag är jättenöjd med månadens läsning. Verken uppgår i ett sidantal på 1517 sidor (medräknat de sidor jag kommit i Carmilla). Jag var dock tvungen att se mig besegrad från oktober av Richard Ford. Jag orkade faktiskt inte ge honom en chans igen och denna månad precis som jag misstänkte. Jag fick igång läslusten bland annat när jag sa adjö till Ford, men kanske mest tack vare skräckläsutmaningen (länken är till hennes sammanfattning). Skräckläsutmaningen anordnades av Nelly på Nellons bokblogg! Sammanlagt läste jag 10 titlar i utmaningen. Jag tror också att jag hittat en bra balans med tända ljus, en god natts sömn, alla vardagsrutiner och te för att orka unna mig själv både lästid morgon och kväll! Tre på Tre-utmaningen roddes även iland med Levithan.

I december längtar jag till julledigheten en del och räknar ner dagarna till julafton med hjälp av en tekalender. Jag hoppas hinna läsa en del nu i december, men jag har inga större krav på läsningen återstoden av året. På onsdag är det bokcirkel och det enda målet med månaden har varit att ha läst ut bokcirkelboken tills imorgon. Och bokcirkelboken är läst (och recenserad) i och med att boken i fokus denna månad är Patrick Modianos Lilla smycket.

Tre på Tre: Världens viktigaste kyss

6 kommentarer

david-levithan-varldens-viktigaste-kyss[1]Nu har jag officiellt klarat en av de utmaningar jag antagit i år – Tre på Tre-utmaningen! Den tredje boken blev David Levithans Världens viktigaste kyss och det är en riktigt läsvärd och vacker bok! Jag läste ut den redan i torsdags morgon, men jag har haft otroligt svårt att formulera mina tankar kring den här boken (och vet inte om jag kommer lyckas få med allt jag tänker på nu när jag skriver heller).

Det här visste jag om boken innan jag började läsa: det handlar om kärlek, den handlar om kärleken mellan kille och kille och många säger att boken är riktigt bra och läsvärd. Det här gör en hel del för de förväntningar man kommer att bilda för boken, men ändå tycker jag inte att jag var på långa vägar redo för hur boken skulle tas emot av mig.

Jag blev verkligen inte besviken! I början hade jag lite svårt att komma in i valet av berättande och valet av just perspektiv. Det finns ingen klar huvudperson, utan man kan säga att det finns flera stycken i och med att boken byggs upp av flera parallellhistorier där det gemensamma är kärleken till någon annan av samma kön, tiden och till viss del geografin. I och med att Harry och Craig bereder sig på att slå världsrekordet i att kyssas, så kan man i alla fall säga att tidssnöret sätts från och med kvällen innan kyssen och mer eller mindre under själva kyssen… Samtidigt vill jag påstå att den egentliga huvudpersonen på ett sätt inte är någon som är i livet, utan det är en kollektiv röst och en närvaro av de själar som lämnade sina kroppar i samband med den stora AIDS-epidemin. Det svåra var att komma in i berättandet som växlar mellan alla olika personer – men det tog inte heller så lång tid att komma in i det.

Utan att gå in för mycket på historien som sådan så är det så mycket jag känner när jag läser den här romanen. Jag tänker en hel del på Gardells trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar” när jag hör rösterna av närvaron i boken – när de närvarande själarna tänker tillbaka, relaterar nutiden till dåtiden och till exempel ger samma känsla av bland annat stark kärlek, tragik och orättvisa. Samtidigt som Gardell ger en djup förstahandsberättelse av den svåra tid som varit, så ligger det på något sätt en väldig styrka i att inte berätta historien på det sättet och istället ge fragment, tankar och känslor utifrån samma tid och väva in det i nutiden. Det går knappast att förklara.

Jag slås av känslorna i boken, hur äkta och vackra de är i sin vardaglighet – kärlek är kärlek och bör vara det oavsett om man är kille eller tjej och oberoende av att man älskar en kille eller tjej. Jag slås av förälskelse, av kärlek, av starka kompisrelationer och både bra och dåliga familjerelationer. Harrys föräldrar visar att de verkligen kan se och älska deras son för den han är, men det finns också exempel på situationer då det visar sig vara väldigt svårt för föräldrarna att acceptera att deras son älskar någon annans son och inte någon annans dotter…

Det här är en stark, vacker och läsvärd bok. Jag känner så mycket och kan ingen annat än älska den!

Världens viktigaste kyss
Författare: David Levithan
Förlag: Gilla böcker (2014)
ISBN: 9789186634582
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tre på Tre: Låt vargarna komma

3 kommentarer

Den här boken har jag faktiskt tagit lite tid på mig att läsa ut. Den har känts väldigt speciell – inte minst då jag fick den signerad av Carol Rifka Brunt på bokmässan och då den har känts som en sådan där bok som man bara måste läsa inom en hyfsat snar framtid (och det har dessutom känts som en bok som jag skulle kunna tycka mycket om).

Låt vargarna komma visade sig också bli just en sådan bok jag hade tänkt. Den känns speciell, det är en sådan där långkaramell som man inte vill äta upp på en gång, det visade sig också vara en bok jag tycker väldigt mycket om. Den är svår att prata om på ett sätt, bara på grund av att den känns speciell, är en långkaramell och det finns så mycket att gilla (även om ämnet i sig är tungt och så vidare). Men trots att långkaramelleriet ligger i så mycket kan jag i alla fall konstatera:

1. Jag gillar huvudkaraktären June Elbus väldigt mycket. Jag kommer in i hennes liv inför, och i, en svår period då hennes älskade morbror som hon har ett alldeles unikt och vackert band med har AIDS och är inne på sluttampen av sjukdomen. Det finns inget mer att göra och döden närmar sig och är ett faktum. Jag upplever June som en tjej som tror att hon är ganska osynlig och trist, där morbor Finn liksom får henne att känna sig speciell, utvald och värdig. Hon verkar ha hittat sig själv på flera sätt, där hennes morbror (tänker jag) hjälpt henne att stolt vara just det här som gör June till June: historieintresset och med det hennes viktorianska klänning och kängor, hennes oförmåga att bry sig så mycket om vad andra tycker om henne (förutom kanske de där som betyder mycket för henne), hennes konstintresse (delvis genom Finn) och hennes ärliga sida gentemot sig själv och hennes förmåga att känna, ta in andras perspektiv och inte döma någon utifrån vad andra säger…

2. Jag gillar det verkliga i familjekompositionen: familjen Elbus med en mamma och en pappa som känns äkta, en storasyster som känns äkta, även om man känner att man har svårt att få en helhetsbild utav henne… En familj som hanterar en stor sorg i och med Finns AIDS och hans oundvikliga bortgång… En vilja att skylla Finns död på någon – en (för June) okänd man som skymtar på håll vid begravningen och som hennes syster menar är Finns pojkvän, hans mördare, hans död…

3. Jag gillar också Toby (Finns pojkvän). Han känns också på flera sätt äkta, han är alltifrån perfekt och han försöker också uppenbart att hantera förlusten av Finn, kanske med alla odds mot sin sida med tanke på vilken skuld andra lägger på honom! Han vill så gärna lära känna den June Elbus som han hört så mycket om i så många år, men vägen dit är inte lätt (delvis tack vare förutsättningarna). Jag upplever en självdestruktiv sida hos Toby som inte känns helt frånvänd (och en även hos Junes syster)…

4. Jag gillar också mycket med språket, även om jag har svårt att sätta fingret på exakt vad. Det är något med val av berättande, det är något med valet av att berätta en äkta historia med de skavanker och de med- och motgångar i olika möten som faktiskt är sanningsenlig i fler fall. Allting är inte solskenshistorier från punkt till pricka, de flesta historier mellan människor är nog ärligt talat ganska fläckig också (men det är inte säkert att vi minns).

5. Jag gillar tavlan (utan att gå in på exakt på vilka vis).

6. Jag gillar tanken om vargarna i Junes skog, hennes favoritplats.

Det här är en vemodig, en hoppfull, en vacker, men fläckig historia. Den känns och den kommer en nära. I början anar man kanske inte ens på vilket plan den kommer komma en nära eller i vilken utsträckning den kommer kännas. Men det känns. Så fruktansvärt mycket och det går liksom inte att undkomma den. Den är där. Både det fina och det fula, det lättare och det jobbigare. Det här är en vänskapsskildring, en kärleksskildring och en familjeskildring. Det handlar mycket om tankar, relationer och känslor – och – trots att det är Junes perspektiv så förstår jag de andra också: jag förstår ändå mamman, pappan, systern, Finn och Toby. Jag förstår såklart framför allt June (men inte bara).

Och vad jag än försöker skriva eller vad jag än försöker säga, så gör jag inte romanen rättvisa. Jag visste inte jättemycket om handlingen när jag läst den (jag visste lite om olika teman och att den skulle vara så bra), och jag behövde faktiskt inte veta så mycket mer. Att inte veta för mycket är också befriande.

Låt vargarna komma
Författare: Carol Rifka Brunt
Förlag: Gilla Böcker (2014)
ISBN: 9789186634599
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tre på Tre: Ljus ljus ljus

2 kommentarer

Nu är den första Tre på Tre utläst! Jag ska under dessa tre månader läsa tre Gilla Böcker-böcker delvis med hänsyn till vad jag inte har läst och också med viss hänsyn till vad mitt bibliotek har att erbjuda. Ljus ljus ljus lånades för några veckor sedan och fick agera bok nummer ett i utmaningen.

atn1024_ljus-ljus-ljus[1]Vilja-Tuulia Huotarinens språk har jag sedan innan hört mycket om och varit mycket nyfiken på! Det var delvis därför jag valde att låna hem Ljus ljus ljus. Detta bekräftades också delvis när jag läste bokens försättssida där man kan läsa om författaren och bland annat: ”Boken har uppmärksammats för berättarteknik och sitt direkta läsartilltal…”. Och visst håller jag med, skriver under på detta och det känns befriande att höra en annan röst än de i mängden – även om jag inte kan säga att jag kanske faller för det handlöst eller förälskar mig i det som sådant…

Det direkta tilltalet i boken gör absolut att jag rycks med i ett hänseende. I ytterligare en dimension rycks jag med då boken är skriven som om det är en skrivares delvisa dialog med läsaren – där boken som form och sättet att skriva enligt konstens alla regler tas upp, konverseras och förmedlas sådär i förbigående och på ett sätt faktiskt för att legitimera boken så som den är och så som den helt enkelt blivit… Detta grepp gillar jag mycket!

Däremot är det samma legitimerande av boken och dess form och vara, som får mig att inte kunna gilla den så oerhört mycket (alls) i ett annat läge. Jag blir inte helt engagerad, jag känner inte tillräckligt mycket för att det händer så mycket bara i språket självt som är explosivt i en anda men som liksom får mig att ofokusera och skapar en distans… Ja, jag har svårt att fullkomligt sätta ord på det – men kan i alla fall konstatera att det är så den här romanen slår ut för mig! Och jag kan inte rå för att det är så jag i slutändan känner – även om jag älskar flera meningar, passager, ordval och det poetiska som jag ju ofta förälskar mig i…

Det är en fin grundram med Tjernobyl i periferin och en jättefin (och så vacker och naturlig) kärlekshistoria mellan två tjejer! Men: det räcker inte för att jag ska känna ”wow” på riktigt!

Ljus ljus ljus
Författare: Vilja-Tuulia Huotarinen
Förlag: Gilla Böcker (2014)
ISBN: 9789186634469
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Novemberläsningen

2 kommentarer

November månad läste jag 7 verk:

Shaun Tan – Ankomsten
Carrie Ryan – Den mörka staden
Johan Werkmäster – Olyckan (lättläst)
Pernilla Gesén – Hon ville ju (lättläst)
Johanna Koljonen – Vellumbarnet (novell)
Jerker Virdborg – Funkislampa (novell)
Linda Skugge – Gnister (novell)

1512 sidors läsning består dessa verk av, tillsammans med lite mer än halva Dean Koontz Psykopaten medräknat, samt halva Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.

Jag klarade i år Tess Tre på Tre-utmaningen, en månad i förtid dessutom. Och jag läste sammanlagt fyra böcker i Nellys skräckläsevent. Den femte påbörjade består av Psykopaten som jag alltså kommer läsa ut den här månaden istället, någon gång. Jag tror att jag kommer läsa ut den om några kvällar, men snart måste jag också lämna tid åt bokcirkelboken.

Jag hoppas december bjuder på många fina lästimmar, men också mycket umgänge med de fysiska personer i min närhet som jag håller av!

TATUH: Döden

3 kommentarer

Nu har det skett. Sista delen i Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” är utläst. Jag läste ut den i torsdagskväll och jag bara känner en lite vemodig saknad någonstans. Det kan bli så att jag klickar hem tv-serien inom en snar framtid för att stilla känslan av saknad en del…

ffe78a2bdd50309f0e6d886948589e16[1]Tredje och sista delen, 3. Döden, i ”Torka aldrig tårar utan handskar” är tung. Sorgen och saknaden är så stor, det är så hemskt att döden blir så påtaglig att den liksom blir en helt naturlig del av vardagen. Det är så hemskt sorgligt att ungas död under en tid blir lika alldagligt som att gå till affären och handla ungefär… I alla fall i vissa kretsar. Det blir därför också som Paul uttrycker det vanligare att gå på begravning än bröllop och hans föräldrar har upplevt det omvända i hans ålder: de har varit på fler bröllop än begravningar.

Benjamins liv kantas dessutom av så mycket död, att det blir så självklart att de allesamman ska gå döden till mötes inom kort. Det blir också så tydligt att det av den här anledningen blir ännu en omställning att acceptera att alla kanske inte ska dö, att viss av den kommer att överleva, kommer få chansen att få leva normallånga liv. Och jag kan tänka mig att det blir ytterst svårt att acceptera att man med denna chans, även får möjligheten att sörja längre, att sakna mer, att känna att det är så många man har älskat som fattas.

Jag uppskattar inblicken i Lars-Åkes bakgrund. Jag slås samtidigt av hur kraftfullt det är att få en hel del flashbacks från tidigare böcker i serien, från gemenskapen de hade, hur lyckan och kärleken sakta förvandlades till en kamp på många sätt. Jag tycker det är effektfullt att få påminnas om vad som har hänt fram tills denna bok, fram tills mångas slutskede. Det är så fruktansvärt påtagliga känslor som når mig, fast jag inte på långa vägar kan sätta mig in i situationen. Och den når mig extra tydligt när människor i Rasmus och Benjamins närhet (exempelvis) låtsas förstå, men så uppenbart är styrda av rädslan. Ett exempel är Rasmsus moster:

””Ja, jag dukade med engångsgrejer idag, hoppas ni ursäktar, tänkte att det blir enklare så. Så härligt att så slarva lite” säger hon och försöker skratta, sitt lyckliga, frigjorda Stockholmsskratt.
Ingen skrattar med henne (…).
Rasmus och Benjamin stirrar på den absurda dukningen med papperstallrikar, plastbestick och sådana där vinglas i plast man sätter ihop med en fot.” (sid. 75)

Situationen kommenteras dock av mosterns särbo:

””Du kan inte mena allvar!” säger han.
Mostern låtsas inte förstå.
”Vadå? Vad menar du?”
”Vi kan ju för fan inte äta på papperstallrikar när det finns riktigt porslin i skåpet.”
(…)
”Ja men jag tänkte, jag orkar inte diska!”
”Jag kan diska.”” (sid. 76)

Svarta sopsäckar återkommer – både när Ramsus moster städar bort det sedan använda porslinet… Hon behandlar någonstans porslinet som Ramsus har använt, på samma sätt som man lindar in om de döda kropparna efter de som sjukdomen tog, i samma slags svarta sopsäckar … Det är så tungt att läsa och på något sätt ser jag det symboliskt. Som att de svarta sopsäckarnas uppgift är att dölja… och säckarna bär dödens färg.

Det är mycket jag skulle vilja prata mer om: den vita älgen (som jag redan pratat om angående första boken), Lars-Åkes bakgrund, Paul, Benjamin, Holger, hur fan Sara och Harald kan göra som de gör mot Benjamin (och samtidigt Rasmus) – kan de inte bara kalla Benjamin för Rasmus vän?

Den här boken berör, väcker tårar, innehåller så vackra meningar.

Jag kommer kanske alltid att komma ihåg vissa av dem tack vare den här starka, viktiga serien:

Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig

Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen.

De som älskade mest. Det var dem som frosten tog.

Vi måste sluta ses på det här sättet

6 kommentarer

atn1024_vimasteslutases[1]Ja, ja, det här är en redan ganska lovprisad och uttjatad bok (who knows om ens någon orkar läsa min recension (klart någon orkar!))! Men jag går med in i samma flank – håller plakatet högt och sjunger med i marschsången:

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck – tack, tack, tack! Jag tackade er självsäkert på förhand här samt här. Men det visade sig också att ni höll måttet som författarduo. Yeay, kan man väl få lov att tjoa på det?!

Den här historian som handlar om Hanna och Jens fick jag uppbåda att sluta att läsa när jag var tvungen att åka till jobbet på mornarna, var jag tvungen att impulsmotstå att läsa när jag kom hem för att plugga på eftermiddagarna och kvällarna, och jag njöt av varje sekund jag fick över på kvällen som kunde ägnas åt läsandet av just den här boken!

Visst finns det en del klyschiga tendenser i den här. Samtidigt är den inte klyschig hela tiden och när det väl är det så är det på ett sådär mysigt och balanserat sätt (på något sätt)! Jag gillar att allt inte är fluffigt och gulligt, och jag gillar verkligen replikeringarna mellan Jens och Hanna och jag känner igen mig i det där tonårsjobbiga känslosvallet som Hanna är utsatt för. Jag gillar också hur Jens vågar erkänna att han känner och vad han känner, men jag hoppas inte att det enbart är tack vare Kent.

Samtidigt som jag är överlyckligt förälskad i boken och till och med faktiskt fällde någon tår så måste jag ställa två frågor: Varför måste Jens vara den som är äldre av dem två? Det känns på något sätt lite normbetingat (precis som det faktum att boken handlar om känslorna mellan en kille och en tjej)… Och är det så lätt att tycka om två stycken samtidigt (för det gör mig om inte annat lite rädd)?

Jag älskar framför allt Hannas personlighet, skulle säkert inte haft något emot att träffa Jens fast han har barn… Och jag älskar mer än något annat replikeringen (jag vet att jag nämnt den en gång innan), men jag är svag för sådant här och jag köper de här typerna av ordväxlingar:

””Vi måste sluta ses på det här sättet”, sa hon. ”Det är inte så trevligt.”
Han tittade låtsasförvånat på henne.
”Vadå, tycker du inte?”
”Nä.”
”Jaha, nä, nä.” Han ryckte på axlarna. (…)
Hanna fnissade till. Han fann sig i alla fall snabbt, det fick hon ge honom.
”Och du har fått många nya vänner på sistone, eller?” frågade hon. ”Känt att du verkligen klaffat till höger och vänster med nytt folk? Knutit livslånga vänskapsband?”
Han nickade eftertänksamt.
”Ja då, en hel del” sa han.” (sid. 18)

Och var det så att Bjärbo och Lindbäck skrev vartannat kapitel? I så fall blir jag ju aningen nyfiken på vem som har skrivit vems perspektiv?! Är Lisa den som skrivit Jens till exempel och Johanna den som skrivit Hannas? Eller är det tvärt om? Och kommer det fler samarbeten från denna underbara kombo och duo?

Och för att sjunga med i marschsången: ”Läs, läs, läs!”