Jag är ju så jävla easy going

”Av författaren till Här ligger jag och blöder, vinnare av Augustpriset 2010″

ctn465_465_2200_0_0__jag-ar-ju-sa-javla-easy-going_3Dskugga[1]Det var den första texten jag fastnade på om man bortser från Jenny Jägerfelds namn och den underbara titeln Jag är ju så jävla easy going! Här ligger jag och blöder har hittills (ja, jag säger hittills), varit den bästa boken av Jägerfeld. Jag gillade Hål i huvudet, men inte alls lika mycket som Här ligger jag och blöder som jag älskade. Och av den här anledningen har jag haft stora förväntningar på den här boken, Jag är ju så jävla easy going. Och jag kan erkänna att jag har varit rädd för att jag har haft för höga förväntningar. Jag var riktigt nervös när jag öppnade boken, tog mig igenom första sidan, första kapitlet, första sexton (ish) sidorna…

Vid sidan 16 skrev jag i min anteckningsbok: ”Jag älskar redan språket och känner bara spontant att det här kommer bli bra/det här bådar gott! :D”

Vid sidan 32 skrev jag: ”Språååket!!! ♥ Jag känner redan nu på mig att jag vill ha mer/vill läsa mer!”

Och efter sidan 32, blev det så självklart att jag älskade språket att jag inte ens nämner det mer i anteckningarna innan jag läst ut boken. Men det betyget kommer längre ner. För språket är en av de sakerna som är så älskvärt i den här berättelsen om Joanna som har ADHD, vars mamma är refuserad som författare, vars pappa är en deprimerad nästan färdig psykolog… Och i allt det jävliga, tunga, fattiga, så finns Audrey ”som får nervtrådar att tränga ut från Joannas hjärta, rakt ut genom bröstet.”

Och Joanna! Hon är den hon är och jag älskar att hon inte direkt skäms över det. Hon är Joanna. Människor runt omkring henne får ta henne för den hon är – impulsiv, alltid i rörelse och hon vill bli älskad! Det är också den här impulsiva sidan som framkallar både någon slags igenkänning (trots att jag själv sällan är impulsiv) och en hel del skratt. Joanna missförstås och missförstår.  Alla missförstånd från Joannas sida är så klockrena att jag både skrattar och rodnar om och om igen. Humorn är så befriande i allt det tunga och det skapar en balans… Balansen är så välkomponerad mellan humorn och det allvarliga som berör fattigdom, asymmetrisk kärlek och psykisk ohälsa (bland annat, och samtidigt båda ock).

Jag älskar att jag fått chansen att djupdyka ner i en period av Joannas liv. Det är så jag ärligt känner. Jag älskar alla sidor, alla kapitel, jag älskar alla fel, alla rätt och alla mellanting av fel och rätt, rätt och fel, som jag känner att Joanna gör. Och felen är samtidigt misstag och misstag är något vi måste få göra och det är också de får mig att uppleva att en karaktär känns levande! Joanna är långt ifrån perfekt, hon är mänsklig. Hon är också tonåring och den sekvensen av allas liv är turbulent på något vis, även om just Joannas tonårssekvens är mycket turbulent av olika anledningar.

På tal om tonåring, så är jag glad att jag vid tjugofyra års ålder fortfarande frestas att läsa, och inte skäms över att jag läser, ungdomsböcker. Jag hade till exempel aldrig fått läsa denna briljanta roman (kompositionen är ju i princip oslagbar!)!

Det finns så mycket i den här romanen man kan prata om. Jag upplever så mycket, också saker jag inte kan sätta ord på, men även saker jag inte vill sätta ord på för att jag vill att alla ska få dyka in i en såhär berörande roman tämligen oförberedd. Jag vill att alla ska få chansen att slås av kraften av att överraskas!

Och för att gå tillbaka till mina anteckningar, här efter att ha läst ut: ”Boken är klockren, Det är en riiiktigt bra bok som går i klass med favoriten Här ligger jag och blöder men är snäppet bättre! LOOOVED IT! ♥”

Random ord som återfinns i mina tankar om boken (och som i sig säkert kan locka till läsning på grund av nyfikenhet): ”fattigdom VS bortskämdhet”, ”Audreys klargöring”, ”ingen medicin!”, ”varför båda?!”, ”missförståndet: kommer han förstå?”, ”halsduken!”, ”stulit och sålt…” och en hel del ”what?”…

Jag kom ur min lässvacka och läste för första gången på länge en bok på endast fem dagar tack vare den här boken, tack vare Jägerfeld!

Angående Tre på Tre…

… så kan jag för mitt liv inte förstå varför jag kom på att jag skulle läsa tre stycken författare på min boktolvalista, när jag ju antagligen kommer ro hem en helt annan boktrio inom i princip samma tidsram. Jag blir faktiskt lite besviken på mig själv. Jag har redan läst Jägerfelds bok i denna trio och har bestämt att jag kommer börja bläddra i Bjärbos & Lindbäcks bok ikväll… Och Gardells ligger ju också i bokmässehögen och bara vill läsas… (!)

Jag tröstäter en kanelbulle!

Tre på tre-utmaningen…

… som Pocketlover anordnar ska jag ta mig tusan ge mig på i höst igen. Ja, det gick ju jättebra förrförra gången jag var med och förra fick jag åtminstone en bok av de tre sagda utläst (bättre än ingen alltså). Tre på tre-listan ser för närvarande ut så här hos Tess.

Tittar man närmare på kommentarerna ser man också att jag har kommit ett steg på vägen i att välja vilka tre böcker jag vill läsa. Jag har i alla fall kommit underfund med att jag vill läsa tre av mina boktolvanamn: Susan Hill, Neil Gaiman och Gillian Flynn. Det återstår bara att bestämma vilka titlarna blir.

Målet är självfallet att ta hem den här utmaningen och läsa alla tre böckerna, men samtidigt är jag glad om utmaningen såsom förra året i alla fall bidrar med en liten spark där bak.

Jane

Nu har jag äntligen läst ut Jane av April Lindner. Någonstans hade jag tänkt att det här skulle kunna vara något för mig eftersom jag gillade klassikern den bygger på – självfallet Jane Eyre av Charlotte Brontë … Men jag är i ärlighetens namn ganska föga imponerad emellanåt.

April Lindner har på ett sätt gjort ett ganska stort och maffigt jobb i att göra den här historien modern, men samtidigt har hon enligt mig gjort en mycket stark kvinna i Jane Eyre att i den moderna tappningen bli ganska mesig och svag med dagens mått och dagens starkare kvinnoideal. Jag vet inte hela tiden vad hon hade kunnat göra annorlunda, men känner att det emellanåt kanske är lite väl mycket ett försök att behålla vissa ursprungspositioner från boken, med språkliga drag och repliker. Det känns därför någonstans här och där som om Jane inte finns, heller inte Nico Rathburn (Rochester) …

Det här är min första Tre på tre-bok, och med detta sagt kan jag också räkna ut att det är den enda som kommer läsas av mina tre. Det är lite oturligt att Tre på tre-utmaningen klaffade perfekt med lite av en lässvacka där jag känner att många böcker inte öppnat upp med lika varmt omfamnande som många andra böcker gjort i mitt liv. Mycket typiskt …

Den här boken har varit en av de böckerna som jag inte känt någon lust att läsa, men ändå avslutat (grejen är ju bara att det tar en extra tid att komma till den där sista sidan i de här böckerna!) … Jag kommer nog med detta sagt inte läsa Catherine av Lindner som är en modern tappning av Wuthering Heights.

Jag vill nog ha något annat än vad Lindner erbjuder om jag ska läsa mina favoritklassiker i en modernare tappning. Frågan är bara vad?!

Med Lindner har jag prickat av elva av tolv namn i boktolvan.

I C-uppsatstider…

… blir det inte så jättemycket mer än kurslitteraturläsning för min del. Jag lever, jag mår bra och jag läser. Men jag kanske bara inte hinner läsa just exakt det där jag veeerkligen skulle vilja läsa just nu. Jag har i alla fall kommit en bit med syrrans boktips som är månadens bok jag skaaa ro hem. Tre-på-tre-utmaningen ror jag inte hem känner jag redan, men jag kommer läsa ut den här och kanske en av mina tre tre-på-tre:or (April Lindners Jane). Syrrans boktips är för övrigt Marilyn Mansons självbiografi. Jag både fasas, fascineras och det ena med det tredje…

Sedan fick jag här om veckan Kirkmans The Walking Dead, vol. 1 (på svenska). Den känns toppenbra som kontrast till kurslitteraturen. Samma sak känner jag med den andra boken som kom med i den här beställningen för några veckor sedan – nämligen Far from You av Lisa Schroeder. Schroeders böcker på vers känns som en vacker och klangfylld kontrast till all facklitteratur.

Pocketlovers…

… Tre på Tre  kommer jag delta i i år igen. Jag tyckte det var kul förra gången och har betsämt mig för att september till och med november läsa tre av de tretton titlar som jag presenterat i inlägget om biblioteks- böckerna. Det blir närmare bestämt tre engelska titlar och med det sagt The Small Hand av Susan Hill, Jane av April Lindner (också en av mina boktolva-författare) och Cinder av Marissa Meyer.

Som Pocketlovers Tess själv säger:

”Det hela är mycket enkelt. Du kan välja att läsa en trilogi, tre böcker av samma författare, tre böcker i samma genre, de tre första i en serie, tre böcker från samma land, tre som börjar på samma bokstav – you name it! Och de tre du väljer ska du slutföra inom tre månader.”

Jag återkommer igen när utmaningen drar igång. Kika in hos Pocketlover vet jag och anmäl dig till Tre på Tre du också!

Sammanfattning av ”Tre på Tre”.

Jag hoppade jag på Pocketlovers Tre på Tre-utmaning som sträckte sig 1:a september till 30:e november. Jag var väldigt snabb att läsa ut mina tre Bokus-pocketar, men då hade jag också råkat köpa tre riktigt bra böcker. Jag blev väldigt färvånad själv, kan jag meddela. Jag hade inte alls tänkt att det skulle gå så snabbt att avverka tre böcker, då visserligen två av dem var ungdomsböcker, men i alla fall…

Såhär såg slutspurten ut för några dagar sedan…

Böckerna jag valde att ta mig an var Maggie Stiefvaters Frost, John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna och Becca Fitzpatricks Fallen ängel.

Jag måste säga att utmaningen faktiskt var just en utmaning, tills dess att jag insåg att samtliga böcker fångade upp mig ganska direkt. Sådär på första sidorna. Då var den största utmaningen istället att försöka slita sig från böckerna. Det är fortfarande så att jag får hålla mig i skinnet för att inte läsa forsättningen på Frost än… Jag har lite små måsten att avverka… Och andra boken i serien av Fitzpatrick har jag läst den här månaden.

Jag tackar helt enkelt för en lyckad och rolig utmaning från, Pocketlovers sida! Jättekul!

Tre på Tre, bok tre.

Tiden går fort när man har roligt, eller när man har mycket att göra… Det första passar bra in på läsning tycker jag, det känns som om man bläddrar hejdundrans fort igenom böckers sidor om man faktiskt tycker att det man läser är något att ha, eller så mycket mer än bara det! Det var det som hände nu med Becca Fitzpatricks Fallen ängel. Jag läste tjugo sidor en kväll, började fastna för boken, och då var boken snart utläst! Det var till och med så pass bra att jag fick struktur på mitt pluggande ganska bra med – bara för att ha tid att läsa boken i lugnan ro! Tänka sig!

”De nya änglarna är trotsiga, sexiga och modemedvetna.” står det på bokens framsida. ”Det är spännande. Lite sexuell dragning. Lite kärlek”, säger Johanna Lindbäck (Bokhora).

Vad säger då jag? Jag säger: wow! Jag har upptäckt något annat än varulvar och vampyrer. Änglar! Och de är precis lika farligt frestande som vampyrerna och varulvarna! Så att man inte blir av med den där spänningen mellan ont – gott, eller mellan mänskligt – djuriskt… Vilket är skräckblandat underbart!

Tänk er själva Patch – farligt snygg, attraktiv och mystisk! Han är hemlighetsfull, verkar hela tiden ha något att dölja och får dig att rodna… Han väcker känslor inom dig du inte visste fanns, och dessutom känslor som känns mycket motstridiga! Men han väcker en eld! Han verkar veta mycket om dig, och vet vilka knappar han ska trycka på, och inte nog med det – ibland verkar han ta sig in i dina tankar!

Det är precis så det känns för Nora, bokens huvudperson. Hon vet inte om Patch är bra eller dålig för henne. Hon kan knappt tolka vibbarna han ger henne, och han verkar av någon outgrundlig anledning väldigt ofta befinna sig just där hon är..! Är det bara en slump, eller är det så att han förföljer henne?

Spänningen emellan Nora och Patch finns absolut där, inte minst den sexuella:

”Jag makade mig fram till kanten på bänken och lät benen dingla på varsin sida om honom. Något inom mig sa att jag skulle sluta – men jag tvingade den rösten att hålla tyst.
Han lade händerna på bänken bredvid mina höfter, lade huvudet på sned och lutade sig mot mig. Hans doft – bara mörk och fuktig jord – överväldigade mig.
Jag drog två snabba andetag. Nej. Det här var inte rätt. Inte det här, inte med Patch. Han var skrämmande. På ett bra sätt, ja, men också på ett dåligt sätt. Ett vädligt dåligt sätt.
”Du borde gå nu”, andades jag. ”Du borde verkligen gå nu.”
”Hit?” Han mun snuddade vid min axel. ”Eller hit?” Den flyttades till min hals.
(…) Jag upplevde en pirrande, stickande känsla i hela kroppen, inklusive benen.” (sid. 97).

Det är på sidan 97 som bokens nästan-kyss inträffar… Något som Nora tänker ganska mycket på…

Jag gillar sådana här böcker! Den är helt i klass med Stiefvaters Frost, också Meyers Twilight! Och det är enligt mig – KALAS!

Det här innebär också att min tredje bok i Pocketlovers  Tre på Tre-utmaning är utläst!

Jag vill även passa på att tacka bokbloggare och bokälskare för kärlek och inspiration! Alla har något att komma med, och boktipsen flödar på internet! För vad vore böcker och texter utan läsare..?!

Tre på Tre, bok två.

Nu har jag förvånansvärt nog läst ut även John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna från 2010. Och jag är helt mållös, tömd på ganska mycket positiva känslor och än en gång känner jag att Ajvide Lindqvist har fått mig att läsa en alldeles sanslös historia som både skrämmer och överraskar mig, trots att jag många gånger förstod vartåt allt i boken var på väg, tack vare författarens vinkar…

Solliden, Skansen. Den tjugosjätte juni 2007. Klockan är tio minuter i åtta. Programledaren värmer upp publiken. (…) Skrik av smärta och skräck är otänkbart och det får inte finnas blod över marken, över bänkarna när sändningen är slut. Det får inte ligga en död människa på scenen och många fler på marken nedanför. Kaos kan inte tillåtas här. (prolog).

Prologen i sig gav en tydlig vink, men ändå, ändå…

Jag har vissa teman ringande i huvudet: människans bräcklighet, mänsklig ondska och jag känner fortfarande en eftersmak av sekt och gruppptryck.

John Ajvide Lindqvist är en mästare på att beskriva de mest missanpassade människorna, eller de svåraste relationerna, och ändå är det trovärdigt. Kanske trovärdigare än någonsin? Här återfinns inte det övernaturliga i form av vampyrer som i Låt den rätte komma in, inga zombieliknande drag återfinns som i Hanteringen av odöda (som jag inte läst än), och inte heller ett mytiskt hot, såsom havet, som i Människohamn.

Trots alla motstridigt negativa känslorna och den vemodiga och skräckfyllda atmosfären som John Ajvide Lindqvist uppenbarligen kan skapa, skapa och åter skapa, så ville jag läsa vidare genom hela boken. Trots att jag antagligen visste vartåt det barkade, så var jag tvungen att veta hur det kom sig…