1007

1007Johannes Pinters roman 1007 tycker jag att jag ändå har haft en del förväntningar på innan jag äntligen satte mig tillrätta och började läsa den. Och jag vet inte om det är dessa förväntningar som lite spökar för mig, eller om det helt enkelt är så att jag inte riktigt kan landa i lite motstridiga känslor jag har inför romanen på något sätt som gör att jag sammantaget landar i någon mellankänsla.

1007 har ett oerhört intressant utgångsperspektiv:

”Du har just blivit biten och smittad av någon form av… virus. Du kan inte äta vanlig mat. Silver bränner mot din hud. Dagsljus är direkt dödligt.

Du bor i Gällivare. Ovanför polcirkeln. Samtidigt som du blev smittad så inträdde sommarsolståndet.

Nu är du fånge i din lilla lägenhet. Du kan inte jaga efter mat. Det frätande dagsljuset blir alltmer outhärdligt.

Det enda du behöver göra är att överleva en dag.
Problemet är att dagen är 1007 timmar lång…” (www.swedishzombie.se)

Pinter skriver kanske på ett sätt som inte direkt tilltalar mig. Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är som inte går enda fram hos mig och finner skräckälskarens hjärta inom mig, men jag kan inte riktigt känna för eller med huvudperson Anton. Av någon anledning finns det en distans mellan just mig som läsare och honom. Jag får för mig att det är något jag nästan saknar, men jag kan inte heller säga vad det är… Något hade jag kanske behövt för att känna att han var med levande (ja, för det passar ju så ironiskt bra att säga i sammanhanget) även om jag tror att det är delvis det det handlar om för mig…

De kursiva drömsekvenserna, eller vad man nu ska kalla dem, gillar jag ändå på många sätt då de skapar en form av känsla, då de skapar bilder och då de ger frågor som jag faktiskt inte känner att jag behöver ha svar på. I det kursiva finner jag känslorna, tankarna och bilderna som på något sätt följer mig och stannar lite mer hos mig. Hade sedan frågorna besvarats som jag fått utav dem, hade nog jag personligen varit mer besviken än vad jag nu är. Jag gillar att inte veta vad allt betyder, vad det indikerar och vad det står för. Jag kan tolka detta på egen hand och jag kan därmed också medskapa min egen del av historian.

Och även om jag kanske inte tilltalas av Pinters språk eller hans huvudperson på det sätt som jag naturligtvis hoppats, så finns det mycket här som jag sparar och gillar: små sekvenser, små detaljer och de där glimtarna som gör att jag känner att Pinter skulle kunna skapa något jag skulle tilltalas av mer som jag skulle ta till hjärtat på ett annat sätt.

John Ajvide Lindqvist har uttalat sig om romanen, bland annat har han sagt ”klaustrofobisk, hallucinatorisk, minimalistisk” och han tycker att detta är bra. Och när en av mina absoluta favoritförfattare uttalar sig på detta vis så ligger det säkerligen något i det, men jag tror nog att just Pinter för mig blir lite mer i klass med Ajvide Lindqvists Himmelstrand som jag inte kunnat älska såsom jag älskar bland andra Låt den rätte komma in och Lilla stjärna och då har det ju med min personliga smak att göra och inte något mer eller mindre. Så enligt min personliga smak är Pinter bra, men jag kan inte mer än känna att okej till gilla, och att jag ju ändå gillar många delar mycket.


1007 [Elektronisk resurs]
Författare: Johannes Pinter
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185112
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Färjan

frjan-strandberg_mats-33226912-frntlJag har haft Mats Strandbergs Färjan som kvällslektyr från och med den dagen den damp ner med posten. Ibland har jag bara haft tid att läsa lite, men snabbt var jag också tvungen att skapa mig mer tid de kvällarna jag kunnat ägna mig mer helhjärtat åt läsning. Och ju mer jag läste desto mer tyckte jag att jag kom in i bokens takt, känsla och illabådande och oundvikliga framtid.

Ramarna är så otroligt raka och fina (vem har inte kommit på detta koncept tidigare då det är så briljant – och samtidigt – tack, att just Mats Strandberg kom på det och ingen annan): en färja, som i sakta mak ska korsa Östersjön, 1200 passagerare, den personal som behövs på det, alla fördelade i färjans hyttar. Färjan ger följande förutsättningar: trånga korridorer, distansen från fastlandet med allt detta innebär, den ger en taxfree-butik, restauranger och klubbar. Alla dessa delar ger ju såklart utan ytterligare delar upphov till en ganska osäker tillvaro för samtliga passagerare och samtlig personal. Alla är instängda på en begränsad yta med begränsade möjligheter till kontakt med andra utom denna sfär. Så med detta konstaterat: Vad skulle hända om man lade till ytterligare en ingrediens? Låt oss säga: En fortgående spridande smitta?

Jag tycker verkligen att idén är så briljant! Vad kan inte vara otäckare än både något vardagligt och välbekant som en färja (eller talar jag för mig själv nu i egenskap av att vara en halvfinska?)? Vad är sedan inte obehagligt om man ser till färjans begränsade yta, trånga utrymmen och det faktum att färjan befinner sig på öppet vatten och utan direkt kontakt med fastlandet under viss tid? Jag ryser mer vid tanken nu än innan jag läste Färjan och det får mig att tänka att Mats Strandberg verkligen lyckats med det han tänkt lyckas med.

Nej, enligt mig finns det inte något att klaga på vad gäller den här romanen. Jag var nervös för att jag skulle tycka att det skulle bli för många karaktärer att hålla reda på eftersom man som läsare möter ett ganska stort antal förstaperspektiv i romanen i de olika kapitlen… Men jag stör mig inte alls! Eller, jo, visst stör jag mig kanske på hur vissa personer är som just personer (vissa skulle jag aldrig velat träffa i verkligheten), men jag stör mig inte på inslaget som sådant och jag tycker att personbeskrivningarna känns bra, levande och riktiga.

Jag visste inte alls vad detta skulle vara för slags roman, mer än att genren var skräck. Med detta visste jag inte vad ondskan eller tvisten skulle kunna vara i romanen. Jag tycker också att det romanen förmedlar inte känns ringrostigt eller uttjatat på något sätt, fastän man kanske borde tycka det å ena sidan. Jag gillar det dock, jag köper det med hull och hår – och – vad gäller allt blod: det måste höra en sådan här roman till!

Jag blir heller inte klok på en mening som återfinns framemot slutet, då denna mening får mig att spänna hela kroppen och energiknölarna och mina skräcktentakler säger mig att om detta varit en populär film, så skulle den absolut, utan tvekan och inom en snar framtid komma en uppföljare.

Färjan är så välskriven språkligt som den är, tycker jag att den på ett sätt passar alla. Alltså: kanske också den som inte vanligtvis läser skräck och kanske även den som tycker sig ha tröttnat lite på genren. Jag är överraskad, överrumplad och överförtjust i denna roman! Det är en av mina mest passande koppar te detta år och jag kan inte annat än hylla den (och kanske hylla den lite till!?)!


Färjan
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Norstedt (2015)
ISBN: 9789113060309
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Julis två omläsningar…

…vill jag bara säga något kort om vardera. Jag läste om båda tack vare sommarkursen. Henry James verk valde jag att läsa om på svenska för att se om det var något jag kanske missade i den engelska versionen för ett par år sedan och John Ajvide Lindqvists verk lästes delvis om då jag bara visste att jag skulle använda den i den lite djupare analysen i min andra hemtentamen. James verk lästes i juli för andra gången och Ajvide Lindqvists för tredje eller fjärde.

När skruven dras åt var exakt så som jag mindes den. Den är rörig, den är svår att greppa på olika sätt och jag undrar fortfarande som läsare vad som hänt eller ej och hur jag ska tolka den. Jag hade ju trott att läsningen eventuellt uppfattats som lite rörig, svårgreppad och svårtolkad på grund av språket sist jag läste den, men nu inser jag alltså att jag ”förstått” den även första gången jag läste den. Jag gillar den kanske inte jättemycket på ett sätt, men jag tycker om delar av den ändå och jag gillar att den påverkat och inspirerat andra författare.

lat-den-ratte-komma-in[1]Låt den rätte komma in kan jag inte säga annat om än att jag fortfarande tokälskar den! Jag borde kanske ha tröttnat på den rejält vid det här laget, men icke då! Jag ser fortfarande så mycket briljant, så mycket genialt och jag äcklas fortfarande av de där få, men riktigt vrickade, scenerna som ingår i verket. Jag gillar också det faktum att Ajvide Lindqvists verk varit fokus för olika slags studier i olika kurser jag läst och att det alltså finns så mycket att analysera och se (och jag inser samtidigt hur mycket nytt det hela tiden finns att upptäcka då jag misstänker att jag fortfarande inte har hittat allt)!


När skruven dras åt
Författare: Henry James
Förlag: Modernista (2010)
ISBN: 9789185453955
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Låt den rätte komma in
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2005)
ISBN: 9170371253
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Evig natt

ladda nedAlla dessa trilogier som man påbörjar, men som man ibland nästan drar sig för eller är nära på att glömma att avsluta. Men nu är jag även i mål med Guillermo del Toros och Chuck Hogans vampyrtrilogi – Evig natt är nämligen den tredje och sista boken i serien.

Ja, så för ett par år sedan började jag bekanta mig med denna dystopiska vampyrtrilogi. Vampyrerna är verkligen inte som de klassiska vampyrerna är i Dracula eller liknande verk… Nej, det är de sannerligen inte. De har ju för det första en gadd och inte vampyrtänder och det hela är dessutom ganska motiverat, men invecklat och jag påminns även i denna del om vampyrernas historia fram tills romanens nutid som utspelar sig i modern tid.

Kampen mot blodsugarna fortsätter i denna roman. Evig natt beskriver hur långt vampyrerna kommit i sitt vidareutvecklade och mer vampyrvänliga samhälle. Jag ryser vid tanken på blodlägren vari man placerat stor del av den överlevande befolkningen: den som ska agera föda för vampyrerna och som dessutom ska avla nya ”boskap”… Föroreningarna i luften är påtagande, men det ger också en något vampyrvänligare himmel då solen helt enkelt inte kan tränga in på samma sätt längre…

Det konstiga är att det var så pass länge sedan som jag läste de föregående böckerna, men ändock minns jag så mycket. Jag tror därför att del Toro och Hogan berättat denna historia på ett minnesvärt sätt, och att de dessutom  eventuellt skriver något upprepande, men inte på ett sådant sätt att det direkt stör mig. Jag kan fortfarande se upplösningen framför mig i andra boken, men jag minns lika tydligt öppningen och de större vändningarna ifrån första romanen. Det måste jag ge dem credit för!

Så utan att spoila än mer, måste jag säga att jag ändå är ganska nöjd med att ha läst hela serien. Slutet är något utdraget, men känns okej för serien som sådan och jag accepterar det. Jag är numer också beredd och i allra högsta grad nyfiken på att kika närmare på filmatiseringen av serien i form av tv-serien (The Strain) som gått på sexan om jag är rätt informerad (?)!


Evig natt
Författare: Guillermo del Toro
Förlag: Bra böcker (2013)
ISBN: 9789175130477
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Carmilla

Boken som påbörjades i november, men inte lästes klart till skräckläsutmaningen utan i förra veckan och därmed i december: Joseph Sheridan Le Fanus Carmilla. Detta är ju en klassiker och en klassiker jag har tänkt mig att läsa oerhört länge. Jag hörde talas om den på allvar för en sex, sju år sedan och nu – äntligen – tog jag mig i kragen. Jag läste den dessutom på engelska (det har ju inte blivit så mycket på engelska nu på ett bra tag)!

Carmilla[1]Carmilla är på flera sätt inte särskilt otäck – men det skapas ändå något i miljöbeskrivningar och känslobeskrivningar som gör att man i alla fall kan känna igen den klassiska spökhistorien. Jag gillar den tonen som framkommer av detta typen av berättande och det passar ofta mycket bra på just engelska också. Jag tycker ju om det där pampiga och lite klassiska sättet att berätta på engelska… Jag är inte alls rädd när jag läser, jag känner inget direkt obehag (förutom tanken på att inte veta vad som är dröm eller verklighet när man precis vaknat) – vilket i sig är ett bra grepp att tillhandahålla en sådan här berättelse.

Jag har lite svårt att åldersbestämma Laura och Carmilla, men det stör någonstans inte oerhört mycket att inte vara helt säker. Sedan vet jag inte om jag bara missat åldern om det någon gång presenterats. Laura bor med sin far, någonstans i ett fransktalande område av Europa. De bor fint, pampigt och lever omringade av anställda. De bor med detta sagt stort och har en betydelsefull roll i deras by. Laura är ganska ensam (vilket jag också antar att hennes far är emellanåt som änkling) och det är med en överväldigande lycka hon och hennes far tar hand om en ung kvinna i hennes egen ålder när den unga kvinnan i fråga varit med i en olycka. Den unga kvinnan är Carmilla.

Carmilla och Laura känner sig dragna till varandra och samtidigt finns det något skräckblandat över mötet för Lauras del eftersom hon kommer ihåg Carmilla från en dröm ett par år tidigare då hon vaknat av den unga kvinnans närvaro, men sedan ryckts ur en förtrollning då hon vaknat av ett stick vid nyckelbenet… Carmilla verkar dock ha drömt om henne samma kväll för länge sedan och denna bekännelse gör känslan av att höra ihop än starkare.

Det är så mycket i den här klassiska historien som är ganska självklart. Man inser vem Carmilla är fort. Man inser också vilka personer som är tillsynes samma (kanske på ett annat sätt än vad man hade gjort om man inte läst berättelsen utan istället lyssnat på den). Det är mycket med historien som är bekant för att man läst andra vampyrberättelser som är just klassiker. Men det är också trevligt att ha läst detta verk och se vad som inspirerat andra författare och andra berättelser som behandlar vampyren. Bland annat ska ju Bram Stoker ha inspirerats av Le Fanu (och om inte annat ser jag miljön!).

Jag är glad att jag läst detta verk – äntligen. Jag tyckte ändå om det!


Carmilla
Författare: Joseph Sheridan Le Fanu
Förlag: FrontList (2003)
ISBN: 1843500728
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Bump in the Night Tag

Jag blev taggad att göra ”Bump in the Night Tag” av Nelly på Nellons bokblogg (hos Nelly hittar ni även till ett av taggens ursprung). Taggen går ut på att besvara sex lite längre frågor samt sex lite snabbare, för att sedan skicka vidare taggen till några till som skulle kunna tänkas göra den. Jag tänker att man kan besvara taggen även nu i helgen med mera, då det ändå är Allhelgona-helg.

Let’s go:

  1. Vad är din favorit när det kommer till övernaturliga väsen att läsa om?
    Jag har kikat lite i min bokhylla, och den verkar vara ganska överens med två av de litteraturkurser med övernaturligt innehåll jag läst: vampyren verkar vara en klar favorit. Jag återkommer till vampyren. Om och om igen.
  2. Vilken scen (från vilken bok som helst) är din mardröm att vara med om?
    Här svarar jag utan att tveka (och i princip oavsett bok) att jag inte skulle vilja vara med om en zombieepidemi eller egentligen efterverkningarna efter en sådan. Det känner jag tydligt när jag läser i princip vilken zombiebok som helst med detta innehåll.
  3. Om du skulle besöka en läskig setting/plats i en bok: Vilken skulle du besöka och varför?
    Jag väljer att svara den både mysigaste och mysrysligaste (ibland) settingen jag kan komma på: Hogwarts. De flesta böcker jag läser målar inte upp så här fantastiskt lockande miljöer att jag skulle kunna tänka mig det… Men Rowling lyckas med det, på samma sätt som jag blev oerhört frestad att besöka cirkusen i Morgensterns Nattens cirkus.
  4. Vilken bok var så tråkig att du nästan somnade i en evighet när du läste den?
    Oj, oj, oj. Jag svarar utan att blinka: Franz Kafka med Slottet (den enda jag testat och jag kommer nog inte ge mig på något mer). Den var så ospännande, så olockande…
  5. Vilken bok skulle du kunna riva ut några sidor ur för att göra den bättre?
    Sista ”Harry Potter”-boken: bort med sista sidorna. Sådär, ja. Much better, easy fix.
  6. Vilken elak karaktär skulle du vilja förvandla från ond till god?
    Spontant skulle det bli Celias pappa i Nattens cirkus. Eftersom hon inte har en mamma känns det som att hon verkligen hade förtjänat en mer sympatisk och känslokännande pappa. Jag hade nästan hellre låtit henne växa upp med professor Umbridge, till exempel.

Och de snabba lyder såhär:

  1. Vilken är din favroritvampyr?
    Louis i Anne Rices En vampyrs bekännelse.
  2. Vilken är din favoritvarulv?
    Sam i ”Mercy Falls”-serien av Maggie Stiefvater.
  3. Vilken är din favorithäxa?
    Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Minoo i ”Engelsfors”-triologin.
  4. Vilket är ditt favoritmonster?
    Cthulhu av H. P. Lovecraft.
  5. Vilket är ditt favoritspöke?
    Även om hon må vara en ängel snarare: Susie i Alice Sebolds Flickan från ovan.
  6. Vem är din favoritmördare?
    Jag har ingen favoritmördare men måste säga att jag fascineras mycket av konceptet mördare i Keplers Hypnotisören fortfarande.

Vidare taggar jag:

Miriam på Schitzo-Cookie’s bokblogg, Julia på Bookclubben, Malin på Bara en sida till, någon eller kanske fler på Beas bokhylla och Anna på Sagan om Sagorna.

Gör taggen om ni tycker det vore kul, eller stå över om ni hellre vill det eller helt enkelt inte har tid. Nelly har valt att posta en video i samband med taggen, men jag med min förkylda näsa, ville inte ens ge det ett försök. Jag önskar er alla en riktigt trevlig helg!

Fiktiviteters 24frågor, fråga 17-19

Fråga 17: Titlar

Hm, hm. Jag har en relation till titlar. Det är jag helt säker på och har jag känt av… Men hur det här förhållandet ser ut är nog ganska olika och tänker jag på det vet jag inte om det finns ett mönster i vilka titlar jag kommer att gilla och inte gilla, även om jag nog har en ganska stor förkärlek för titlar som är logiska när man läst boken, men inte är för uppenbara eller plana i förhållande till handling och berättelse… Vilket är en sanning med modifikation. Och återfinns en viss poetisk klang i titeln så förälskas jag ofta.

Torka aldrig tårar utan handskar, Kråkflickan och Låt den rätte komma in

Och på tal om Låt den rätte komma in, diggar jag av någon anledningar titlar som kan kopplas till låtar, vilket också Himlen är en plats på jorden och Det är så logiskt alla fattar utom du har…

 

Fråga 18: Ungdomsböcker

Min relation till ungdomsboken som tjugotreåring är enormt varmhjärtad och kärleksfull. Jag älskar ungdomsböcker och skulle jag någon gång hoppa på författarbanan skulle jag satsa på det här spåret. Jag älskar att återuppleva tonåren, även om det är en tuff period, jag älskar kontakten med känslorna, närheten till skola, familj och vänner och med detta sagt är jag kanske mest fast i ungdomsboken i Thydell-, Bjärbo-, Linbäck-anda, samt Strandberg & Bergmark Elfgren-anda, såklart!

 

Fråga 19: Tv-serier

Jag kanske inte är en tv-serieslukare i den omfattningen att jag ser serier när de går på tv eller liknande. Jag hänger inte med på när säsonger släpps heller… Men detta kanske kan bero på att jag inte tycker mig ha den tiden och därmed inte unnar mig att ha den vetskapen (fast jag säkert skulle kunna vara galet insatt och påläst) …

Hur som helst såg jag The Walking Dead (säsong 1), efter att ha klickat hem den från cdon.com i samband med ett bokköp. Ett mycket bra köp! Och jag började kolla på Doctor Who (de nyare säsongerna) med pojkvännen och kärade ner mig toootalt! Och så måste jag ju hylla årets bästa serie som svt sänt – Torka aldrig tårar utan handskar!

Jag kollar lite sporadiskt på Vampire Diaries fortfarande, men mest bara för att känner jag… Och jag såg för ett par år sedan slaviskt på Grey’s Anatomy, vilket inte frestar mig längre… Andra serier har jag kikat lite på under året, utan att fastna och jag kan inte annat än låta de tre förstnämnda serierna på fråga 19 få stå för min ”toppitopp” 2012!