Mikrorecension: Four

four_divergent-25576114-frntlVeronica Roths novellsamling Four ger Fours perspektiv till skillnad från Tris perspektiv som i romanserien. Tre av novellerna utspelas innan Four träffar Tris och den sista novellen ger bara ett nytt perspektiv på händelser vi känner igen…

”Jag har ett nytt namn, vilket betyder att jag kan bli en ny person. Någon som inte tolererar dräpande kommentarer (…). Någon som kan ge igen.” (sid. 49).

Jag tror att detta är en novellsamling man med fördel kan läsa efter ett ganska bra tag efter att man avslutat trilogin om Tris (vilket jag bland annat säger på grund av att det nästan är lite väl mycket igenkänning emellanåt). Jag tycker att den fyllde sin funktion som sådan, även om jag kunde varit utan den fjärde och sista novellen mestadels på grund av att jag redan läst om dessa händelser men ur Tris perspektiv…


Four: en Divergent-samling
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista (2014)
ISBN: 9789174994131
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Novemberläsningen:

Novemberläsningen består av följande utlästa verk:

  • Four – Veronica Roth
  • Italienska skor – Henning Mankell
  • Yuko – Jenny Milewski
  • Utvandrarna – Vilhelm Moberg (lättläst)
  • Felice – Lupina Ojala (novell)

Med andra ord lästes fem verk ut i november månad som motsvarar cirka 1020 sidor.

Bästa läset denna månad korar jag Felice till och det verk jag kanske gillat allra minst denna månad kan nog vara Utvandrarna även om nu också den berättelsen är bra, viktig och intressant…

Jag hoppas att jag ska ha ork och tid att både läsa, recensera och uppdatera bloggen lite mer nu i december, men jag lovar samtidigt ingenting. I december ser jag annars mig själv ha en fin månad tillsammans med katterna, sambon, släkt, vänner och goda böcker. För att inte tala om att jag kommer att ha en ganska ovanlig jul, i alla fall med tanke på hur jag trodde att mina jular skulle se ut från och med lärarexamen 2013…

I december tekalendrar jag mig för övrigt fram till julafton precis som förra året!

Decemberläsningen

December är den läsmånad jag per pur djävulskap puttar böckerna åt sidan för att umgås med nära och kära – och – jag kunde på ett sätt inte bry mig mindre. Detta betyder ju dock inte att jag inte läser. Det blir dock inte lika mycket lästid och det kan man nog ändå utläsa vad gäller antal lästa böcker (även om det är varierad läsning också):

Som ni ser gav december mig 7 verk och 990 sidors läsning (medräknat de 123 sidor jag hade hunnit läsa i Selznicks verk i december månad). Det är inte så illa för att i princip inte ha läst ett dyft knappt från och med dagen innan julafton… Och räknar jag ihop det så gör dessa sju verk och dessa 867 sidor något för årsstatistiken på bloggen!

De två bästa i december måste nog ändå bli Wallflower och Allegiant. Jag är även väldigt imponerad över vad Saskia Gullstrand har åstadkommit och Räddaren den barmhärtiga kommer indeed få bo i min bokhylla – för alltid!

Vad jag nu hoppas i januari: att komma in i morgonläsrutinerna och även få ett par fina lässtunder innan läggdags! Jag hoppas även på vackert vinterväder – för i ärlighetens namn trivs jag med årstidernas nyanser och blir piggare och gladare på vintern med lite snö och ett vackert uppiggande vinterlandskap!

Allegiant

allegiant-roth_veronica-27309868-1008125923-frntl[1]Veronica Roths serie har jag alltså läst ut. Den lästes ut i år och sista, Allegiant, lästes ut innan julafton, men jag har inte riktigt vetat vad jag vill skriva om den förrän (i alla fall nästan) nu. Jag kan inte på långa vägar förstå att Roth faktiskt författat den här serien då hon endast  är ett år äldre än mig. Jag hade inte lyckats att pussla ihop både studier och författande, men det har Roth sannerligen gjort.

Jag trodde att Allegiant skulle vara en ganska typisk nummer tre i en trilogi. Men det är den på flera sätt inte – och – det är nog nästan det jag gillar allra mest. Jag kunde inte alls ana vart trean skulle leda och det uppskattar jag verkligen. Jag är därmed inte så irriterad eller besviken som jag sett att vissa varit på hur exempelvis boken slutar…

Jag tycker att jag får de flesta frågor besvarade sett till hela trilogin. Som läsare får man många frågor medan man läser böckerna, men de flesta lösa knutar knyts ihop. Och det jag inte får svar på i samtliga böcker, tycker jag inte att jag kan störa mig märkbart på i och med att jag följer en huvudperson i Divergent och Insurgent som är född i den dystopiska värld som är ny för läsaren, men inte för Tris. Hon kan inte ställa alla frågor som vi som läsare av denna värld ställer…

I Allegiant får läsaren två perspektiv, vilket jag på många sätt kan förstå. Huvudpersonerna är både Tris och Four – det ger mycket för berättandet, på gott och på ont. Det finns nämligen en uns irritationsmoment i det hela då det känns som att Tris och Four beter sig som tjuriga småbarn emellanåt, men å andra sidan tror jag nog att vi till mans kan vara likadana … kanske främst när det kommer till just nära och kära.

Mer kan jag inte skriva för att inte spoila läsningen för dem som kanske inte ännu har upptäckt denna serie eller läst den sista boken.

Överlag gillar jag Allegiant mycket, och för serien i sig känner jag detsamma. Nu är jag dessutom lite, lite mer sugen på att läsa novellerna som kretsar kring Four. Men jag lovar inte mig själv att jag kommer att läsa dem snart då tiden och framtiden helt enkelt får avgöra… Och i samma veva (då jag sett trailern för film två ett par gånger nu) känner jag mig inte jättesugen på att se Insurgent som film, trots att jag tyckte att Divergent var ganska bra som filmatisering…

Mina ”Årets bästa”

Kulturkollos ”Årets bästa” har jag följt med spänning nu i dagarna och jag hade tänkt att jag kanske skulle göra något liknande när Kulturkollo själva publicerade de kategorier som de valt att utgå från (där man helt enkelt väljer vilka kategorier som passar och inte tar med de som inte passar).


Årets mest oväntade: Kanske kan det ha varit Magnus Nordins zombieserie för barn och ungdomar. Jag hade ju så länge hört så mycket, men förväntade mig inte alls så bra illustrationer eller en så bra berättelse genom att endast titta på framsidan av de tre böckerna jag kom att läsa i år: Elias bok, Emmas bok och Fristaden.

Årets klassiker: Det blir nog faktiskt Dostokevskijs novell En löjlig människas dröm.

Årets kvinnokamp: Där kan jag väl ändå räkna Liv Strömquists Kunskapens frukt?! Det är mycket mitt i prick och jag tycker nog att det är en kvinnokamp i och med att det så mycket handlar om det kvinnliga könsorganet och alla bilder av kvinnan och könet genom tiderna (som ju uppenbarligen varit till vår ofördel i många fall de senaste åren)…

Årets gråtfest 1: Den sorgligaste boken jag läst i år (också mycket på grund av att den ju är sann) är utan tvekan Kristian Gidlunds Vägsjäl.
Årets gråtfest 2: Gråtfest nummer två – tack vare att jag läst ut den i min ensamhet och tilläts låta känslorna sippra blev helt oväntat (ja, för det trodde jag aldrig) – Fredrik Backmans En man som heter Ove.

Årets obehagligaste: John Ajvide Lindqvists novell Speciella omständigheter kröp mest under skinnet av mina rysar- och skräckläsningar i år. Det är något med det där vardagliga, att personerna i novellen i fråga inte ens tror på övernaturligheter och de där speciella omständigheterna… Det är liksom upplagt för att kännas extra obehagligt!

Årets dystopi: Jag har mött två dystopiska världar i år och även om jag gillar båda mycket och på olika sätt, måste jag höja upp Boel Bermanns Den nya människan.

Årets grafiska: Shaun Tans Berättelser från yttre förorten är ju helt fantastisk i det grafiska! Jag älskar hur han illustrerar och därför blir detta mitt klockrena svar (även om ju just detta verk också innehåller mycket text).

Årets nya bekantskap: För min del gillade jag nog nästan mest att upptäcka Ellen Hopkins och ett fantastiskt författande på vers. När jag läste Impulse kändes det som att allt bara klaffade. Berättandet på vers kändes bara som handen i handsken och det kändes aldrig som att det var till ofördel för berättelsen. Jag blev blown away!

Årets utmaning: Den bok jag hade svårast att ta mig an, komma in i och avsluta (och nej, jag kommer nog inte kunna avsluta den) – Richard Fords Kanada. Det är bara något med sättet Ford berättar som inte fungerar för mig.
Årets aldrig mer: Det blir ju också föregående – aldrig mer Richard Ford.

Årets återseende: Det är ju helt klart mina omläsningar av barnböcker: Beskow och Sven Nordqvist!

Årets huvudperson: Den färgstarkaste någonstans ändå och någon jag kommer minnas länge är Josephine Bornebuschs Rut i Född fenomenal.

Årets filmupplevelse: Den film jag kommer minnas mest av alla i år är nog utan tvekan Intestellar. Den påverkade mig på så många plan och filmmässigt är det här både en gråtfest och en riktig toppitopp!

Årets kulturella höjdpunkt: Teaterbesöken jag gjort!

Årets skämskudde: Jag skäms för att jag överhuvudtaget läste den (då jag inte tyckte om den precis som jag hade trott) – E. L. Jamses Femtio nyanser av honom. Usch, vilket skräp.

Årets kyss: Ja, den kan nog inte gå till något annat verk än David Levithans Världens viktigaste kyss.

Årets serie: Det blir nog Divergent, Insurgent och Allegiant av Veronica Roth.

Årets TV-serie: Jag fortsätter att älska Doctor Who.

Årets titel: Den bästa titeln i år får nog antas vara Vi kom över havet. Det är ett av de absoluta guldkornen i år. Jag gillar hur titeln skvallrar om berättarperspektivet och den är bara så fenomenal! Det poetiska tycker jag delvis lyser igenom i denna lite vaga, vackra och frestande titel ändå…


Men innehåller listan min toppitopp för i år? Lite, men också inte alls… Så håll utkik efter min toppitopp 2014 i dagarna! Jag kommer även att utvärdera utmaningsåret 2014. I och med att jag läser ett verk just nu som kanske kan komma att läsas ut under dagen väljer jag att sansa mig med dessa listor. Man vet ju aldrig vad sista boken 2014 kan ge!

GOTT NYTT 2015!