Äntligen läste jag ut en bok!

Jag är så himla glad över att det regnade i början av veckan. Med regnet kom en krypande lust att krypa upp i soffan med ett täcke och faktiskt läsa. Och jag har sedan dess läst ungefär 100 sidor varje kväll, vilket är mer än vad jag läst just skönlitterärt sammanlagt på en och en halv månad! 

Nu är Dödens märken av Veronica Roth äntligen utläst och jag är så lycklig över det faktum att första boken sedan mars nu är utläst! Hurra! Lyckotjut och metaforiskt konfettiregn med bokstäver! 🎈

Jag är inte beredd att ropa hej än, men det känns som om den allra största lässvackan för den här gången är förbi. Jag undrar om det kan ha att göra med att det även börjar kännas som om jag är mer i fas med både flyttpackning och studierna? Kanske, kanske. 

Mikrorecension: Four

four_divergent-25576114-frntlVeronica Roths novellsamling Four ger Fours perspektiv till skillnad från Tris perspektiv som i romanserien. Tre av novellerna utspelas innan Four träffar Tris och den sista novellen ger bara ett nytt perspektiv på händelser vi känner igen…

”Jag har ett nytt namn, vilket betyder att jag kan bli en ny person. Någon som inte tolererar dräpande kommentarer (…). Någon som kan ge igen.” (sid. 49).

Jag tror att detta är en novellsamling man med fördel kan läsa efter ett ganska bra tag efter att man avslutat trilogin om Tris (vilket jag bland annat säger på grund av att det nästan är lite väl mycket igenkänning emellanåt). Jag tycker att den fyllde sin funktion som sådan, även om jag kunde varit utan den fjärde och sista novellen mestadels på grund av att jag redan läst om dessa händelser men ur Tris perspektiv…


Four: en Divergent-samling
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista (2014)
ISBN: 9789174994131
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Novemberläsningen:

Novemberläsningen består av följande utlästa verk:

  • Four – Veronica Roth
  • Italienska skor – Henning Mankell
  • Yuko – Jenny Milewski
  • Utvandrarna – Vilhelm Moberg (lättläst)
  • Felice – Lupina Ojala (novell)

Med andra ord lästes fem verk ut i november månad som motsvarar cirka 1020 sidor.

Bästa läset denna månad korar jag Felice till och det verk jag kanske gillat allra minst denna månad kan nog vara Utvandrarna även om nu också den berättelsen är bra, viktig och intressant…

Jag hoppas att jag ska ha ork och tid att både läsa, recensera och uppdatera bloggen lite mer nu i december, men jag lovar samtidigt ingenting. I december ser jag annars mig själv ha en fin månad tillsammans med katterna, sambon, släkt, vänner och goda böcker. För att inte tala om att jag kommer att ha en ganska ovanlig jul, i alla fall med tanke på hur jag trodde att mina jular skulle se ut från och med lärarexamen 2013…

I december tekalendrar jag mig för övrigt fram till julafton precis som förra året!

Decemberläsningen

December är den läsmånad jag per pur djävulskap puttar böckerna åt sidan för att umgås med nära och kära – och – jag kunde på ett sätt inte bry mig mindre. Detta betyder ju dock inte att jag inte läser. Det blir dock inte lika mycket lästid och det kan man nog ändå utläsa vad gäller antal lästa böcker (även om det är varierad läsning också):

Som ni ser gav december mig 7 verk och 990 sidors läsning (medräknat de 123 sidor jag hade hunnit läsa i Selznicks verk i december månad). Det är inte så illa för att i princip inte ha läst ett dyft knappt från och med dagen innan julafton… Och räknar jag ihop det så gör dessa sju verk och dessa 867 sidor något för årsstatistiken på bloggen!

De två bästa i december måste nog ändå bli Wallflower och Allegiant. Jag är även väldigt imponerad över vad Saskia Gullstrand har åstadkommit och Räddaren den barmhärtiga kommer indeed få bo i min bokhylla – för alltid!

Vad jag nu hoppas i januari: att komma in i morgonläsrutinerna och även få ett par fina lässtunder innan läggdags! Jag hoppas även på vackert vinterväder – för i ärlighetens namn trivs jag med årstidernas nyanser och blir piggare och gladare på vintern med lite snö och ett vackert uppiggande vinterlandskap!

Allegiant

allegiant-roth_veronica-27309868-1008125923-frntl[1]Veronica Roths serie har jag alltså läst ut. Den lästes ut i år och sista, Allegiant, lästes ut innan julafton, men jag har inte riktigt vetat vad jag vill skriva om den förrän (i alla fall nästan) nu. Jag kan inte på långa vägar förstå att Roth faktiskt författat den här serien då hon endast  är ett år äldre än mig. Jag hade inte lyckats att pussla ihop både studier och författande, men det har Roth sannerligen gjort.

Jag trodde att Allegiant skulle vara en ganska typisk nummer tre i en trilogi. Men det är den på flera sätt inte – och – det är nog nästan det jag gillar allra mest. Jag kunde inte alls ana vart trean skulle leda och det uppskattar jag verkligen. Jag är därmed inte så irriterad eller besviken som jag sett att vissa varit på hur exempelvis boken slutar…

Jag tycker att jag får de flesta frågor besvarade sett till hela trilogin. Som läsare får man många frågor medan man läser böckerna, men de flesta lösa knutar knyts ihop. Och det jag inte får svar på i samtliga böcker, tycker jag inte att jag kan störa mig märkbart på i och med att jag följer en huvudperson i Divergent och Insurgent som är född i den dystopiska värld som är ny för läsaren, men inte för Tris. Hon kan inte ställa alla frågor som vi som läsare av denna värld ställer…

I Allegiant får läsaren två perspektiv, vilket jag på många sätt kan förstå. Huvudpersonerna är både Tris och Four – det ger mycket för berättandet, på gott och på ont. Det finns nämligen en uns irritationsmoment i det hela då det känns som att Tris och Four beter sig som tjuriga småbarn emellanåt, men å andra sidan tror jag nog att vi till mans kan vara likadana … kanske främst när det kommer till just nära och kära.

Mer kan jag inte skriva för att inte spoila läsningen för dem som kanske inte ännu har upptäckt denna serie eller läst den sista boken.

Överlag gillar jag Allegiant mycket, och för serien i sig känner jag detsamma. Nu är jag dessutom lite, lite mer sugen på att läsa novellerna som kretsar kring Four. Men jag lovar inte mig själv att jag kommer att läsa dem snart då tiden och framtiden helt enkelt får avgöra… Och i samma veva (då jag sett trailern för film två ett par gånger nu) känner jag mig inte jättesugen på att se Insurgent som film, trots att jag tyckte att Divergent var ganska bra som filmatisering…