Varelserna: Uppror

För att än en gång inte säga för mycket kommer jag endast mikrorecensera den fjärde delen i Magnus Nordins serien om ”Varelserna”. Ytterligare en gång kan vi se att titeln går hand i hand med huvudhändelsen i denna del då Emma, tillsammans med nyfunna kamrater, gör uppror (för vid detta lag inser vi att det finns fler fiender garanterat än de levande döda…

”Porten glider sakta upp, långa skuggor faller ljudlöst på det nötta stengolvet. De första döingarna kommer hasande över tröskeln, käftarna smäller ivrigt mot varandra som om de försöker äta luften som de suger in mellan sina ruttna tänder.” (sid. 29).

Jag är må hända inte exakt lika förtjust i den här fjärde delen, även om jag fortfarande uppskattar serien som sådan mycket och ändå gillar den här boken… Jag tycker nämligen att den här delen känns lite överdramatiserad i vissa avseenden och i specifika detaljer som jag stör mig på lite för mycket på för att kunna tycka annorlunda.

---

Uppror
Författare: Magnus Nordin
Förlag: Bergh (2015)
ISBN: 9789150220995
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Fienden

Jag hade inga som helst förväntningar på Charlie Higsons Fienden. Här är ännu en bok jag personligen inte tycker är särskilt snygg, vilket egentligen bidrog än mer till känslan av att inte ha några förväntningar… När jag hittade den på bibblan tänkte jag faktiskt att de skulle kunnat satsa på en lite mer lockande framsida. Det gör sig gällande hela serien.

Detta är en berättelse som utspelar sig en tid efter en oerhörd smitta, ett virus, något som drabbat de vuxna som insjuknat sakta, men hänsynslöst, men inte de unga… De vuxna har blivit ”levande döda” och det mer direkta sambandet som ålder och smittan verkar ha, har också lett till att ordet ”vuxen” blivit synonymt med ”de levande döda”.

Dilemmat i denna historia är såklart hur de allra yngsta har, eller hur de kan, ha en chans mot de smittade vuxna och andra faror som lurar för ett barn… Hur ska en åttaåring eller en ännu yngre person kunna försvara sig?

Det ligger verkligen något ovanligt över denna roman (vad jag hittills snubblat över), där barnen tvingas bli väldigt vuxna för att överhuvudtaget har en chans att överleva, och där de samtidigt räds att bli äldre (då de inte vet vad som händer när de når en viss ålder rent tekniskt närmar sig vuxen ålder)… Det är dessutom mycket råa scener och språkbruk, mycket våld, blod, men samtidigt förstärker det överlevnadskänslan, domedagskänslan samt det allvar som följer dessa två känslor… Barnen har tvingats bli lagkamrater, överlevare, mördarmaskiner, men samtidigt vet de inte vem de kan lita på eller ej…

Jag gillade den här ganska mycket faktiskt. Den kändes annorlunda, men jag vet inte om jag gillar den tillräckligt mycket för att fortsätta läsa serien i sig dock bara…

---

Fienden
Författare: Charles Higson
Förlag: Bonnier Carlsen (2010)
ISBN: 9789163867132
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Varelserna: Fristaden

För att inte säga för mycket kommer jag endast mikrorecensera den tredje boken i serien om ”Varelserna” av Magnus Nordin. I Fristaden uppdagas det att det just finns en fristad (som titeln indikerar), men man ska inte tro att man behöver sluta oroa sig för de smittade för det.

”Emma och Sebbe utväxlar förbryllade blickar.
‘Varför skiljer de unga och vuxna åt?’ säger Sebbe.” (sid. 27).

Det har gått en tid mellan del två och del tre, men jag tycker att det ger en trovärdighet och jag känner mig som läsare invigd att läsa om de viktiga händelserna på Gotland. Det framkommer dessutom en hel del information kring situationen som inte innan uppdagats och det gör att jag inväntar fortsättningen än mer (och jag älskar Lars Gabels illustrationer inuti boken).

---

Fristaden
Författare: Magnus Nordin
Förlag: Bergh (2014)
ISBN: 9789150220766
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Varelserna: ”Elias bok” & ”Emmas bok”

Magnus Nordin var det ganska länge sedan jag läste nu. Han var omtyckt när jag själv var ung och jag vet att jag letade hans titlar både på skolbiblioteket och på folkbiblioteket med jämna mellanrum. Jag har hört en hel del positivt om hans nya serie ”Varelserna”, men jag har liksom inte riktigt känt mig jättetaggad att läsa dem. Vet ni främst varför – jo, på grund av något så tarvligt som omslagen. Jag vet att man inte ska döma en bok efter dess omslag, men jag har ändå råkat göra det med denna serie:

  

Jag vet inte varför jag glömt bort att bemöda mig att öppna böckerna – för där älskar jag illustrationerna av Lars Gabel – men – jag älskar tyvärr inte omslagen på alls samma sätt. Jag gillar det mer stilrena och klara som kommer av det svartvita, med röda inslag som tittar fram, inuti boken. Detaljerna kommer fram på ett helt annat sätt än vad jag upplever när jag tittar på omslagen. Och jag tror att omslag i samma svartvita och röda hade fått mig att bekanta mig med serien långt innan den här veckans torsdag.

Serien är dessutom riktigt bra. Det här är en ”The Walking Dead” fast utan sexism och för unga! Det är fart i berättelsen, det är hot (och då inte bara zombierna) och en hel del känslor av olika anledningar. Ramarna gör en hel del för berättelsen: vi är på Gotland, ön är drabbat av ett virus och det finns inga möjligheter att komma från ön i och med att man satt militären att ansvara för att ingen lämnar ön på grund av riskerna…

I bok ett och två bekantar vi oss med Elias – storebror till Emma – lillasyster. Men så mycket mer vill jag faktiskt inte säga!

Eller jo: lääääs!

---

Elias bok
Författare: Magnus Nordin
Förlag: Bergh (2013)
ISBN: 9789150220094
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Emmas bok
Författare: Magnus Nordin
Förlag: Berghs (2014)
ISBN: 9789150220452
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

The Walking Dead – Köttets lustar

Egentligen har jag inte jättemycket att säga om den fjärde volymen av The Walking Dead. Namnet albumet har är lite av en ordlek. Den kan åsyfta nästintill alla i seriealbumet, då många av de levande suktar efter kroppslig kontakt av det sexuella slaget, och då även de levande döda suktar efter kroppskontakt – dock för att försöka stilla deras ständiga hunger…

Det jag är mest besviken över (på grund av att jag sett tv-serien) är hur Michonne framställs. Jag gillar den Michonne jag lärt känna genom tv-serien, men den här karaktären är inte lika stark och mystiskt, vilket jag tycker är synd. Det gör enligt min mening Michonne till en svagare person i seriealbumet. Besvikelsen ligger grundligt fast i att jag älskade att tv-serien fick en så stark kvinnlig karaktär genom just Michonne. Nu får vi dock se vart färden bär i seriealbumet. Michonne är säkert stark här också (hoppas jag). Det skulle nämligen göra serien gott.

Det är en hel del våld i albumet, vilket jag känner igen från tv-serien. Några saker sker på samma sätt i både albumet och i tv-serien, men det är många detaljer som skiljer sig, exempelvis (as far as I can tell) vad gäller Michonnes bakgrund. Det är även fortsatt mycket sex i albumet, vilket jag kan tycka är lite tröttsamt från och till… På ett sätt beskrivs mannen och kvinnan som jämlikar inom ramen för sex (det är till exempel inte bara mannen som vill ha sex och det sker på lika villkor), men samtidigt tycker jag nog att kvinnan i detta album framställs som en förförerska – där mannen å andra sidan framställs som oförmögen att säga nej till förförerskan. Den bilden gör mig lite irriterad, samtidigt som den i alla fall visar att män kan ha svagheter och inte alltid behöver vara så satans starka som de utåt sätt vill vara (jag är både delad och inte)…

The Walking Dead – I tryggt förvar

Ja, och maj avslutades med det tredje albumet av The Walking Dead (ja, jag läste väl till strax efter tolvslaget rent tekniskt, men jag kommer räkna den till maj på grund av att i princip hela albumet i övrigt lästes ut i maj).

Jag tittade lite på vad jag hade sagt om förra albumet. Jag tyckte att Rick verkade mer godhjärtad och godtrogen i album 2 jämfört med hur han betedde sig i tv-serien. Men på den här punkten kan jag säga att jag ser fler negativa sidor hos Rick i album 3 än vad jag tycker att jag sett i tv-serien och håller inte riktigt med – trots (kan tilläggas) – att han må vara mer godtrogen mitt ibland de negativa dragen…

Men det värsta är nog ändå hur Hershel framställs så olika i seriealbumet och i tv-serien. Jag har svårt att komma över hur annorlunda han är i detta album emot hur jag vant mig vid att se honom i tv-serien! Det här hade jag nog reagerat på på ett eller annat sätt oavsett vilken jag sett eller läst först, men det stör mig en uns bland alla detaljer som skiljer sig… Jag får läsa fler album för att se hur han utvecklas framöver…

I övrigt är det mycket stereotypa bilder av männen och kvinnorna (mer än i tv-serien). Kvinnorna överlag är en hel del utseendefixerade och man skulle ju kunna tänka sig att man släppt denna fixering vid det här laget. Lori frågor om hon ser tjock ut (och hon är gravid!) och kvinnor med skavanker tack vare strid verkar känna sig mindre värdefulla… Detta med det stereotypa tycker jag speglas inte minst av hur de ser ut. Alla kvinnor har långt hår och alla män har kortare. Just i detta album snubblar man över en  frisörsalong, vilket öppnar upp för några att ändra på frisyrerna… Men jag antar att de haft tillgång till sax eller liknande även innan detta med tanke på männens korta hår? Visst, man ser inte när de går på toa (men vi ser ofta när de har sex), så man kanske helt enkelt låter bli att visa när de klipper sig och ansar skägg med mera. I get it… Och på tal om både albumet och serien: hur i all sin dagar lyckas karaktärerna ha nopprade ögonbryn även fysiskt och psykiskt intensiva perioder?

Det finns också en hel del bra saker med albumet också (som jag inte kan gå in på i detalj). Det kommer fram vissa perspektiv som höjer den och det är ett spännande album som andas domedag. Andrea likställs männen med sina skyttefärdigheter (vilket sedan tidigare är bevisat), men hon måste också påminna männen om detta ett flertal gånger. Allt blir dessutom särskilt spännande när de numer vet om att all död leder till att man blir levande död… Det gör det hela än värre och hotfullt i och med att det innebär att alla har viruset i sig, och när som helst kan ens vän bli ens fiende.

Och med läsningen av denna kan jag pricka av nummer 37 i kaosutmaningen: ”Läs ett seriealbum”.

Bump in the Night Tag

Jag blev taggad att göra ”Bump in the Night Tag” av Nelly på Nellons bokblogg (hos Nelly hittar ni även till ett av taggens ursprung). Taggen går ut på att besvara sex lite längre frågor samt sex lite snabbare, för att sedan skicka vidare taggen till några till som skulle kunna tänkas göra den. Jag tänker att man kan besvara taggen även nu i helgen med mera, då det ändå är Allhelgona-helg.

Let’s go:

1. Vad är din favorit när det kommer till övernaturliga väsen att läsa om?
   Jag har kikat lite i min bokhylla, och den verkar vara ganska överens med två av de litteraturkurser med övernaturligt innehåll jag läst: vampyren verkar vara en klar favorit. Jag återkommer till vampyren. Om och om igen.
2. Vilken scen (från vilken bok som helst) är din mardröm att vara med om?
   Här svarar jag utan att tveka (och i princip oavsett bok) att jag inte skulle vilja vara med om en zombieepidemi eller egentligen efterverkningarna efter en sådan. Det känner jag tydligt när jag läser i princip vilken zombiebok som helst med detta innehåll.
3. Om du skulle besöka en läskig setting/plats i en bok: Vilken skulle du besöka och varför?
   Jag väljer att svara den både mysigaste och mysrysligaste (ibland) settingen jag kan komma på: Hogwarts. De flesta böcker jag läser målar inte upp så här fantastiskt lockande miljöer att jag skulle kunna tänka mig det… Men Rowling lyckas med det, på samma sätt som jag blev oerhört frestad att besöka cirkusen i Morgensterns Nattens cirkus.
4. Vilken bok var så tråkig att du nästan somnade i en evighet när du läste den?
   Oj, oj, oj. Jag svarar utan att blinka: Franz Kafka med Slottet (den enda jag testat och jag kommer nog inte ge mig på något mer). Den var så ospännande, så olockande…
5. Vilken bok skulle du kunna riva ut några sidor ur för att göra den bättre?
   Sista ”Harry Potter”-boken: bort med sista sidorna. Sådär, ja. Much better, easy fix.
6. Vilken elak karaktär skulle du vilja förvandla från ond till god?
   Spontant skulle det bli Celias pappa i Nattens cirkus. Eftersom hon inte har en mamma känns det som att hon verkligen hade förtjänat en mer sympatisk och känslokännande pappa. Jag hade nästan hellre låtit henne växa upp med professor Umbridge, till exempel.

Och de snabba lyder såhär:

1. Vilken är din favroritvampyr?
   Louis i Anne Rices En vampyrs bekännelse.
2. Vilken är din favoritvarulv?
   Sam i ”Mercy Falls”-serien av Maggie Stiefvater.
3. Vilken är din favorithäxa?
   Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Minoo i ”Engelsfors”-triologin.
4. Vilket är ditt favoritmonster?
   Cthulhu av H. P. Lovecraft.
5. Vilket är ditt favoritspöke?
   Även om hon må vara en ängel snarare: Susie i Alice Sebolds Flickan från ovan.
6. Vem är din favoritmördare?
   Jag har ingen favoritmördare men måste säga att jag fascineras mycket av konceptet mördare i Keplers Hypnotisören fortfarande.

Vidare taggar jag:

Miriam på Schitzo-Cookie’s bokblogg, Julia på Bookclubben, Malin på Bara en sida till, någon eller kanske fler på Beas bokhylla och Anna på Sagan om Sagorna.

Gör taggen om ni tycker det vore kul, eller stå över om ni hellre vill det eller helt enkelt inte har tid. Nelly har valt att posta en video i samband med taggen, men jag med min förkylda näsa, ville inte ens ge det ett försök. Jag önskar er alla en riktigt trevlig helg!

De dödas strand

Min tredje skräckläs-bok lästes ut i fredags morse: De dödas strand, andra delen i zombietriologin av Carrie Ryan.

Och jag har väntat med att läsa den här. Riktigt, riktigt länge till och med. För av någon anledning började jag noja för att läsa nästkommande delar i serien för över något år sedan, och det har legat kvar där tills jag läste Elis recension i april och nyfikenheten istället väcktes. Så jag bestämde mig helt enkelt för att köpa de återstående delarna på årets bokmässa, and I did!

De dödas strand tar inte riktigt vid där jag länge trott att den skulle ta vid. Jag gillar att Ryan valt att följa Gabrys perspektiv istället för att fortsätta historian med samma huvudperson som i del 1, Mary. Mary finns ju i den här boken, men som en bikaraktär, och för mig fungerar det utomordentligt bra! Det gör någonstans att jag känner på allvar att tid har förflutit och jag känner också på allvar vilket hot de överlevande lever inunder med zombier i väldiga mängder utanför, i alla fall till synes, skyddande murar och stängsel…

Men den dagen Gabry och hennes vänner väljer att söka sig bortom muren, om än bara som en rolig och spännande grej, händer det som Gabry fruktat hela sin uppväxt: hon och några av hennes närmaste blir attackerade av mudon (zombier) och några blir bitna. Gabry lyckas fly tillbaka till det skyddade Vista, men bakom sig lämnar hon sin bästa vän, hennes förälskelse och alla andra som hoppat över muren tidigare under denna sena kväll.

Det är impulsen att lämna Vista och hoppa över muren som leder till allt som sedan händer i romanen, som är både fartfylld, innehåller lagom korta kapitel och en hel del kvävande scener där mudon är oerhört nära och den skyddande barriären är skör på flera sätt… Jag kan känna av ångesten, de dubbla känslorna i att man kanske lika gärna vill ge upp ibland i relation till att vilja överleva och slippa bli ett skal eller ett monster…

… och boken innehåller ju dessutom någon form av triangeldrama med Gabry som ett av hörnen i triangeln. Och även om jag ibland blir urbota trött på triangeldraman eller känslor för fler än en, så känner jag att de kanske hör hemma väldigt bra i en sådan här typ av bok ändå?! Jag menar: Gabry har levt skyddat, hon har inte haft så många män att fatta tycke för, och helt plötsligt kommer en ny kille in i bilden! Hon har trott att hon har hittat den framtida mannen hon vill leva hela sitt liv med, han som känner henne sedan de var barn, som vet vem hon är, vem hon har kommit att bli… Men så kommer en minst lika intressant kille in i bilden, det är bara det att hon inte vet så mycket om honom eller han om henne… Men det finns en spänning även där! Minst sagt – confusing! Men kanske hör det ändå hemma här?

Utan att säga för mycket vill jag väldigt gärna läsa den tredje delen i november. Jag gillade nog den här andra delen ett snäpp bättre än ettan till och med, och det är väl en stor anledning till att läsa trean. Tvåan lämnar mig dessutom med en väldig cliff-hanger kan jag känna, så vilken tur för mig att trean finns, står i min bokhylla, för jag hade nog blivit frustrerad av att sitta och vänta in den tredje och sista delen annars.

Jag undrar dessutom om jag inte kan pricka av ännu en punkt i det jag kallar punktutmaningen!?

The Walking Dead – På drift

Det andra seriealbumet i The Walking Dead lästes ut igårkväll. Och vad ska man då säga om det hela?

Jag kan hålla med om (liksom jag läst andras röster om serien) att det finns saker man kan störa sig på:

1. Att det är övervägande många kvinnor som kallas fitta och slyna, men grövre motsvarigheter att kalla män förekommer ej. Och visst, visst är det kanske så världen ofta ser ut nu för tiden – men för det kan man väl få klaga lite?
2. Att Otis i albumet som ”bondlurk” talar med dialekt som är utskriven. Och det här är ett grepp som jag hatar (haaaatar!). För det första indikerar det att han skulle vara dummare (högst klart i detta fall skulle jag vilja säga) än i princip alla karaktärer i övrigt i albumet (inkluderat barnen). För det andra tycker jag att det är ett störandemoment i läsningen. Jag kaaanske skulle kunna förespråka att skriva som det låter om man har, låt oss säga, mat i munnen exempelvis.
3. Att det självfallet är så att den enda riktigt kontroversiella relationen i albumet är mellan kvinna och man, där såklart mannen ska vara äldre än kvinnan (dessutom med flertalet år). Det hade varit lite mer vågat att ha det åt andra hållet (och okej, det återfinns en parrelation där kvinnan är äldre, men detta gäller 8 år och framgår mer av texten i sig, inte också bilderna).

Samtidigt känner jag att jag just köper det för att jag tänker att detta delvis är dagens samhälle och särskilt dagens samhälle i USA. Detta spär ju tyvärr bara på mina fördomar om amerikanerna on the downside, men samtidigt räddar mina fördomar upp serien till den mån att jag ändå verkligen vill läsa vidare. Om inte annat så för att hitta fler och fler deltan mellan seriealbumet och tv-serien. Det är faktiskt bara det intressant!

Jag har med tv-serien nämnd en större kärlek till den än seriealbumen hittills. Samtidigt är det antagligen för att jag tycker mig känna mer med karaktärerna i tv-serien för att de helt enkelt uppenbarat sig än mer mänskliga än seriealbumets karaktärer. Jag har fått ”mer” med hjälp av tv-formatet. Samtidigt kan jag tycka om kontrasten i att trots detta inse att till exempel Rick verkar vara mer godhjärtad eller kanske snarare godtrogen sett i tid i seriealbumet, jämfört med tv-serien. Och trots detta och trots en hel del changes mellan seriealbum och tv-serie, så kan jag inte låta bli att favorisera tv-serien… samtidigt som jag absolut kommer fortsätta läsa albumen för att jag vill och för att jag någonstans tycker om den sidan av myntet också!

På drift är inte dålig, den är läsvärd (en del kommentarer till trots). Serien är helt klart en deppig och dyster ”mysrysare”, varpå seriens tydliga zombier gör detta utlästa album till mitt andra verk utläst inom ramen för Skräckläs-eventet hos Nelly. Blir det rakt av serietema för min del i detta event? Tiden får utvisa detta.

Fiktiviteters 24frågor, fråga 17-19

Fråga 17: Titlar

Hm, hm. Jag har en relation till titlar. Det är jag helt säker på och har jag känt av… Men hur det här förhållandet ser ut är nog ganska olika och tänker jag på det vet jag inte om det finns ett mönster i vilka titlar jag kommer att gilla och inte gilla, även om jag nog har en ganska stor förkärlek för titlar som är logiska när man läst boken, men inte är för uppenbara eller plana i förhållande till handling och berättelse… Vilket är en sanning med modifikation. Och återfinns en viss poetisk klang i titeln så förälskas jag ofta.

Torka aldrig tårar utan handskar, Kråkflickan och Låt den rätte komma in …

Och på tal om Låt den rätte komma in, diggar jag av någon anledningar titlar som kan kopplas till låtar, vilket också Himlen är en plats på jorden och Det är så logiskt alla fattar utom du har…

 

Fråga 18: Ungdomsböcker

Min relation till ungdomsboken som tjugotreåring är enormt varmhjärtad och kärleksfull. Jag älskar ungdomsböcker och skulle jag någon gång hoppa på författarbanan skulle jag satsa på det här spåret. Jag älskar att återuppleva tonåren, även om det är en tuff period, jag älskar kontakten med känslorna, närheten till skola, familj och vänner och med detta sagt är jag kanske mest fast i ungdomsboken i Thydell-, Bjärbo-, Linbäck-anda, samt Strandberg & Bergmark Elfgren-anda, såklart!

 

Fråga 19: Tv-serier

Jag kanske inte är en tv-serieslukare i den omfattningen att jag ser serier när de går på tv eller liknande. Jag hänger inte med på när säsonger släpps heller… Men detta kanske kan bero på att jag inte tycker mig ha den tiden och därmed inte unnar mig att ha den vetskapen (fast jag säkert skulle kunna vara galet insatt och påläst) …

Hur som helst såg jag The Walking Dead (säsong 1), efter att ha klickat hem den från cdon.com i samband med ett bokköp. Ett mycket bra köp! Och jag började kolla på Doctor Who (de nyare säsongerna) med pojkvännen och kärade ner mig toootalt! Och så måste jag ju hylla årets bästa serie som svt sänt – Torka aldrig tårar utan handskar!

Jag kollar lite sporadiskt på Vampire Diaries fortfarande, men mest bara för att känner jag… Och jag såg för ett par år sedan slaviskt på Grey’s Anatomy, vilket inte frestar mig längre… Andra serier har jag kikat lite på under året, utan att fastna och jag kan inte annat än låta de tre förstnämnda serierna på fråga 19 få stå för min ”toppitopp” 2012!