Istället för att läsa…

… igår fullföljde jag mitt fjärde Göteborgsvarv. Den här halvmaran har jag på grund av stress sista terminen inte känt att jag skulle lyckas lika bra med detta som föregående tre år. Jag hade rätt. Men: jag kom bara in på en kvarts sämre tid än förra året:

Väl i mål insåg jag att årets tid ändå blev 2 timmar och 38 minuter jämfört med förra årets 2 timmar och 24 minuter. Så jag är så lycklig, stolt och nöjd just nu!

Jag springer igen nästa år, bara så ni vet. Femte gången kanske verkligen gilts?!

Nattens cirkus

Äntligen är den här boken utläst (ja, det kommer låta såhär ett tag när jag har mycket med uppsatsen)! Och det där ”äntligen” syftar inte till att jag har haft svårt att tycka om boken på något sätt, att den varit dålig eller seg… Nej, nej, nej! Det är bara det att jag knappt haft tiden för att läsa den. Och vore det inte för den här boken, hade jag nog knappast fått lusten och knuffen att läsa det jag läste förra månaden då jag påbörjade den här och ändå lyckades trotsa lite trötta kvällar med bokläsning istället för dvala. Tack ändå, Morgenstern, för den saken till att börja med! Och jag vill också tacka Nelly, för att detta blev bloggbokcirkelns första bok (som jag i princip läst ut i sista minuten)!

På framsidan av min pocket återfinns en sekvens från Borås tidning om boken: ”Morgenstern låter realismens bojor lösas upp och kastar verkligheten överbord och jag njuter av varje sekund.”

Själv håller jag med om att magin i boken framkallar något inom mig, verkligen tilltalar mig. Men för mig känns det inte som om verkligheten kastas överbord, för mig känns det mer som att boken inbjuder mig att lockas in i en ståndpunkt där allt det här magiska, fantastiska och förtrollande, helt enkelt är en del av verkligheten, om än dold för många. Och det nervkittlar mig och jag skulle inte vilja vara utan detta perspektiv.

Sedan sitter jag genom boken och tänker att jag skulle velar besöka denna mystiska och originella cirkus, som bara dyker upp en dag och endast håller öppet nattetid… Där allt går i svart och vitt, och där allting i minsta detalj är utvalt för att förstumma, förtäta känslan av mystik och för att få till den där drömlika känslan som magin ändå verkar innebära. Jag hade så ohyggligt gärna velat vara en besökare (men observera: besökare).

Det är så mycket i boken jag skulle vilja titta på, känna på, känna lukten och stämningen av. Jag hade velat se den där extraordinära klockan på cirkusen till exempel… Jag hade velat se allas storslagna klänningar och fått känna lukten av allt det söta och goda på cirkusområdet. Men det är inte bara det här, det är det mesta, nästan allt jag hade velat uppleva…

Spontana reaktioner är att det inte gjorde mig något att det hoppade i tid, jag älskar språket som framkallar en sådan stämning och jag tycker ändå att Morgenstern lyckas plantera ut vissa frön jag kan odla upp själv och som jag vet vad det kommer att bli, medan andra frön blir fullkomliga överraskningar. Jag älskar också hennes sekvenser med du-tilltalet…

Jag skulle vilja träffa bokens Celia, Marco, Bailey och tvillingarna Murray. Jag skulle vilja besöka de oändligt många tälten…

Så summan blir: I loved it! Jag uppskattade i princip varje sida, varje ord, varje händelse…

Med denna utläsning har jag också klarat av en av mina boktolva författare och har i dagsläget prickat av tre stycken på den listan. Jag tycker även att denna bok passar in på ”Läs en bok vars huvudperson har speciella kunskaper/egenskaper/krafter” i punktutmaningen (som jag vet kallas kaosutmaningen av majoriteten bokbloggare).

Med posten idag:

Jag misstänker att novellerna blir guld värda just nu (med tanke på föregående inlägg idag). Jag blev riktigt glad över postens leverans idag kan man lugnt säga… För övrigt: Underbart är ibland kort. I’m just saying…

Vad jag gjort sista tiden istället för att läsa skönlitteratur…

…. ja, så kan man faktiskt sammanfatta det. Och då kan jag ju säga att det är främst detta jag ägnat mig åt:

- Jag har läst facklitteratur till D-uppsatsen.
- Jag har skrivit på D-uppsatsen (somliga dagar från klockan 8-23).
- Jag har suttit på tåg, buss och bil för att kunna undersöka samt träffa pojkvännen.
- Jag har varit ute och undersökt i D-uppsatsen.
- Jag har somnat väldigt tidigt och vaknat väldigt tidigt.
- Jag har extrajobbat på kortiset jag är på ibland och ska vara på i sommar.
- Jag har skrivit CV och personligt brev.
- Jag har pillat med profiler för att kunna jobbsöka.
- Jag har sökt jobb.
- Jag har planerat hur jag ska fira min examen.
- Jag har umgåtts med pojkvännen och vänner (dock inte lika mycket som med uppsatsen).
- Jag har även tränat lite, för att inte tappa formen helt inför helgens Göteborgsvarv.

Och kanske har jag glömt något?! Hur som haver har detta påverkat tiden och lusten att läsa det där jag vill läsa …

Bokmärkts Tema Torsdag #13

Hundöra skriver denna vecka: ”Vissa karaktärer kan vi bara inte låta bli att hata, men utan dem vore historierna inte densamma. Veckans TemaTorsdag handlar om att dela med sig om de karaktärer vi ogillar, men som vi inte skulle kunna tänka oss utan i dess respektive berättelse.”

Och jag kan nog faktiskt komma på fyra stycken (även om det blir de fyra första som slår mig i huvudet).

Jag håller först och främst absolut med Hundöra om Dolores Umbrigde som i Harry Potter känns lite som gumman-i-lådan. Hon är färgstark och otäck på ett lite oskyldigt eller sockersött sätt, så jag ogillar henne. Men samtidigt hade varken böckerna eller filmerna varit lika älskvärda i långa loppet utan henne.

Nästa person jag kommer på att jag ogillar, är mister Rochester. Han är helt ofattbart svår att tycka om emellanåt och han är en sådan mansgris rent ut sagt i Jane Eyre , men ändå skulle inte berättelsen vara densamma utan honom. Ett ord jag söker är osympatisk, för det är precis vad han framstår att vara till största del kan jag tycka… Han är burdus, och som sten… Lite så. Men samtidigt då – han behövs.

Jag skulle faktiskt vilja påstå att en av förra årets mest ogillade karaktärer i en bok, blev ”berättarduet” i Det skulle kunna hända dig. Jag var riktigt allergisk emellanåt mot du:et i boken, även om jag inte hade uppskattat ironin utan huvudpersonen, allt festande, allt oansvarsfullt och hela tanken med oviljan att växa upp som vuxen man i sina ”värsta” år. Det är nog den person jag känt ett stort behov av att få slå i huvudet och skrika ”skärp dig” eller liknande till…

Sedan vet jag inte om detta räknas, men jag kommer på en karaktär jag hat-älskar, eller vad man nu ska säga. Till skillnad från Umbridge och Rochester som jag verkligen ogillar, så är de kommande personerna jag räknar upp sådär hat-älskade av mig:

Detta är ingen mindre än och får lov att bli Edward Cullen Meyers Twilight-serie. Då hoppas jag också att jag missförstås rätt när jag vill mena att jag hatar att han är den där typiska gentlemannen som håller upp dörrar för Bella och finns där för henne hela tiden (nästan), då jag tycker att hans karaktär ibland förminskar Bella som person och Bellas styrka. Dessutom hatar jag hans stalkingfasoner, för kom igen – hade han inte varit vampyr, vem hade tillåtit honom att agera som han gör? Ja, jag skriver detta med en liten glimt i ögat. För samtidigt älskar jag honom på flera sätt, eftersom omkringliggande faktorer som det här med vampyrismen, alla hot, ändå rättfärdigar kärlekshistorian och alla Edwards beteenden…

Tack vare undersökningsmaterialet i D-uppsatsen…

… tror jag att jag kan komma att hitta tillbaka till läslusten i samma stund som saker och ting lättar kring uppsatsandet. Alla goa elever jag varit och besökt i sex klasser och på tre skolor har ändå gett upphov till en del boktips från eleverna själva. Jag har fått ett sådant kli i ögonen och fingrarna att läsa och bläddra i de där böckerna de verkar tycka sådär alldeles extra mycket om. Vissa böcker hade jag kanske inte ens hört talas om om det inte vore för dem. Jag hoppas att jag alltid kommer känna mig lika nyfiken på att ta reda på vad eleverna läser, inte minst för att själv kunna läsa det de pratar om.

Jag kan också meddela att jag fortsätter att sätta högskolebojor på mitt ben. Men jag vill inte sluta lära mig en massor, särskilt inom litteraturvetenskapen. Så i sommar ska jag läsa Harry Potter och hans världar på distans. Jag kom inte in förra året eftersom det nog är en del sökande. Men i år! Yeay!

Med posten…

Bokmärkts Tema Torsdag #12

I veckans TemaTorsdag skriver Hundörra: ”Jag vet inte hur det är med er, men jag har en tendens att samla på böcker av favoritförfattare. Oavsett om det är en långsiktig favoritförfattare eller en temporär. Som många redan vet är Agatha Christie en av mina favoritförfattare, om inte den främsta. Jag har flera av hennes böcker, tyvärr så ges inte så många av hennes böcker ut på svenska nuförtiden. Så, jag har funderat på att börja samla hennes böcker på engelska, men vi får se. Veckans TemaTorsdag handlar om att dela med sig fyra av de bästa böckerna av ens favoritförfattare.”

Jag tycker att den här temat var lite klurigt, men kom efter lite om och men fram till att man favoritförfattare nog får lov att koras som John Ajvide Lindqvist. Jag har ändå läst det mesta av honom och försöker att inte missa eventuella uppdateringar om hans skrivstatus… Med detta sagt har jag också tre självklara topp-tre:

Låt den rätte komma in som råkar vara boken som fick mig på fall. Jag älskade den, läste ut den på nolltid och jag skulle kunna prata i evigheter om det fantastiska konststycke jag tycker han gör genom att både skildra verkligheten och ta in skräcken på ett sätt som enligt mig bara är urläckert. Det är en bok om kärlek, mobbning, relationer - samtidigt som det är en briljant vampyrroman. Jag gillar att den är sådär verklighetstroget grå… Ja, I could go on and on and on about it…

Lilla stjärna är en roman jag kom att älska från första stund och prologen, då Ajvide Lindqvist verkligen vänder upp och ner på familjekära ”Allsång på Skansen”… Berättelsen är mörk, destruktiv och udda. Men jag gillar den väldigt mycket ändå. Han lyckas hela tiden balansera upp skräcken med det där verklighetstrogna som jag tycker blir en sådan vacker komposition. Jag vet att vissa som älskar Låt den rätte komm in och Hanteringen av odöda inte alltid har gillat den här romanen. But I do. A lot.

Hanteringen av odöda är också nästa roman på listan av mina favoriter. Jag läste den inte förrän i år… Fast jag försökte läsa den som ljudbok för några somrar sedan. Det som var bra var ju att jag fick spara på den här romanen ända fram tills nu då den kändes extra välkommen på ett sätt. Inte minst för att jag fick den som pocket i julklapp. Jag gillar än en gång de där verklighetstrogna inslagen som blandas upp med skräcken. Här byggs känslan av olust dessutom upp på ett bra sätt genom värmeböljan som är elektrisk i inledningen… Så när man förstår att värmen och det elektriska trycket försvinner… Ja, då vet man att något fruktansvärt har hänt… Kanske någons skräcksommarläsning?

Sedan är det det här med fyra… Jag har läst Människohamn som jag inte tyckte om lika mycket som ovanstående romaner… Jag har läst John Ajvide Lindqvists novellsamlingar, där bland annat ”Låt de gamla drömmarna dö” – ”fortsättningen” på Låt den rätte komma in som återfinns i samlingen med samma titel… Men. Jag får nog ändå säga att jag gillade den mysiga novellen som återfinns i Pappersväggar. Och det råkar också vara just novellen med titelnamnet jag kom att tycka om. Mest för att den är charmig, lite mysryslig och väcker barnet inom mig… För några få sidor sådär…

Aprilläsningen

Ja, vad ska man säga? Det har varit en hyfsat tuff månad där jag ett tag faktiskt inte trodde att det skulle läsas ut mer än ett verk först. Nu ser listan som tur ut ut såhär:

• Berättelser från Engelsfors av Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Kim W. Andersson, Karl Johnsson & Lina Neidestam
• Ojura av Stina Stoor
• Vätten av Mikael Strömberg
• Ravioli av Klas Östergren

Sammanfattningsvis har jag alltså läst fyra verk: ett seriealbum, två noveller och en roman. Jag har även påbörjat och kommit en tredjedel i Nattens cirkus av Erin Morgenstern. Detta leder till cirka ynka 593 sidors läsning. Detta är nog sammantaget det sämsta sidantalet sedan jag startade bloggen, alltså på ett och ett halvt år. Samtidigt kan jag ju glädja mig åt att det facklitterära sidantalet till D-uppsatsen är skyhögt fler och jag skulle nog inte vilja veta knappt vad månadens sidantal där skulle ha blivit. Det uppgår helt säkert i flertalet tusen…

Novellix: Ravioli

Klas Östergrens novell Ravioli läste jag ut igårkväll när jag fick läsa det där jag ville läsa efter allt D-uppsatspluggande sedan tidig morgonkvist… Och jag måste faktiskt säga att noveller nu när det är mycket verkligen är guld värda. Jag tycker att läslusten påverkas något till det bättre. Det är perfekt om man behöver frestas lite och dessutom får känna att man kommer någonstans. Att börja läsa och läsa ut på samma kväll, även om det nu bara handlar om 28 sidor, känns great så här års.

Ravioli tyckte jag faktiskt om. Den är inte den bästa novellen jag har läst, men en av de bättre ändå. Jag tycker Östergren verkligen lyckas fånga ett ögonblick, en verklighet och att jag känner av den där spänningen som uppstår mellan byggmästaren och hans kvinnliga kund… Som betraktare av allting genom huvudpersonens ögon, tycker jag att jag landar i ett bra perspektiv, för jag vet faktiskt inte ens om jag hade orkat följa Johnny, som byggmästaren heter, på närmare håll. Hade jag gått in i hans perspektiv hade jag kanske inte orkat läsa ut…

Det jag kanske ändå gillade mindre med novellen var kallpratet om titeln på berättelsen, eftersom jag nog nästan tycker det tar udden av det hela lite. Samtidigt hade jag inte velat vara helt utan det eftersom det förklarar varför titeln Ravioli ändå passar så bra. Kanske hade jag velat ha något mellanting till det som fanns nu? En annan sak jag gillade lite mindre var alla indikationer på att det snart skulle hända något på grund av det här jobbet och att det inte skulle sluta lyckligt… För det blev nästan lite väl tjatigt (även om jag tror att det intet tjatades så väl mycket egentligen, trots att det känns så).

Två klagomål hade jag alltså sammanlagt. Det här tyckte jag annars var en bra berättelse. Den får med detta sagt flytta ihop med mina andra Novellix-noveller som står i min bokhylla.