Äntligen är den här boken utläst (ja, det kommer låta såhär ett tag när jag har mycket med uppsatsen)! Och det där ”äntligen” syftar inte till att jag har haft svårt att tycka om boken på något sätt, att den varit dålig eller seg… Nej, nej, nej! Det är bara det att jag knappt haft tiden för att läsa den. Och vore det inte för den här boken, hade jag nog knappast fått lusten och knuffen att läsa det jag läste förra månaden då jag påbörjade den här och ändå lyckades trotsa lite trötta kvällar med bokläsning istället för dvala. Tack ändå, Morgenstern, för den saken till att börja med! Och jag vill också tacka Nelly, för att detta blev bloggbokcirkelns första bok (som jag i princip läst ut i sista minuten)!
På framsidan av min pocket återfinns en sekvens från Borås tidning om boken: ”Morgenstern låter realismens bojor lösas upp och kastar verkligheten överbord och jag njuter av varje sekund.”
Själv håller jag med om att magin i boken framkallar något inom mig, verkligen tilltalar mig. Men för mig känns det inte som om verkligheten kastas överbord, för mig känns det mer som att boken inbjuder mig att lockas in i en ståndpunkt där allt det här magiska, fantastiska och förtrollande, helt enkelt är en del av verkligheten, om än dold för många. Och det nervkittlar mig och jag skulle inte vilja vara utan detta perspektiv.
Sedan sitter jag genom boken och tänker att jag skulle velar besöka denna mystiska och originella cirkus, som bara dyker upp en dag och endast håller öppet nattetid… Där allt går i svart och vitt, och där allting i minsta detalj är utvalt för att förstumma, förtäta känslan av mystik och för att få till den där drömlika känslan som magin ändå verkar innebära. Jag hade så ohyggligt gärna velat vara en besökare (men observera: besökare).
Det är så mycket i boken jag skulle vilja titta på, känna på, känna lukten och stämningen av. Jag hade velat se den där extraordinära klockan på cirkusen till exempel… Jag hade velat se allas storslagna klänningar och fått känna lukten av allt det söta och goda på cirkusområdet. Men det är inte bara det här, det är det mesta, nästan allt jag hade velat uppleva…
Spontana reaktioner är att det inte gjorde mig något att det hoppade i tid, jag älskar språket som framkallar en sådan stämning och jag tycker ändå att Morgenstern lyckas plantera ut vissa frön jag kan odla upp själv och som jag vet vad det kommer att bli, medan andra frön blir fullkomliga överraskningar. Jag älskar också hennes sekvenser med du-tilltalet…
Jag skulle vilja träffa bokens Celia, Marco, Bailey och tvillingarna Murray. Jag skulle vilja besöka de oändligt många tälten…
Så summan blir: I loved it! Jag uppskattade i princip varje sida, varje ord, varje händelse…
Med denna utläsning har jag också klarat av en av mina boktolva författare och har i dagsläget prickat av tre stycken på den listan. Jag tycker även att denna bok passar in på ”Läs en bok vars huvudperson har speciella kunskaper/egenskaper/krafter” i punktutmaningen (som jag vet kallas kaosutmaningen av majoriteten bokbloggare).