Årets bokmässeskörd:

Jag trodde ett tag att jag inte skulle ha möjligheten att alls besöka Bokmässan i Göteborg i år, men sedan insåg jag att jag trots jobb, inplanerat kalas för min pappa och trots ett behov av att också ägna tid åt studier, så fungerade ändå fredagen.

Fredagens besök på bokmässan resulterade således i denna hög:

Översatt till titlar nerifrån och upp ser inköpen ut som följer:

  • Mats Strandberg & Sofia Falkenhem – Monstret i natten
  • Mats Strandberg & Sofia Falhenhem – Monstret på cirkusen
  • Jenny Jägerfeld – Brorsan är kung
  • Anna Ahlund – Du, bara
  • Eva Susso & Moa Eriksson Sandberg – 8 saker du aldrig skulle våga
  • Kim Thúy – Vi
  • Kim Yhúy – Mãn
  • Delphine de Vigan – No och jag
  • Delphine de Vigan – Dagar utan hunger

Min sambo investerade även i spelet som syns i bakgrunden:

  • Pandemic Reign of Cthulhu

Av förra årets bokmässeskörd som bestod av tio titlar kan jag dessutom nu se tillbaka och konstatera att jag läst åtta av dem (och ska jag vara rättvis hade jag redan läst tre av dessa titlar redan innan bokmässan och jag ville bara äga dem med), vilket jag tycker är bra statistik och det bådar gott för årets skörd.

Jag fick även en signering i år:

Och den värderas högt kan meddelas! ❤️

(M)ornitologen

9789150115062_200x_mornitologen_haftadNär jag fick hem recensionsexemplaret av Johanna Thydells senaste, av (M)ornitologen, ja då blev jag verkligen överlycklig. Jag visste såklart att jag önskat den, men jag var inte helt säker på att jag skulle få den äran, men det fick jag!

När en av ens absolut favoritförfattare på ungdomssidan ger ut ännu en bok, så kanske man borde vara nervös. Kanske borde man tänka saker som… Kommer den hålla måttet? Kommer jag tycka om den lika mycket som föregående ungdomsromaner? Kommer jag känna igen min favoritförfattare? Kommer det bli ett kärt återseende? Kommer jag ha för höga förväntningar?

Och även om jag har haft höga förväntningar, så har jag faktiskt inte varit så nervös. Jag förväntade mig att delvis känna igen, att den absolut skulle hålla måttet, vara älskvärd, läsvärd och att den kommer vara bra. Och vet ni mer? Jag tycker den är så bra som jag hade förväntat mig, och kanske dessutom lite till!

Huvudpersonen i (M)ornitologen är Moa, 17 år, hon är uppvuxen med sin pappa då hennes mamma valde att frivilligt lämna henne och hennes pappa när Moa var liten. Moa har aldrig förstått varför hennes mamma lämnade dem, hon har heller aldrig kunnat sluta tänka och känna kring detta, även om hon försökt. När Moas mamma Hedvig helt plötsligt dyker upp igen när Moa är 17 år och frågar om hon vill träffa henne, så väller frågor, tankar och känslor upp igen, kanske till och med mer än tidigare. Moas första reaktion är att hon inte vill träffa sin mamma, men hur ska hon kunna veta vad hon vill eller inte vill när hennes liv med mammans återkomst ställs på ända?

Moa gillar jag mycket. Otto, Moas bästa vän, gillar jag också mycket. Jag hyser stor sympati för i princip alla jag träffar inom ramen för berättelsen, men visst är sympatin från min sida också lite återhållsam och misstänksam när det kommer till vissa karaktärer.

Otto hjälper Moa att knäcka en idé om hur hon skulle kunna komma närmare sin mamma på ett mer diskret sätt och utan att behöva känna att hon måste komma främst i egenskap av att vara Hedvigs dotter – hon kan låtsas att hon har ett skolarbete över sommaren där hon behöver fågelskåda (fast Moa alltså egentligen spanar på sin mamma) i och med att Hedvig bor i skogen. Med idén kläcks ordet mornitolog, en lek med ordet ornitolog. För vad skulla man kunna kalla det Moa har intentionen att vara – om hon inte tänkt fågelskåda, men mammaskåda?

Den här romanen har så många fler djup än vad jag kunnat ana. Och djupen kommer blanda annat fram i det där sköna sättet Thydell kan leka med ord och i det här fallet görs mycket lek med fotnoter och en tankelek med vilka tidningsrubriker Moas tankar och känslor skulle kunna stämma överens med… Romanen är inte heller bara en berättelse om mor och dotter och den komplexa relationen, utan om många andra former av relationer såsom andra familjerelationer, vänskapsrelationer och kan man kanske kalla det ”bekantskapsrelationer” eller till och med ”främlingsrelationer”. Det finns desustom en bra balans mellan allvar och humor, men samtidigt kan jag ana allvaret även när humorn är framträdande och det gör så mycket för berättelsen och för mina känslor som läsare.

Jag tycker att (M)ornitologen absolut uppfyller mina förväntningar och lite till. Thydell lyser lika stark på min tänkta författarhimmel med klart lysande stjärnor. Hon är en riktigt bra författare och hon visar ytterligare en gång att hon och språket är bästa vänner och att hon kan det där med känslor, relationer och att skapa en känsla och en relation också mellan läsaren och boken! ♥


(M)ornitologen
Författare: Johanna Thydell
Förlag: Alfabeta (2016)
ISBN: 9789150115062
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Gul utanpå

gulJag som läst Patrik Lundberg förut, innan jag läste Gul utanpå, hade inte jättestora förväntningar på just den självbiografiska romanen, mer än att jag trodde och hoppades att den skulle vara läsvärd. Och little did I know hur mycket jag verkligen skulle komma att uppskatta och älska Gul utanpå.

Det här är en roman som jag kom in i direkt. Det var ingen uppförsbacke, ingenting att ta sig över, utan jag bara kom in i språket i kapitlen och sidorna bara flöt fram från första till sista. Sista tredjedelen av boken läste jag i badkaret och jag vet att jag tänkte att jag inte kunde sluta nu när jag bara hade så och så många sidor kvar, och så vidare… Sedan inföll även den där tomheten i att ha läst ut boken och att den nu var slut.

Vad var det då som ryckte med mig så mycket? Ja, först och främst språket som förflöt som en harmonisk sång, men det är också hela ärligheten i romanen – ärligheten till känslor, tankar, utanförskapet, identiteten, adoptionen, relationerna, i princip allt. Jag gillar också mycket att romanens huvudsakliga resa börjar med tankar:

”Tankarna kring mitt fosterland har alltid funnits där, men jag har aldrig hittat en god anledning att åka tillbaka. (…) Nu mitt i bakfyllan, börjar jag tänka tvärtom och så slår det mig. Jag har ingen god anledning att inte åka tillbaka till Korea.” (sid. 9-10).

Även om jag upplever att Patrik försöker förbereda sig på vad hans resa till Korea kommer att innebära, så kan varken han eller någon annan förbereda honom på vad som komma skall och vad som väntar. Först och främst tänker jag på kulturkrocken väl på plats i Korea, men det kommer också annat oväntat som har med Patriks utseende att göra och helt plötsligt förstår han att han kanske aldrig kommer passa in heller i Korea liksom han inte känner att han alltid passar in i Sverige. Hur andra bemött honom, vad andra sagt, vad andra frågat, det begränsas inte bara till Sverige, utan nu även till Korea, vilket kanske i alla fall till en början förstärker känslan av att inte riktigt passa in, men samtidigt gör det kanske Patrik till just denna Patrik och ingen annan Patrik?!

Jag slås av förståelsen Patrik bär på, både för sin egen del, men han hyser också stor förståelse speciellt för sin mamma. Hans mamma sitter med oro i kroppen hemma i Sverige och är rädd att hon kommer förlora sin son, men som läsare är jag hela tiden övertygad om att Patrik aldrig kommer att sluta se hennes som sin mamma.

Tack vare den svenska uppväxten, med Sveriges normer, värderingar och samhälle, så är Patrik feminist och vegetarian. Detta är två ställningstaganden han aldrig riktigt släpper taget om (om inte för någon kort stund), men jag tänker mycket på att detta är ställningstaganden som han kanske inte hade haft om han vuxit upp i Korea. Patrik hade inte varit den här Patrik utan sitt öde, som ledde honom till barnhemmet i Korea, från barnhemmet till Sverige och till just den familj som blev hans… Jag kan verkligen förstå hur komplexa alla sorters tankar, känslor och ställningstaganden därigenom blir vad gäller mycket, inte minst adoption.

Den här boken är en bok att sluka, att älska, en bok som väcker tankar, känslor och frågor. Jag tror också att det i grunden är en bok som kan passa många åldrar, många personligheter och en bok för i alla fall de flesta… Kanske skulle någon enstaka person tycka att Patrik ibland är för ärlig? Men jag tycker det är charmen med boken och det får mig att känna att Patrik försöker berätta allt så nära sanningen som han kan… Och jag är så oerhört tacksam för att han valt att göra detta!

Jag och min andra bokcirkelduohalva, Sofia, träffades i fredags förra veckan för att diskutera Gul utanpå på fik efter ett restaurangbesök med våra sambos. Båda två kan vittna om att boken bara slukade en själv såsom man själv slukade boken. Båda två är helt överens om vad ärligheten, språket och hela boken uppgår i: att den är läsvärd, ett av de bästa läsen på länge, en passande bokcirkelbok och bara tummenupp och lovpris och så vidare! Ingen av oss ångrar en sekund att vi läst boken eller att vi i nästa led har den i vår ägo. Det här är också en bok vi båda garanterat kommer tipsa vidare om till andra. Så om någon nu inte läst den här boken (jag och Sofia är nödvändigtvis inte sist på bollen)? Läs, läs, läs!


Gul utanpå
Författare: Patrik Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
ISBN: 9789129700749
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Augustiläsningen:

Augusti slutade för några dagar sedan i samband med att jag jobbat lite mer intensivt ett par dagar. Jag kan, delvis tack vare extrakursen, konstatera att följande titlar lästes ut i augusti månad:

  • Patrik Lundberg s Gul utanpå
  • Johanna Thydells (M)ornitologen
  • E. T. A. Hoffmanns Sandmannen
  • Théophile Gautiers ”Två aktörer för en roll”
  • Austen & Grahame Smiths Stolthet och fördom och zombier
  • Mary Shelleys Frankenstein

Jag har i augusti månad läst ut sex verk och sammanlagt landar jag på cirka 1081 sidors läsning. Det känns inte så illa alls.

De två titlar som värmde hjärtat mest och som jag utser till månadens bästa är Gul utanpå samt (M)ornitologen, men mer om dem båda framöver. Strax efter dessa två favoriter för månaden måste jag utnämna Frankenstein till en läsvärd klassiker.

Gautiers ”Två aktörer för en roll” som återfinns i Den döda älskarinnan är månadens omläsning. Och både den och Sandmannen tycker jag är ganska lika på flera sätt, varav jag har tänkt jämföra dessa verk lite med varandra och jag kommer försöka sätta in dem i ett 1800-talsperspektiv och argumentera för verken som gotik/skräck i extrakursen.

Tack vare extrakursen har jag numera läst Stolthet och fördom och zombier som är ett bra försök till att vara nyskapande, även om jag inte kanske tycker den är ett mästerverk som sådant eller mer än okej. Ändock blir jag lite sugen på att se filmatiseringen av den, kanske mest bara för att?

Sista påminnelsen om födelsedagsutlottningen!

Imorgon är det bloggens födelsedag! Födelsedagsutlottningen med anledning av femårsdagen är därmed öppen hela dagen imorgon och till tolvslaget. 

Om någon är intresserad av att delta, som inte redan anmält sig, finns alltså chansen fortfarande. Anmälan görs genom kommentar i orginalinlägget. Kravet är att man svarar på mina frågor samt lämnar mejladress och/eller webbadress. 

Utlottningsvinst är en påse från posten med minst två pocketar och lite annat smått och gott som jag tror vinnaren kan gilla!