Halleluja! Boken är äntligen utläst! Inte trodde jag att februari skulle bli en så hård och tung läsmånad, men sanningen är att jag inte har alls lika mycket tid eller ork att läsa när det är en massa saker på gång samtidigt. Det räcker med nya tider att vänja sig vid på grund av VFU:n…
Hur som helst har jag läst ut min första Roslund och Hellström, även om sanningen är att det här inte är första gången jag testar Roslund och Hellström. Odjuret testade jag att läsa sommaren 2008, men jag kom aldrig riktigt in i den och sedan var det dags att lämna tillbaka den. Sanningen är också att Tre sekunder antagligen är språkligt jobbigare att komma in i, vad jag minns, i jämförelse med Odjuret, och det tog cirka 300 sidor innan jag kom in i språket – alltså halva boken.
Två exempel på frågetecken vad det gäller språket i Tre skunder:
- Sidan 120 börjar Piet Hoffmans perpsektiv som ”jag” (för första och sista gången), då det återgår till tredjeperpsektiv och ”han” fem rader ner på sidan 121.
- ”Han hade gett Hugo och Rasmus en dos flytande Alvedon genast hennes rygg försvinnit in på den smala gångstigen mellan Samuelssons och Sundells hus.” (sid. 199).
Då undrar jag bara hur man har kunnat trycka en 600-sidorsbok med en hel del direkt knepiga eller felaktiga meningar, eftersom en del är i karaktär med punkt två och är två meningar till priset av en… Jag undrar också varför Piet vid ett kort litet ögonblick tar jag-perspektiv? För jag antar att det här är exempel på slarvfel eller tänkta ändringar, som hade gjort boken bättre i och med att det hade varit mindre snubbel på det språkliga! Jag hade kunnat skumläsa boken mer och inte upptäckt de språkliga småhindren, men det gjorde jag inte!
Överlag är historien bra och jag kan känna att Piet Hoffman, som är svensk polis infiltratör och med det klassad som brottsling i samhället, har det sju resor värre än vad Frank Wagner har i Johan Falk. Spänningen kommer igång när Piet med flit ser till att hamna i svenskt fängelse för att den vägen kunna dela ut dyrt knark innanför väggarna…
En intressant iakttagelse är också att Piet Hoffman använder sig av bibliotekets gamla magasinerade böcker för att smuggla in diverse föremål på fängelset genom att noggrant skända böckernas ryggar och inbundning…
Boken är okej, kanske till och med bra när man passerat sidantalet 300. Men språket! Det hade kunnat finslipas minst en vända till och med det undrar jag hur den på ett sätt kunnat få Deckarakademins pris.
Tre av tre prisbelönta utmaningar är avklarade!
i elinas hylla 
Jag håller frenetisk på att försöka avsluta min sista ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery. Det går något långsammare än vad jag hade hoppats och det är ungefär en vecka kvar.
Det ska nog gå! Ja, alltså, jag visste att ”Tre sekunder” skulle bli tung och med det lite seg, men jag trodde faktiskt knappt att jag skulle slutföra utmaningen där ett tag… ;P Lyckospark!