Islekar av Liselott Willén blev sjätte boken i den Nordiska utmaningen.
Det är en väldigt speciell bok, bra, men ändå kan jag känna att jag inte tycker om den så mycket som jag skulle kunnat gjort. Den är hemsk, grym, tenderar att nästan gå över i skräck eller rysare, men är fantastisk i alla negativa och destruktiva balansgångskänslor som huvudpersonen Alexandra känner som barn. Hon vill så gärna passa in, att hon nästan skulle kunna göra vad som helst …
Det är en vemodig bok och jag både köper och inte köper berättelsen, med tanken i bakhuvudet att det här är Alexandras version av vad som hände. Är det sanningen?
Willén som bor i Sverige idag är åländska från början. Boken utspelar sig tillika på Åland, vintertid …
Kul att du vill fortsätta med den nordiska utmaningen. Jag försöker göra ett uppsamlingsvarv om Åland på bloggarna i helgen.
Okej. Ja, jag vill fortsätta men vet själv att det är lättare att motiveras om man är ett gäng (typ som när jag tränar på Friskis). (; (: