Liten parlör för älskande

Jag gillade verkligen David Levithans Liten parlör för älskande. För mig blir det en äkta roman där kärleken i olika ögonblick skildras så som det faktiskt är: inte helt felfritt, turbulent, jobbigt, alldagligt och också alldeles, alldeles fascinerande och underbart. Ibland tar kärleken slut, övergår till något annat, men det finns också en tjusning i när den håller, vilket jag tycker att Levithan får fram. Han beskriver verkligen hur kärleken förändras med tiden, men hur stark den samtidigt kan vara oavsett hur långt gången kärleken till någon är.

Vissa ögonblick hör samman, andra inte. Många nya ord möter mig också genom denna fina och faktiskt originella roman. Jag gillar dessutom att bokens jag och du, i princip genomgående kan tolkas efter de preferenser man själv har med sig. Det spelar ingen roll vem jag är eller vem jag gillar när jag läser den här. Jag kan bygga upp bilder utifrån vad jag tycker mig se eller ana i berättelserna som saknar några tredjepersonsbestämning när det kommer till de älskande. Mycket fint och dessutom finurligt! Mer sådana drag efterlyser jag i litteraturens värld!

Jag gillade särskilt fler av de kortare avsnitten bäst. Ibland för att de bara klingar så förbaskat fint, lämnar mer ekon och tankar än de längre, men också får att flera av dem är så poetiska. Min favorit återfinns på sidan 71 (där avsnittets parlör anger engelskans corrode, eller svenskans fräta, som verb):

”Jag har ägnat all den här tiden åt att bygga upp en relation. Och så lämnade jag fönstret öppet en kväll och den började rosta.”

Den här romanen förtjänar utan tvekan en fin plats i min bokhylla. Jag är dessutom glad över att det är en bok man kan kika i när helst man har lust, utan att det blir en tyngd att bläddra, läsa och få fundera mera.

Jag kan nog ärligt säga att jag faktiskt ser fram emot framtiden, även fast jag vet att kärleken inte är sockersöt, perfekt eller bekymmersfri – jag vet i alla fall att jag känner och upplever något äkta, samtidigt unikt och naturligt.