Novellix: Ojura

Jag märkte igårkväll att jag faktiskt är riktigt trött nu med alla D-uppsatstankar som snurrar med mera. Detta märktes när jag igårkväll började läsa Stina Stoors Ojura vid klockan tio på kvällen och var tvungen att släcka lampan tjugo minuter senare fast jag verkligen gillade den här novellen mycket… Jag hade då slagits mot ögonlocken i tio minuters tid och insåg i morse att jag försökt läsa de sex sista sidorna innan jag lade mig, men egentligen inte tagit in orden och informationen. Jag avkodade helt enkelt bara tecken och kämpade mot sömnen innan jag fick se mig besegrad…

Stina Stoor har ett språk jag var tvungen att komma in i lite i början. Men jag gillade det verkligen. Hon skriver emellanåt som man pratar och hon förmedlar bilder och känslor till mig på ett vackert sätt. Jag känner mig deltagande när jag läser, jag är på ett sätt där, fast jag ju inte är det och jag fick in lite av en sommarkänsla, fastän det var grått och trist ute både igårkväll och idag på morgonen när jag läste det sista.

Fast allt är berättat i tredjeperson, så kan jag inte låta bli att känna det som att jag följer Sandra som första person. Det fascinerar mig och jag berörs verkligen. Jag är helt förundrad över alla detaljer som pryder novellen, som verkligen får mig att supa in miljön, stämningen och berättelsens verklighet:

”Tapeten är mjuk och bullig och i skarvarna mörkbrun som av rost. Och skarven är ett bra ställe att peta in snorkråkor.” (sid. 6-7)

”… Sandra måste glida ner från stolen och titta på sina rosa tuggummin under bordet lite. De är hårda, i vissa syns petgropar och små märken efter naglar.” (sid. 14)

”Hos Sandra i baksätet ligger tipskuponger, tomma cigarettpaket, glasspapper och handskrivna kvitton med annat.” (sid. 19-20)

Jag rekommenderar denna Novellix-novellen varmt vidare till andra!