Hål i huvudet

Jag känner mig märkligt berörd av Jenny Jägerfelds debutroman. Jag älskade egentligen Här ligger jag och blöder mer. Det känner jag spontant, men ändå väcker den här en massa känslor, då jag igårkväll när jag läste det sista nästan kände mig påtagligt ”Minouig”. Jag var ganska labil, lät någon form av ilska eller en vacklande sida nästan ta över, bara för att det har varit så stressigt ett tag nu… Jag kände verkligen med Minou fast vi inte är i samma situation i livet alls. Men ändå…

storhal-e1359723381437[1]Kassettbandet Minou har fått från sin pojkvän är starten på berättelsen. Jag lider så mycket med henne när hon egentligen börjar lyssna från början med en positiv känsla i magen, då hon tror att det är en kärleksförklaring, en romantisk gest… Men det är ett fegare sätt att göra slut från Isaks sida. Och det är inte bara det – han har träffat någon ny.

Minou är så fruktansvärt impulsiv. Hon är medveten om att hon saknar impulskontroll, men ibland tycker jag att hon kanske gör lite väl lite för att förhindra jobbiga situationer. Ja, hon är sårad och omständigheterna gör att hon ger mer fan i det mesta än vad hon kanske hade gjort annars… Men utan den här delen av Minou hade jag kanske inte förstått varför hon gör som hon gör… Det är den här impulsen och alla snurrande tankar och skavande känslor som för henne till Spanien. Hon åker dit i hopp om att kunna hitta sig själv igen, men jag har samtidigt på känn att hon faktiskt kanske åker för att få göra misstag på bortaplan istället för hemma. Det är också impulserna som gör att hon börjar röka… Lite som att det förväntas av en om man är nydumpad (för innan har det varit Minou som dumpat andra).

Den första hon får riktig kontakt med i Spanien är grannens hund. En rottweiler. Och jag som älskar djur, kan ju förstå varför hon kommer att älska just den här kontakten så mycket.

Jag lider med Minou, skrattar åt henne, med henne, gråter lite. Jag svär ibland, känner hur kinderna hettar. Jag får veta mer om vem Minou är, var hon kommer ifrån, varför vissa saker blir som de blir… Och jag förstår henne mestadels, fast hon kanske inte direkt påminner om mig, påminner mig om mitt liv eller liknande. Men jag förstår henne, eller försöker i alla fall förstå.

Det enda negativa som kom ur den här läsningen var alltså att Minous känslor smittade av sig lite på mig. Jag hamnade nästan i någon ångestbubbla igår, där jag liksom inte riktigt orkade se vissa positiva saker med det mesta just då, liksom Minou kan vara bra på detta. Det tog som tur var inte jättelång tid innan jag trillade ur min onda känslospiral. Jag förundras härmed ändå över Jägerfelds författande, i och med att den här ändå kröp ganska nära in på skinnet.

Boken är ganska mörk, känslosam, känslosvallande, men också rolig. Den är dessutom bara ett snäpp bakom Jägerfeld-favoriten Här ligger jag och blöder. Hål i huvudet är jättebra, läsvärd och också tänkvärd. Jag kan inte låta bli att gilla Minou för att hon är den hon är och någonstans vägrar ursäkta det helt – i alla fall för andra (fast än det irriterar mig ganska mycket också).

Annonser

3 thoughts on “Hål i huvudet

  1. Eli skriver:

    Jag älskade verkligen Här ligger jag och blöder och har inte riktigt vågat läsa denna för att det är många som har sagt att den inte är lika bra. Men man kanske skulle läsa den ändå?

    • Elina skriver:

      Jag tyckte ändå den var riktigt bra och bara snäppet bakom… Så jag tror inte att man kanske borde vara så nervös (det har ju jag varit i nästan två (!) år nu)! (; (:

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s