Jag går dit du går

Inte ont anande tänkte jag i onsdags att ”Ja, men kanske vågar jag ge den här en chans!” och så drog jag fram Jag går dit du går av Nina LaCour ur hyllan. Sedan satte jag mig tillrätta och började läsa, utan att egentligen veta jättemycket om detta reafynd… Redan onsdag kväll när jag släckte nattlampan hade jag kommit mer än hälften in i boken. Det hela slutade med att jag i torsdags förmiddag kunde konstatera att sista sidan var utläst och boken var slut!

Just en känsla av att ha läst ut en roman så snabbt, kommit in i den så helhjärtat och känt så mycket positiva känslor inför en så vemodigt vacker historia. Ja, den känslan känner jag att Jag går dit du går påminner mig om att jag saknat, att jag älskar och jag hoppas att jag hittar dessa finna pärlor oftare än vad jag kanske gjort det senaste året. De gör inte minst mycket för lässtatistiken, men kanske allra mest gör de här pärlorna något med mitt inre! ♥

I Jag går dit du går träffar läsaren Caitlin. Hon ska snart börja andra året på high school när vi möter henne och hennes liv är upp och ner på grund av den djupa sorgen över att ha förlorat en av de människor i sitt liv som hon älskat allra mest. Det är så mycket LaCour gör med språket för att beskriva hur Caitlin känner den första tiden av sorgeprocessen – hur hon håller på att gå sönder, hur hon knappt får ihop sina tankar, känslor och impulser och hur ärligt det sätts på pränt – inte bara genom orden – utan också genom sättet att mer fragmentariskt visa i kapitlen hur Caitlin mår eller inte mår… Ett exempel är första delens kapitel 3 som består av en enda mening: ”Jag kan inte prata om dagen efter det.” (sid. 12).

När Caitlin hittar en dagbok som tillhör Ingrid, den person hon aldrig mer kommer få träffa i sitt liv, dras mattan undan Caitlins fötter delvis igen… Samtidigt innebär dagboken att hon får en sista konversation med Ingrid genom Ingrids innersta tankar som återfinns i denna dagbok. Dagboken känns på något sätt både nödvändig, men jag upplever den också som något av det motsatta stundtals också… Dagboken får Caitlin att ifrågasätta sig själv och nästan gå tillbaka i sorgeprocessen ibland.

Det är mycket som Caitlin brottas med när andra året i high school tar fart. Vissa saker, och vissa personer, visar sig inte alls vara som hon trott. Detta är något Caitlin får erfara både genom livet hon måste fortsätta leva och även genom Ingrids dagbok.

Det finns något så älskvärt med Caitlin! Hon är en sådan där stark person som inte vet om det själv. Hon försöker att vara så oförställd och så trogen sig själv som hon kan, men samtidigt försöker hon finna sig själv utan Ingrid som hon blivit van att ha vid sin sida… Jag slås också av att hon kanske identifierat sig själv och Ingrid som mer lika varann än de egentligen varit. Det kanske är något jag som läsare tänker på mer än vad Caitlin själv gör…

Sju personer i romanen (förutom Caitlin) tycker jag är så vackert porträtterade – en av dem kanske ärligare än någon annan. Några av dem jag tänker på är jämnåriga med Caitlin och tre av dem går på hennes skola, tre av dem jag sedan tänker på är vuxna personer i Caitlins liv… Jag tänker att det är dessa personer, tillsammans med Caitlin, som ger känslan av hopp i berättelsen.

Jag går dit du går är språkligt tilltalande. Det är vackert, vemodigt, sorgligt, ärligt och mitt i allt också hoppfullt! Jag är så himla lycklig över att ha funnit Nina LaCour som författare och jag är så glad över att jag valde att ta mig an den här romanen den här onsdagen och inte en dag senare! Jag älskar den här vemodigt vackra pärlan! ♥

---

Jag går dit du går
Författare: Nina LaCour
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN: 9789129687064
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---