Den nya människan

Min första reabok lästes ut i onsdags. Sent. Jag satsade utan att tveka på Boel Bermann och hoppades innerligt att den här boken skulle vara exakt sådär bra som jag ju har hört att den ska vara. Jag var nervös. Det blir jag faktiskt alltid när jag går in med en hel del förväntningar när jag ska läsa en bok jag tror att jag ska tycka mycket om, och särskilt när jag av någon anledning också vill att den ska vara bra (till exempel uppföljare till en viss bok). Och i det här fallet trodde jag att jag skulle tycka om Den nya människan. Kanske, eventuellt, perhaps, mycket dessutom.

Boken levde faktiskt, utan några skrupler som helst, upp till förväntningarna jag hade på den. Jag är så glad att jag har läst en välskriven, genomtänkt och lagom tjock/tunn (hur man nu vill definiera) svensk roman som dessutom är en dystopi. Hurra, hurra!

Jag gillar berättargreppet som skapas av att varva Rakels synvinkel med några artiklar och enstaka rapporter. Det förstärker känslan av att boken behandlar en alternativ framtid där ”den nya människan” är ett samhällsproblem, eller liksom förstärker känslan av att vara något verkligt, något som skulle kunna hända! Språket är ärligt, rakt och det passar den dystopiska och mörka framtiden som målas upp. Dock kan jag erkänna att jag störde mig de första gångerna jag snubblade på ”ofullständiga” meningar – alltså bisatser mer eller mindre som fristående meningar. Men det kom jag över lika fort som jag i övrigt kom in i boken. Jag upplever att jag nästan sögs in i historien. Den var så väl genomtänkt (som sagt) och jag kände lusten att bara fortsätta läsa kväll efter kväll. Det här är kanske en bok som kan locka fram läslusten hos flera? Jag har nämligen känslan av att man kan föredra många genrer och verkligen gilla den här. Man behöver inte gilla skräck, dystopier, det okända… Det är ingen tvungen förutsättning.

Jag älskar konceptet otroligt mycket: ”Är 2014 föds inga barn längre. Världen är i chock, lamslagen över vad som sker. Efter en tid börjar kvinnorna plötsligt bli gravida igen, men de nya barnen är inte som barn brukade vara. De leker inte, de iakttar i stilla tysthet.” (från baksidan). För det nervkittlar, känns inte helt otroligt och det är skrämmande, men samtidigt så genialt. Det är också detta som jag tror lockar många, oavsett vad man nu råkar föredra för genre.

Jag rekommenderar den här boken till många, många! Testa, testa, gott folk! Den är som sagt lagom tjock/tunn med sina drygt 200 sidor dessutom. Och omslaget är dessutom läckert: framsidan är stilren och snygg, ryggen ser fin ut i hyllan och min bok kommer utan tvekan att få ett godkänt och boarding pass för att få ställa sig på just sitt hyllplan: jag kommer alltså skriva min namnteckning i boken. Den är M.I.N. och det är jag löjligt lycklig över! Ett himla bra reaköp det här, indeed! Stort tack till mig själv för valet att kapa hem just den här!

Det här inlägget gör det 666:e på bloggen (tänka sig)!

Jag kan även pricka av punkt nummer 25 i kaosutmaningen: ”Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag”. Kalla kulor har jag inte läst något utgivet av förrän nu, nu då.