Detta är februaris bokcirkelbok. Ett mycket gott val kan jag känna i efterhand. För min del hade det nämligen bara blivit en mer och mer omtyckt bok och en bok att hålla nära hjärtat allt eftersom jag läst den. Jag unnar verkligen den (och Majgull Axelsson) Bokbloggarnas litteraturpris-vinst!
Jag heter inte Miriam är en sådan där bok som är så viktig, så bra och så oerhört läsvärd! Trots att boken är ganska tjock så känner jag också att det här är en sådan där roman som man måste läsa under lite längre tid – det är alltså en bok som med fördel kan läsas ganska långsamt. Jag kände ett starkt behov av att insupa den i mindre mängder och under en längre tid och var nästan lite oroad att jag kanske inte skulle ha läst ut hela romanen till bokcirkelträffen på onsdag – just för att det kanske skulle ha känts fel… Men nu är den alltså utläst.
Romanen är så stark och så viktig. Den utspelar sig delvis i en nutid, men tack vare minnen och tillbakablickar får vi uppleva Miriams allra hemskaste minnen… Minnena rör Miriams barndom och hennes tonårstid – på en plats och i en tid jag hade önskat att man hade sluppit prata om (om då menar jag att jag hade hoppats att detta inte var en del av vår historia). Miriam har upplevt andra världskriget, två koncentrationsläger och en hel del svärta, våld, smärta, död och sjukdom som kommit med hennes öde. För att hon var den hon var. För att hon såg ut som hon gjorde och för att hon föddes in i just sin familj… För att någon hade bestämt att just det inte var tillräckligt bra, just på denna tid och på denna plats.
Det är en tung läsning och det jag hela tiden påminner mig om är att även om Miriam inte är en riktig person, så är hon flera verkliga personer i en. Det här har hänt. Det Miriam varit med om – det hon fått se, höra, uppleva – det har hänt! Det hon känner har andra känt. Det hon minns har varit, eller är, en del av andras minnen. Hur smärtsamt och sorgligt det än är att konstatera detta. För jag kan inte förstå hur man har kunnat överleva det som man utsattes för i lägren (men är så glad att inte fler dog)… Jag förstår dock än mindre hur man har kunnat behandla andra människor på det sätt som man gjorde utifrån deras ursprung…
Och samtidigt sitter jag ju här och tänker på att det finns människor som förnekar denna del av historien, det finns de som än idag inte har lärt av historien utan gör skillnad på folk och folk… Och det perspektivet påminner också Jag heter inte Miriam om på ett sanningsenligt sätt. Detta genom att berätta om romerna – både då och nu.
Jag skulle önska att alla fick ta del av denna berättelse. Eller i alla fall delar av den. För så pass viktig och stark är den här berättelsen! Den ger också ett sådant oerhört djup i att vara en roman som både utspelas i en nutid (på Miriams 85-årsdag) och som också utspelar sig i dåtid (genom minnen), för det perspektivet bevisar hur minnen fungerar och det ger också en tyngd i att vissa delar av historien verkligen bör få vara just en del av historien och aldrig mer bli en del av en framtid…
Det är mycket mer jag skulle vilja säga, men jag vet inte hur. Detta är hur som helst en roman jag kommer minnas länge. En roman som jag kommer ha med mig på flera sätt! Den här romanen fick verkligen uppmärksamhet på helt rätt dag också. Bokbloggarnas litteraturpris vinnare annonserades nämligen i tisdags och på ingen mindre dag än Förintelsens minnesdag!
Jag heter inte Miriam
Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Brombergs (2015)
ISBN: 9789173376785
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
i elinas hylla 
Åh, jag fick den som läsex via jobbet, ska börja inom kort! Det är verkligen en viktig berättelse att både begrunda och föra vidare, inte minst i dessa tider.
Åh! Läs den med tid för känslor och eftertanke! Den är verkligen urviktig (och tyvärr extra viktig i dessa tider)! Jag tror att man kan väcka tankar bara genom citat från denna viktiga, starka roman!