I kroppen min: Vägsjäl

Då har jag även läst ut I kroppen min: Vägsjäl. Och vad ska jag egentligen kunna säga? Det är Kristians ord som möter mig till största del… Det är hans poetiska ordval, meningar och sätt att hantera slutskedet i sitt liv och vem kan egentligen kritisera någonting av det? Eller vänta: det var det vissa personer gjorde när Kristian skrev sin blogg, då han fortfarande levde och det framgår i den här boken. Jag blir chockad av att andra känner behovet av att skriva vad de tycker om det Kristian Gidlund delade med sig av, det allra innersta och hemska, på det sätt att det riskerar att göra ont att läsa, så det riskerar att sätta igång onödiga tankar hos en redan utmattad Kristian… Varför kan man inte bara låta bli att kommentera somliga gånger? Nu får jag som läsare bara en fingervisning om att det var såhär, men den lilla fingervisningen räcker för att jag ska känna och reagera…

Vägsjäl handlar mycket om att vilja leva när kroppen så uppenbart inte längre vill eller kan… Och det är hemskt jobbigt att läsa om det. Det är såklart så att alla människor har uppfyllt vissa drömmar eller delar av drömmar, men jag tror aldrig att man slutar drömma om man inte måste… Gidlund kom i alla fall till USA och det blev till slut en bok av bloggen, men det var så mycket mer han ville leva för – och länge till. Han var inte färdig! Det är sådana saker som smärtar mest, men mest berörd blev jag av det kapitlet jag nämnde från Resan mot livets slut och alltings början. Det understryker bara att han hade fler drömmar kvar och han var inte färdig än.

Något som berör mig extra i Vägsjäl är bilderna, det är också tankarna om att hans föräldrar förlorar sin yngsta son och tankarna om smärtan, för de närmsta, om de inom en snar framtid faktiskt upptäcker ett botemedel för cancer…

Med denna utläsning är också ännu en punkt avklarad i kaosutmaningen 2.0. Närmare bestämt nummer tre, hur hemskt det än må vara; ”Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare”. Jag hade önskat att en man med så mycket livslust, tankar, känslor och drömmar inte hade behövt lämna livet riktigt än…