Tre Mix-noveller

När jag fick hem min letto fanns det tre stycken noveller på den som jag läst ut på mycket kort tid. Den ena är en klassiker, nästa skräck och den sista en relationsnovell. Jag visste redan att jag skulle tycka om klassikern, i och med att den lästs och gillats redan när jag gick på högstadiet. Skräcken hoppades jag tycka om och jag hade inga direkta tankar eller förväntningar om relationsnovellen – även om jag var grymt nyfiken på författaren till den.

Hjalmar Söderbergs Pälsen är en ögonblicksnovell som mer eller mindre, och minst sagt, presenterar ögonblicket som kom att förändra doktor Hencks liv – och ja, detta ögonblick innefattar en päls.

”- Fy fan så du ser ut, Gustav, sade häradshövding Richardt, då Henck kom upp till honom på hans kontor.
– Ja, jag har blivit överkörd, sade Henck.
– Det är just likt dig, sade Richardt och skrattade godmodigt. Men inte kan du gå hem på det där sättet.” (sid. 4).

Pälsen är verkligen en kort novell värd titeln klassiker – Söderberg visar nämligen att man kan skapa något ytterst läsvärt på så få sidor som sju!

Caroline L. Jensens Rovdjur berör flera personers livsöden som förr eller senare korsas, tyvärr till följd av en hajattack.

”Det hade inte gått lång tid sedan olyckan. Pojken hade alla förutsättningar att få sin arm på plats och fungerande igen.” (sid. 12).

Det märks att novellen är genomtänkt (och jag antar att den är inspirerad av amerikanska deckare eller dylikt), men jag kan inte för mitt liv riktigt falla för historien. Känns den för osannolik, eller vad är det? Ja, jag kan inte riktigt svara på saken.

Nanna Johanssons Det är nog dags nu handlar om ett jags obesvarade kärlek som hon bara inte kan släppa – fast hennes kärlek, Johan, har flyttat, hittat en ny som han dessutom har barn ihop med, och trots att de verkar lyckliga tillsammans.

”För två år sedan led jag av en sorts light-insomnia. (…) Jag satt uppe på nätterna och målade kvadratiska akrylmålningar med djurliknande människor. Och jag grät. Mycket. (…) Jag ringde till Johan varje kväll och grät. Det gör så ont, grät jag. Så förbannat jävla ont. Till slut började han sova hos mig.”

Citatet ovan pekar på hur det varit och varför det kanske har gjort så ont att Johan älskar någon annan på ett helt annat sätt nu. Det här är en novell man kan prata om, som väcker en hel del tankar – bland annat undrar jag om det är extra svårt att släppa taget för novellens jag i och med att Johan träffat någon som är så olik och ”bättre” än hon själv?