Tjena, hej, vad snabbt jag kom att läsa ut Johan Rings Fyra minuter. Det tog ganska exakt ett dygn och då läste jag såklart inte konstant, utan lite då och då. Det var med andra ord helt rätt beslut att börja läsa romanen i lördags när regnet gjorde mig sällskap, för att även fortsätta läsa i regnrusket igår.
Jag har sedan tidigare läst Rings nattlägesnovell Kärlen. Jag tyckte om hur det vardagliga blev påhälsat av ett obehagligt inslag i novellen, och det är väl lite i det där trygga och vardagliga som jag upplever att Ring än en gång planterar något obehagligt.
Jag som numer nästan alltid är bokläsaren som ratar baksidetexterna kan meddela att jag läste den här romanen utan att veta egentligen något om berättelsen. Detta gjorde att jag misstänkte att något skulle hända snart, redan på sidan 5: ”Dess undergång låg knappt två timmar bort”. Hos mig byggde detta upp en hel del farhågor och jag satt bara och väntade på hur ett flygplan skulle komma att, på något sätt, korsa Veronicas och Anders by Dunvik…
Allt ovanligt som händer innan de ovan nämnda tingen korsas – de tekniska störningarna i luften, den oerhört vackra, ovanliga och nästan skrämmande rosafärgade himmelen – de inger ett obehag jag inte kan komma ifrån. Och sedan, sedan kommer liksom kvittot: planet som kraschar i lilla Dunvik och med något konstiga omständigheter dessutom och med alla efterföljande reaktioner…
Huvudpersonerna Veronica och Anders känns levande. Någon gång följer jag inte riktigt Veronicas tankegång, men för det mesta känns det som runda och sunda karaktärer med både bra och dåliga sidor. Jag kan till exempel även känna igen mig i Veronicas negativa sidor (eftersom jag kan se mig själv i henne emellanåt). Jag tycker kanske mest om Anders och väldigt mycket har att göra med hans nördigare sida och även det faktum att han inte känns sådär stereotypt manlig… han känns som sin egen och jag blir (inte minst) förälskad i alla hans tröjor som jag verkligen kan se framför mig! Men jag måste mitt i allt invända lite i att det är en himla massa karaktärer som jag också får följa längst med vägen i förstaperspektiv: Lothar, Jens, Pastorn, Bengt, Jan, Ulla, Erik, Fabian… Jag störde mig lite på detta i början, men märkte också att jag snart accepterade det som en del av romanen (och det enda jag var tvungen att verkligen tänka till på vem Jan var (där i början) och att han alltså är Veronicas pappa).
Det finns så mycket relationsroman mitt i allt det andra. Som läsare uppfattar jag de komplexa relationerna Veronica exempelvis äger med Dunvik, med sin mor, far, med Anders och även sin bästa vän Maria… Detta ger ett djup till romanen som sakta bygger upp till skräcken som kryper sig fram i det vardagliga, trygga. Jag menar, Dunvik, en liten by, ska väl vara en trygg och lugn idyll där allt vad som heter ondska och fara ska vara mer eller mindre obefintlig?
Några av de ord som naglar sig fast hos mig är: flygplansvrak, Den evige, varelse, klor – och faktiskt – ordet rosa. Helt plötsligt inser jag också att vardagligheter som tankspriddhet kan vara något obehagligt… Något högst obehagligt bor det också i den starka känslan av att inte kunna stå emot… I sammanhanget vill jag också nämna språket som jag upplever som rättfram – det är inte mer än det som behöver sägas som sägs.
Romanen börjar ganska långsamt för att sedan sakta bygga upp till en explosion av kulmen. Det blir en helt annan upplevelse att läsa en roman av Ring jämfört med en novell, men jag konstaterar också att jag gillar honom både som roman- och novellförfattare. Det känner jag inte alltid med författare av båda formaten.
Trots att jag har en del tankar och frågor, särskilt mot slutet av romanen, så stör de mig inte. Jag stör mig i så fall mer på en av Veronicas flyktiga tankar som jag inte får ihop i min värld, och då måste jag säga att Ring nog är min kopp te även i romanformat.
Fyra minuter [Elektronisk resurs]
Författare: Johan Ring
Förlag: Mix Förlag (2015)
ISBN: 9789186845179
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
i elinas hylla 
2 reaktioner på ”Fyra minuter”